Månadens bästa låtar: februari 2024
Den gångna månaden har varit fullspäckad med spännande musikreleaser, varav vi har samlat våra personliga favoriter från bland andra Bromander, Megan Thee Stallion och Beth Gibbons här nedan. Behöver du ny inspiration till lurarna? Ta en titt i vår spellista ON REPLAY!
För dem som lyssnar – Bromander
Honky-tonk, baby! Bromander kallar sig själv för “den åländske rockdandyn”, och visst passar det smeknamnet. För dem som lyssnar är en alldeles utmärkt rocklåt med en tonsättning som för tankarna till Stones-klassikern Sympathy For The Devil med sina dansanta handtrummor och ragtime-piano.
Bromander kanske inte är Mick Jagger upp i dagen (vem fan är det, egentligen?), men den kaxiga, lekfulla sånginsatsen och den enkla men effektiva texten som besjunger, ja, de som lyssnar, är mer än tillräckligt för att bära denna klassiska rockpärla hela vägen in i mål. Ett otroligt flöjtsolo sätter bara pricken över i:et. Det svänger, helt enkelt.
Anton Ånell
Jag hänger kvar – Annika Norlin, Jonas Teglund
“Hem genom staden, mitt i natten / Tyst och stilla / Som det är där jag bor / Efterfesten har tatt slut“
I den svala tystnaden när kvällen tagit slut får lyssnaren ta del av den första singeln från det kommande albumet med texter av Annika Norlin och musik skapad av Jonas Teglund. Jag hänger kvar inleds med gitarrplock och en lunkande bas, och för lyssnaren in i ett vaggande och stillsamt tillstånd. Texten är upprepande och snubblar fram över den skickliga melodin, fraserna sjunger både lekfullt och bitande om vad duon beskriver som att klamra sig fast vid sommaren och kvällen. Ljudbilden smyckas ut med en klingande orgel och flöjt, tonerna känns spetsade med en varm men svidande nostalgi. Man lämnas med en längtan till våren och fler släpp av Teglund och Norlin.
Allis Sääsk Berglund
Floating On A Moment – Beth Gibbons
Beth Gibbons från kultförklarade bandet Portishead är tillbaka med sitt första soloprojekt på över 20 år. Hennes första smakprov är balladen Floating On A Moment som når höga toppar. Låten känns aningen inspirerad av hennes samarbete Mother I Sober med Kendrick Lamar, och baserar på en liknande klassisk instrumentation. Gibbons bygger vidare på sin egen låt med hjälp av en barnkör som dyker upp i refrängen och blåsinstrument som sakta kryper in mot slutet. Resultatet är fantastiskt och ljuvligt vilket inte direkt kommer som en chock när man pratar om någon så respekterad och hyllad som Gibbons.
David Brignoli
Plantage – Lucents
Debutsingeln från svenska Lucents är så lovande som det kan bli. Nils Engvall som ligger bakom namnet har länge byggt upp en särskild skicklighet inom elektronisk musik, något som han mest hållit för sig själv. Nu, efter ändlöst arbete, är Engvall redo att visa upp vad han kan.
Plantage är så pass minutiöst arrangerad att den lätt skulle platsa i Four tet och Floating Points repertoarer. Syntar och samplade röster tar sig genom låten på ett organiskt vis. De rör sig som vågor, skimrar som is, eller så knakar de som träd. Tillsammans med en drivande 2-step-rytm bildas en ostoppbar rörelse. En slås av hur genomtänkt och välarbetad Plantage är, det finns små detaljer bakom varje snår, och låten gör Lucents utan tvekan till ett namn värt att lägga på minnet.
Hugo Kroon
Cooties – Schoolboy Q
När Kendrick Lamar lämnade Top Dawg Entertainment trodde många andra att det var början på slutet för det amerikanska skivbolaget, men ack vad fel det var! SZA är skivbolagets kommersiella tungviktare, men det är Schoolboy Q som står för de råa verklighetsskildringarna och de tunga beatsen. Albumet Blue Lips är på ingång och singeln Cooties skvallrar om att vi har en mjukare och gladare skolpojke att se fram emot än tidigare.
Cooties öppnar upp med mjuka akustiska gitarrer och mjuka basslingor signerade Jordan Brooks (Albert Hammond Jr. m.fl.) och skapar tillsammans en mjukare ljudbild modell mjukare. Schoolboy Q gör entré och är positivare än vanligt, förundrad över hans glada revisor, stora hus och läkta ärr. Även om det är positiva ämnen han tacklar är de fortfarande verklighetsförankrade, och den stora skillnaden är att Schoolboy Qs omständigheter verkar ha förändrats till det bättre. Det återstår att se om resten av det kommande albumet Blue Lips är lika varmt och välkomnande, men oavsett är det kul att få uppleva lite kreativ bredd från rapparen.
