Loggbok från ett sommarlov
3/7/2023
En gång sa en vän till mig att hon börjat finna alla människor vackra. Jag hade låtsats hålla med för att inte verka vidrig men sedan vänt på påståendet fram och tillbaka och på intet sätt lyckats förstå vad hon menade. På en stenstrand längst den spanska solkusten, en tisdag efter jobbet, när solen börjat sänka sig över bergen och de färgglada parasollen plötsligt tycks lysa ännu starkare än några timmar tidigare förstår jag vad hon menar. Där på stranden och utan all artificiell tillgjordhet och distraktion tycks verkligen varenda person jag vilar ögonen på att vara överjordiskt vacker. Hundratals kroppar med nya och åldrade tatueringar som bildar kartor över livshistorier, gyllenbrun och rödbränd hy, mjuka magar som inte ursäktar sig, bröst som guppar obekymrat när hon springer och kastar sig i vattnet, badkläder som sitter illa men ändå precis som de borde. Någon av varje storlek, ålder och sort. Och jag som i månader, någonstans i bakhuvudet, försökt förhålla mig till oron att klä av mig inser att det är utan kläder som vi kanske blir tryggast. Att det är här, när sanningen kommer fram, som de luftslott som bilder och reklamer byggt raserar. Att det är här, när vi kollektivt bestämmer oss för att välja lycka och frihet och bada topless trots att våra bröst är olika stora, som vi får andrum. Och kvinnan på handduken bredvid mig ammar ledigt sitt barn och hennes rumpa och lår, vars gröna tatueringar inte längre går att tyda, flyter liksom ut under henne. Men ändå är hon den vackraste jag någonsin sett och hennes man ser på henne med en sådan passion att något i mig förändras.
Och där och då, och trots att jag borde fattat för länge sen, inser jag att inga celluliter i världen kommer stoppa mig från att älska och att älskas. Och nog måste människor som bor i länder där man klär av sig lite oftare och inte gömmer sanningen bakom hundra lager av kläder ha lite lättare att finna trygghet i sig själva och se det vackra i oss alla.
14/7/2023
I många städer tycks bästa sättet att undvara andra turister vara att vakna innan dem. För priset av ett par ynka timmars sömn tror du dig få en nys av hur staden egentligen är menad att vara när du trängs med lokalbefolkningen som tävlar om den bästa biten nyfångad fisk eller fantiserar om vad tanternas, vars hud ser ut att vara så mjuk så mjuk, skvaller kan betyda.
Sådant är inte fallet i staden jag är i nu. Rummet jag hyr sedan ett par dagar tillbaka ligger på solsidan och är inte försett med mer än en ynka fläkt som ser ut att ha gjort sitt och jag sover bara någon timme i taget innan jag vaknar och sömndrucken tar ytterligare en kalldusch. Ändå ger jag det ända till åtta innan jag lämnar mobilen och ger mig ut för att kunna bada utan att neurotiskt blicka mot strandkanten. Men fiskebåtarna tycks fortfarande vara till sjöss och tanterna med de mjuka kinderna måste sova ännu.
Förutom två amerikanska kvinnor som medan de vandrar förbi mig lyriskt konstaterar att det finns fulare städer att gå vilse i får jag en känsla av att vara den enda i hela världen. Istället för att som tänkt dricka caffe con leche och äta nybakad crossisant på uteserveringen vars bord ännu inte ställts ut sätter jag mig i parken vid katedralen. De många vita duvor som ser ut att vara tagna ut Bröderna Lejonhjärta och så många gånger fångat min uppmärksamhet de senaste dagarna pickar lugnt på marken. De verkar njuta av att gatukatterna stilla dåsar i skuggorna av parkbänkar och hibiskus.
Och jag tänker att detta kanske är hur staden verkligen är menad att vara och människor att leva. Fria från att ställda klockor och ärenden som måste springas och när jag efter att ha simmat på en nästintill tom strand i timmar och promenerat tillbaka till mitt rum och hängt de svettfuktiga lakanen på vädring och klockan är tio är jag fortfarande den första att slå mig ner på den just öppnade uteserveringen och beställa min kaffe och servitrisen säger att croissanten kan dröja eftersom de inte är färdigbakade ännu.
17/7/2023
Min familj och vänner skickar artiklar och skärmavbilder av väderleksrapporter som berättar om värmeböljan i Södra Europa och påminner mig om att dricka vatten och vara försiktig med alkohol. De stora skärmarna som är uppställda lite runtom i staden visar på 40 C° och forskare deklarerar att jorden har feber. Det är så varmt att jag knappt kan med att vara i mitt rum och trots att jag förstår att det drar omotiverade mängder energi öppnar jag det lilla kylskåpet och riktar fläkten in mot det i ett desperat försök att sänka rumstemperaturen med ett par grader. Jag duschar kallt i alla fall tre gånger per dag och någon gång per natt och tycks hela tiden få slut på dricksvatten trots att jag börjat köpa sexpack av 1,5-litersflaskor. Australiensaren som jag smyger med mig hem en natt trots att det är emot husreglerna är chockad över att det inte finns en AC.
Jag är oroligt lagd. Har funderat över klimatförändringar, dess konsekvenser och fantiserat om en dystopisk framtid hela mitt liv. När jag nu ligger naken i min säng och kyler min kropp med en isbit funderar jag över hur obekväm den framtid som väntar oss faktiskt kommer vara. En sydeuropeisk värmebölja med tillgång till AC, kylt vatten och skugga att söka är överkomlig men vad är en oupphörlig sommarhetta när vi tvingas ransonera med vatten, när inga löv längre erbjuder sin skugga och vi inte kan slösa el på att okynneslöst låta fläktar och air conditions svalka oss. Där vi har svårt att finna odlingsmarker som är tillräckligt bördiga för att mätta oss alla och klimatmigration tvingar allt för många människor trängas på allt för knappa ytor.
Och för varje snäcka jag samlar och begrundar, för varje blomma han fäster bakom mitt öra, för vattnet som viskar hemligheter när jag dyker ner under ytan och för bergen som tornar upp sig i horisonten bryr jag mig. Och jag tror inte längre att fallenheten att bry sig om planeten handlar om intelligens utan snarare förmågan att stanna upp och känna sig närvarande i den.
Text: Johanna Bergmark, @johannabrgmrk
