fbpx
Foton: Daria Spitza

Balsam Karam om skapande i förlustens tid

I sin senaste roman skildrar Balsam Karam trauma, förlust och krig. I ett samtal med Nicole Jonsson Wallin berättar hon om att hitta tillbaka till skrivandet, om solidariteten till sina böckers karaktärer och att skriva en bok som skaver.


Det känns som vårens första dag när vi möts på grusplanen utanför Konditori Lyran i Skärholmen. Balsam Karam bor i närheten och kommer gåendes med sin partner. Medan vi slår oss ner i solen med kaffe och semla passar partnern på att sätta sig inomhus för att jobba.

Efter den hyllade debutromanen Händelsehorisonten (2018) ställde sig Balsam Karam frågan om hon överhuvudtaget kunde skriva en till bok. Hon hade arbetat med romanen i flera år när en stor sorg ställde livet på ända. Balsam Karam minns tydligt hur boken blev klar i princip samma dag som hon tillsammans med partnern skulle resa iväg på semester. Hon var höggravid och det hade knappt gått åtta månader sedan hon förlorat sitt första barn. 

– Jag skickade manuset till förlaget på flygplatsen och tänkte men nu är jag klar! Nu har jag skrivit den här berättelsen och om någonting skulle hända så har jag i alla fall skickat iväg den.

Att vara i djup sorg och samtidigt debutera var en märklig och fruktansvärd tid på flera sätt, berättar hon. Efter utgivningen gick det ett år utan att hon skrev någonting och hon upplevde samtidigt en yttre förväntan på att ha ett planerat författarskap framför sig. 

– Men jag kände absolut inte så. Jag ville bara slutföra romanen, och efter det hade jag inga ord kvar. Det tog lång tid innan jag började fnula på en ny berättelse.

Men efter uppehållet från skrivandet fanns en idé och en berättelse som fick Balsam Karam att fatta pennan igen. Hennes senaste roman Singulariteten skrevs främst mellan mars och december 2020. Bokens baksidestext beskriver det som ett sorgearbete i tre delar. Delarna skiftar i geografisk plats, tid och berättare och kretsar kring ämnen som förlust, trauma, krig och omsorgsarbete. 

– Jag pressade mig själv väldigt hårt för att se om jag hade något i mig. Jag jobbar gärna med deadlines, det sätter någon slags press på mig själv. Annars har jag svårt att få ur mig saker.

Under arbetets gång insåg Balsam att hon inte kunde falla tillbaka på tidigare idéer om vad hon ville skriva om. När hon studerade på Biskops Arnös författarskola och litterär gestaltning i Göteborg fanns möjligheten att utarbeta en poetik och ställa frågor som: Vad vill jag skriva? Vad förhåller jag mig till? Vad tycker jag är viktigt? Allt det här bär Balsam fortfarande med sig, men den poetik hon arbetat fram på skrivarskolorna kändes länge avlägsen. Hennes politiska och aktivistiska ståndpunkter har inte förändrats, men hon är aktiv på ett annat sätt än tidigare. Den senaste tiden har till stor del handlat om att återupptäcka och omskapa sitt skrivande. 

– Alla författare går igenom olika förändringar och det behöver inte nödvändigtvis föranledas av trauma, jag tycker att det är sunt att utvecklas och förändras. 

Händelsehorisonten är en utopisk bok, en bok som förmedlar hopp. Medan Singulariteten är motsatsen till det. Därför blev hon tvungen att hitta ett annat språk för att prata om det förtvivlade. 

– Det var viktigt att beskriva förlust på ett sätt som varken överdriver eller reducerar erfarenheten. Jag ville hålla det på en nivå där det beskrivna upplevs som sant för både karaktärerna som läsaren.

Hur kändes det när du insåg att du behövde ett nytt språk?
– Jättejobbigt. När jag föll in i mitt gamla språk kändes det så härligt och då behövde jag stryka mycket för att hitta rätt språk för den här boken. Händelsehorisonten var mer oantastlig rent språkligt, den skavde inte på samma sätt som den här boken gör. Om Händelsehorisonten berättar om solidaritet och kärlek på kärlekens språk, så berättar Singulariteten om exil och förlust på exilens språk.

I bokens första del är läsaren en resenär genom tiden och världen, där man får följa mamman, barnen och mormodern vid olika tidpunkter under en fredag. Berättarrösten är mild men blicken är skarp. Bilderna är smärtsamma, ömma, ibland överväldigande och har en emotionell kraft som kännetecknar språket. Som författare, berättar Balsam Karam, arbetar man medvetet med att lägga in information i varje del. Vid genomläsning tänkte hon att texten skavde, kunde inte det smärtsamma ta slut? För att sedan komma fram till att nej, det kan inte ta slut, för det är så det känns vid förlust och trauma. Om något skaver betyder det att det är rätt.