Daniel Miettinen-Singhateh
LOST – CRIPE
Det pågår en renässans av drum-n-bass och jungle just nu, och jag älskar faktumet att det nått hela vägen till Sverige. Kanske har det med att breakcore är en genre som ungdomarna på TikTok älskar att göra edits över, eller så inser folk äntligen att uppskruvade breaks och smakfulla samples är en vinnande kombination. CRIPEs LOST är en EP som ger lyssnaren en helhetsbild över denna heta jungletrend, och den kommer från en artist som alltid varit i försprånget när det kommer till internetmusik.
På titelspåret på LOST EP håller han sig till något simpelt, som likväl lyckas väcka starka känslor av nostalgi. Förvisso är låten kortlivad, men den förbryllar med dess enkelhet. En loopad trumsample och några toner på följd, men så mycket känslor. Det är helt i fas med musiken som CRIPE brukar skapa: likt sin kollega Fakelouiebag från Spinnin’ Söderort är de båda experter på att väcka starka känslor av nostalgi med hjälp av tillsynes enkla redskap.
Sultan Ahmed
HISS – Megan Thee Stallion
Förödmjukandet av Nicki Minaj, en av hiphopens största stjärnor, i all ära. Men det har redan skrivits så mycket om den fejden att jag nog har rätt lite att tillägga på 100 ord här. Det som är riktigt imponerande med Megan Thee Stallions singel HISS är att den tog sig hela vägen till toppen av den amerikanska Billboard-listan som en hård raplåt utan något som ens liknar en refräng.
Under tre minuter är det bars, bars, bars i en ostoppbar flodvåg av rättfärdigad ilska. Man blir nästan yr av hur många gånger Megan hoppar från flow till flow medan hon river ner varenda jävel som står i hennes väg. Om nästa album är så här bra gör Megan Thee Stallion anspråk på tronen som den bästa rapparen i hiphopens mainstream.
Anton Ånell
Showtime – Catfish And The Bottlemen
Efter att 75 procent av bandet kastat in handduken och efter nästan tre år av total radiotystnad har Catfish and the Bottlemen återvänt. Nu enbart bestående av karismatiske sångaren Van Maccan fortsätter denna monokromatiska indiegrupp sin stormakt som en av Storbritanniens kanske största alternativa akter med comebacksingeln Showtime.
En låt som tydligt bryter mot bandets (nästan lite väl) trogna recept av gitarrdriven indiepop och med stormsteg ger sig in i en form av folkinspirerad arenarock. Inslag av allt från akustisk gitarr, piano och lo-fi vocals tydliggör att det är ett helt annat band vi hör. Men i sann Catfish-anda hålls ingenting tillbaka i de explosiva refrängerna. Och allt känns samtidigt som vanligt igen.
Gustav Stjernkvist
Say My Name – DJ Seduce
Malmöiten och producenten DJ Seduce har vid detta läge etablerat sig som en av Sveriges mest lovande breakbeat-artister, och hennes DJ-spelningar – vare sig de äger plats under en Under Bron-natt eller på en molnig augustidag under Way Out West – tar oss på en resa genom det gungigaste av brittisk basmusik.
Under februari blev hon aktuell med EP:n Celestial, och släppet förtjänar definitivt den oerhört positiva responsen som det fått. Mitt bland himmelska, svängiga, längtande nummer finnes Say My Name. Som namnet hintar om så samplas Destiny Childs klassiker med samma namn, och dansen mellan slagkraftigt break i dubbeltempo och mjuka, svävande ackord kastar ljus över det som DJ Seduce kan bäst: att hitta mjukheten i en genre som är ökänd för sin obevekliga energi.
Sultan Ahmed
POP POP POP – IDLES
Favoritbritterna IDLES är tillbaka efter ett treårigt uppehåll, och visst är det lika bra som vanligt – om än något nedtonat. Och tur är det. Bandet har förvisso till mitt stora nöje försökt spränga ljudvallen sedan 2017, men samtidigt har det emellertid saknats något, något mer än förvärrad tinnitus och smakfullt överkomprimerad postpunk. Det verkar som att Joe Talbot och resten av grabbarna nog lyssnade, för TANGK är deras mest varierade platta hittills och det är POP POP POP som lyser klarast.
Allting är relativt och så även musik – det är ingen vaggvisa vi har att göra med här. Fläskiga trummor bjuder tillsammans med distad bas upp till dans och efter en halv minut äntrar Talbot scenen och placerar sig längst fram i den maffiga ljudbilden. So far so IDLES, men allteftersom introduceras drönande feedback och bildar en förvånansvärt mjuk och behaglig ljudbädd som för tankarna till Burial och Jon Hopkins.
Den klassiska tematiken om värme och förståelse är såklart närvarande utan att för den delen vara pretentiös och Talbot sjunger upprepade gånger om freudenfreunde, konsten att kunna njuta av andra människors lycka och framgång. Det är ju trots allt ganska onödigt att vara svartsjuk, och därför är det kul att IDLES än en gång överträffar sig själva!
Daniel Miettinen-Singhateh
Lyssna på vår favoritmusik just nu i spellistan On Replay!
