Krig och fred

Lorentz

Få artister har varit lika trendsättande för den svenska musiken som Lorentz. När hans debutalbum Kärlekslåtar släpptes år 2014 formade det ljudbilden för resten av decenniet – den genreöverskridande musiken slog hårt med sina nostalgiska kopplingar, känslosamma rader och hybrisen som skänkte alltihopa lite dämpande arrogans. Fest, feels och fulsnygga rader samsades om utrymme, medan den forna Lorentz & Sakarias-medlemmen vann hjärtan Sverige över.

2014 känns nu avlägset, och ljudbilden som Lorentz då skapade likaså. De svävande, poppiga produktionerna och de släpiga vokalerna som formar charmigt banala rader har flugit genom våra öron många gånger vid det här laget. På nya albumet Krig och Fred, som är det tredje och sista i triologin, är Lorentz dock snabb med att markera vem som bestämmer: “Det är min skiva, jag gör vad jag vill” konstaterar han redan på första spåret. Sant, visserligen, men inte särskilt betryggande. Lorentz verkar nämligen, om man ska vara uppriktig, inte vilja göra speciellt mycket.

På många sätt låter Krig och Fred som en återblick till första skivan – han fortsätter att bygga på soundet som han skapat, och som många sedan dess tagit efter och fortsatt utveckla. Sorgligt nog verkar Lorentz efterträdare ha sprungit förbi honom, medan han själv står och stampar med filer från en annan era. Det räcker inte längre att låta som Lorentz år 2014. Inte ens om man ÄR Lorentz.

På Du vill inte missa det här (feat Velocet) sjunger han titeln om och om igen, och jag undrar hela tiden vad det är jag inte ska missa – det snygga men intetsägande beatet? Låtrader som “Vem kan bry sig om en färglös värld”? Något svar på frågan kommer aldrig, däremot inser jag vad jag missar: poängen. Lite senare börjar dock förklaringen sakta men säkert ta form: på Inte för oss (som även BENNETT och Madi Banja medverkar på) sjunger Lorentz kort och gott att “det är inte över för oss”. Och då faller poletten ned. Inget vittnar så mycket om ett behov av att hävda sin plats på scenen som låtrader som dessa. Inte för att vara den som är den, men man vet att det börjar bli över för en när man behöver skriva en låt om att det inte är över för en.  

Kanske är det bristen på inspiration som är skivans största svaghet. Produktionerna är bra, stundtals riktigt bra, och det är också det första albumet som Lorentz till stora delar producerat själv. Det märks att han spenderat sina timmar bakom produktionsbordet. Sista spåret, Titta inte ner, är experimentellt och skickligt samtidigt som det är känslofyllt och rikt. Återblicken till den första skivan är tydlig: där andra albumet Lycka till var skarpt, dynamiskt och poppigt är Krig och fred romantiskt, mjukt och diffust, som en uppgraderad variant av Kärlekslåtar. Tyvärr räcker inte finslipningen långt nog — mättnadskänslan infinner sig fort och krispigheten, fräschheten, som hade behövts för att blåsa liv i det väl beprövade konceptet, saknas helt. 

Det är emellertid inte produktionerna som lider av den största inspirationsbristen, utan texterna och Lorentz framförande av dem. Det charmigt banala känns numera bara slarvigt, som gamla anteckningar som plockats upp och spelats in utan eftertanke. Lorentz har kanske aldrig varit en poet, men han har kunnat formulera sig snyggt och träffsäkert nog för att lämna avtryck med sina simpla rader. På Krig och fred finns däremot mycket yta men lite substans. På Swarovski sjungrappar Lorentz: “Jag har aldrig träffat nån som heter Desirée in the hood”. En banal observation, men kanske kan den förklaras av en tidigare låtrad på Spring Break Forever: “Yama har flätor även fast jag är vit, though”. 

Ett fåtal låtar lämnar ett emotionellt avtryck: den tidigare nämnda Titta inte ner och Intro (feat Duvchi) sveper över en försiktigt men med kraft, och utgör på så sätt albumets höjdpunkter. En frustration, en äkta reflektion, skymtar mellan raderna och bringar ett efterlängtat djup. Lostboy i sin tur är gullig och refrängen låter som en parafras på Say My Name med Destiny’s Child. Snyggt och välgjort. Synd bara att refrängen följs upp av en post-refräng som består av följande rader: “Baby du är min potion / Visade saker i motion / Vet inte vad det här ordet betyder men känns som att du är ferocious / Smörjer in dig i lotion”. Really Lorentz, really? Det är som Duolingo-meningar som skrivits ihop till en låttext. Antingen är meme:igheten medveten, eller så tror Lorentz att han kommer undan med att vara precis hur lat som helst.

På Lorentz Spotify-sida står följande: “Lorentz tänker på sina tre skivor som en “coming of age-triologi” säger han. Det här [är] sista delen då han slutligen har droppat allting. Lorentz har dealat klart”. Det känns hårt att säga, men med tanke på att den övergripande visionen långt överskrider den som går att finna på Krig och fred känns slutet inte speciellt sorgligt alls. Förhoppningsvis har textförfattaren och vokalisten Lorentz dealat klart, så att producenten Lorentz kan träda fram.