”Om jag hade haft längre tid på mig att skriva skulle språket ha blivit mer blankt, nu är den skrovlig, den läcker lite, det är en bok som inte är känslomässigt intakt hela tiden.”

– Jag måste också få skriva en bok som skaver, en bok som inte är språkligt oantastlig. Det var en del av en ny poetik som jag har framarbetat sedan debuten. Om jag hade haft längre tid på mig att skriva skulle språket ha blivit mer blankt, nu är den skrovlig, den läcker lite, det är en bok som inte är känslomässigt intakt hela tiden. Det var viktigt för mig att kunna skriva så.

Bokens tredje del sträcker sig över flera år och kännetecknas av en rakare prosa som gör nedslag i specifika erfarenheter. Alla dessa händelser står i förbindelse med varandra och utgör ett fragmentariskt berättande där förlust och trauma bildar ett mönster.

– Jag visste att anekdoterna måste berättas så, det är så de får mest kraft.

Det är en berättelse som hela tiden förhåller sig till minnet. Mödrarna minns eller söker efter förlorade minnen och du skildrar väldigt smärtsamma minnesupplevelser. Hur förhåller du dig till minnet?
– Jag börjar tänka på glädje – tänk om glädje lagrades på samma sätt som sorg lagras i kroppen. Då skulle man, varje gång man blev glad, minnas alla tidigare stunder av glädje. Men min upplevelse är snarare att varje gång man är ledsen så aktiveras tidigare minnen av sorg. Därför blir minnet extra viktigt när något går förlorat eller håller på att gå förlorat, inte minst för att söka tröst eller förklaring.

Både kvinnan som tar sitt liv på cornichen och kvinnan som vägrar föda sitt barn bär på en ackumulerad sorg som omöjliggör en väg framåt. Balsam Karam menar att erfarenheter av sorg och förlust pockar på tidigare minnen när det kommer till trauman. 

– Det blir en tyngd i kroppen och alla dessa kroppsminnen skapar en stark reaktion av: det här har hänt mig tidigare och kommer därför alltid att hända mig. Det är en känsla man bär med sig inte minst om man har upplevelser av rasism och all den aggression och stress som rasismen kommer med. Allt hopar sig.

På samma sätt, säger hon, aktiveras lagrade kroppsminnen om man har upplevt krig, blivit tvingad i exil eller om man vet med sig att förlusten finns med i ens livshistoria. Då blir ytterligare en förlust inte ett undantag, trauman blir aldrig en enskild händelse och det ville hon inkorporera i romanen.

Det känns som att du genom språket ömmar för dina karaktärer. Håller du med?
– Det gör jag, jag känner solidaritet för karaktärerna. När jag skrev texten där det står något i stil med: “första gången du rättar din mammas uttal” så grät jag, inte för att jag själv gjort så men bara tanken på det var övermäktig. Jag är inte intresserad av att skriva om skurkarna i dramat, de finns där men får inte någon plats. 

Balsam Karam arbetar även som bibliotekarie på Rinkeby bibliotek, just nu med ett läsfrämjande projekt för barn. Hon brinner för bibliotekets roll i samhället och uppskattar det sociala och kollegiala som arbetsplatsen innebär, eftersom författarskapet blir väldigt ensamt ibland. 

– Biblioteket är en av få platser som fortfarande tillgängliggör information och kultur helt kostnadsfritt, det är tyvärr radikalt idag. Många som går dit behöver hjälp med läxor eller att utföra sysslor som kräver en dator. Det behovet ökar bland många människor i samhället och trots att det inte ingår i bibliotekets uppgifter fyller det tomrummet som uppstår vid digitaliseringens framväxt. 

I skuggan nedmonteras allt fler bibliotek i Sverige. Ändrar man i biblioteketsrummet kommer mycket att gå förlorat. När ett bibliotek stänger försvinner även kompetens och böcker, det är oåterkalleligt, menar Balsam Karam. Själv har hon svårt att skriva på bibliotek, hon omger sig gärna med andra röster när hon skriver. Allra helst sitter hon på ett fik i Skärholmens galleria. 

– Mitt skrivande handlar om att skildra människoöden och att se andra människor skapar en slags gemenskap, trots att jag sitter för mig själv. 

/

Månadens kreatör: Balsam Karam