Walls

Louis Tomlinson

“Jag är inte här för att tävla med Drake och Ariana Grande. Jag är här för att göra musik jag älskar” twittrade Louis Tomlinson den 22 april 2019. Det är ord han inte är den första att yttra, men med tanke på den musik han släppt innan är det kanske på sin plats med ett förtydligande. Det är dags för den före detta One Direction-medlemmen att ta nästa steg, eftersom han till skillnad från resten av bandet hittills inte riktigt hittat hem i musikbranschen på egen hand. Tomlinson har erkänt att han känt sig förvirrad sedan de splittrades i slutet av 2015, och har fokuserat på att göra musik ämnad för radio snarare än musik han själv tycker om. Målet verkar inte längre vara att hamna överst på streaminglistorna, utan något annat: ärlighet.

Det började en månad tidigare med låten Two of us, en hjärtskärande men hoppfull hyllning till hans mamma som 2016 gick bort i cancer. Singeln kom som en blixt från klar himmel, men hittade helt rätt. “I’ll be living one life for the two of us” sjunger Tomlinson, och känns därmed mer genuin än någonsin. Förutom den utlämnande låttexten får jag känslan av att det är den här typen av musik Tomlinson vill göra, vilket gör att den känns väldigt ärligt. 

Jag vet däremot inte hur genuin albumets första låt Kill My Mind är, eller den senare We Made It. Det är två låtar som faktiskt känns lite malplacerade med mycket trummor och lite väl generiska låttexter. Albumet i övrigt kantas av lugnare, enkla gitarrslingor, lite trummor och ett och annat piano – förutom i titelspåret Walls där Tomlinson tagit med en hel stråkorkester. Men, både Kill My Mind och We Made It handlar trots allt om kärlek, och vad vore ett popalbum om det inte gjorde det? Med Too Young, Habit, Always You och Defenceless ser Tomlinson helt klart till att inte göra några hjärtekrossade tonåringar besvikna. 

Kärlekstemat flyter lätt in bland andra teman som lyfts på plattan. Teman som att växa, mogna, våga. Den försiktiga, nästan darrande rösten i Too Young växer sig starkare i Walls, och i Habit vet Tomlinson precis vad han vill. Med meningen “You’re the habit that I can’t break” sjunger han direkt till fansen och lovar att han är här för att stanna. Fearless spinner vidare och blir en tydlig uppmaning om att inte nöja sig med det andra tycker borde räcka;

“Now if happiness is always measured/ By the life you design, that car on the drive/ Then you should feel better than ever/ But you know as well as I, it’s all lies”

Tomlinson avslutar albumet med Only the Brave där känslan är helt annorlunda än vid de första tonerna i Kill My Mind –istället för de hårda trummorna får vi en ensam gitarr som påminner om 90-tals indiepop snarare än 2010-talets pojkband. Under en minut och 46 sekunder knyter Tomlinson ihop säcken med en sista uppmaning om att vara lite modig, för fan. Det är en perfekt avslutning på albumet, man hör nästan någon ropa ”it’s wrap!” när den sista tonen klingar ut. 

Jag vet inte hur han gör det, men Louis Tomlinson har lyckats skriva ett album om sorg, krossade hjärtan och självtvivel utan att dra ner en fullständigt i skiten. Albumet är hoppfullt, mer än något annat. Den röda tråden genom alla tolv spår är den tydliga uppmaningen: Dont Let It Break Your Heart. I sin helhet är Walls en bra solo-debut där Tomlinson visar att han absolut vet hur man skriver låtar som folk vill lyssna på. Jag hade dock inte klagat på lite mer mod och kanske även lite mer ärlighet. Kvar lever nämligen känslan av att om Tomlinson vågat släppa tanken på streaminglistorna helt hade vi fått ett ännu bättre, och ärligare, album.