Nostalgia Porn

Majorelle Blue

9

Med det oundvikliga världsläget som vi för tillfället står inför, är det inte någon större nyhet att det just nu går trögt för de flesta musiker. Man kan ju å ena sidan sitta och beklaga sig över inställda spelningar, festivalen eller vem som egentligen var minst förtjänt av kulturstödet, eller så kan man, å andra sidan,  göra som de flesta, eller ja i alla fall vissa, gör när saker inte blir som man tänkt sig; man gör det bästa av situationen. Ta malmöbaserade Majorelle Blue som exempel. En kvintett som använts årets alldeles för överrepresenterade dötid och speltorka till att spela in sin andra EP, Nostalgia Porn. Någonting de gjorde fullkomligt rätt i, då de mer eller mindre lyckats skapa indiesveriges kanske mest välgjorda EP för i år.

Majorelle Blue blev kanske redan i mars ett med landets alternativa scen, när de släppte den übercharmiga singeln Not as Cool (as Kathleen Hanna). Vi blev introducerade till bandets flitiga användande av det traditionella indiereceptet, fast fullkomligt dränkt i experimentell syntoch bandets sprudlande charmighet och musikaliska lekfullhet. Deras unika sätt att mixa den form av svensk indiepop med tydliga inslag av lo-fi och garagerock, blev ett signum för bandet. Men även om Not as cool… var en trevlig liten låt är det svårt att inte konstatera att Nostaliga Porn är, så att säga, ’next level’.

Skivan öppnas av den medryckande Thru W U. En låt som man nästan redan nu kan konstatera kommer att höras på samtliga indieklubbar och med all rätt förtjänar en plats på Spotifys Spela Shoreline-lista. Inte ens den mest extrema av alla panelhönor kommer kunna stå still när det Thin Lizzy-inspirerade gitarriffet eller den fylleskrålskompatibla refrängen åker igång. Hela skivan präglas av nån slags more-is-more-anda; ”mer effekter”, ”fler stämmor”, ”fler konstiga ljudeffekter som egentligen inte har något syfte förutom att det är coolt”. Något som kanske inte alltid går hem, men det finns ju ett par exempel där det faktiskt funkar, och funkar bra. Nostalgia Porn och vad nu Yngwie Malmsteen sysslar med.

När det utdragna syntintrot till skivans andra spår, Numb, sakta smyger sig fram, skapas samtidigt den mystiska känslan av ett vackert och fullkomligt behagligt vemod. En känsla som antingen framkallas av låten själv, eller om det bara är den mest självklara förnimmelse  man får när en låt, eller faktiskt hela skivan, är så bra att man näst intill blir förbannad.

Dear Former Friend, skivans mest ”alvarliga” spår, är en rå och brutalt ärlig, renodlad göra-slut-låt. EP:n beskrivs ju trots allt som en ’breakup-EP’. Även om tydliga influenser av en strulig separation präglar skivan, är det här som det temat når sin klimax för att sedan avrundas med titelspåret Nostalgia Porn. Det kanske  inte bara kan vara ett potentiellt nytt favorituttryck för många, utan även en låt som rent musikaliskt framhäver en post-breakup-hoppfullhet men med en text som istället framhäver en post-breakup-bitterhet. Ett kanske något spretigt avslut, men med tanke på temat, ett fullkomligt rimligt sådant.

Det är nu man kanske skulle vilja slänga sig med den gamla hederliga floskeln att ”det enda dåliga med skivan är att den någon gång måste ta slut”. Men här motsätter jag mig faktiskt detta. EP:n är inte ens tjugo minuter lång men dess fyra beståndsdelar hade fungerat väldigt mycket mer än utmärkt som självständiga singlar men de kompletterar också varandra på ett sådant sätt att fler låtar skulle vara totalt överflödiga. Nostalgia Porn spelar på samtliga känslors strängar och skapar den perfekta, tjugo minuter långa, undanflykten till en post corona-indieklubb, där man föga förvånat säkerligen kommer kunna höra flera av dessa fantastiska låtar.

/

Recension: Majorelle Blue – Nostalgia Porn

Mejla skribenten!