Eden

Ljung

5

Ljungs albumdebut, Eden, består av drömsk och elektronisk pop där nykomlingen Ljung skildrar den stundande apokalypsen. Men till skillnad från den eventuella faktiska apokalypsen – utan klimax.

Göteborgsbaserade Olivia Ljungqvist, alias: Ljungs karriär som soloartist har verkligen varit allt annat än misslyckad. En karriär som bara börjat men ändå resulterat i flertalet väl mottagna singelsläpp, att få agera öppningsakt till bland andra Kite på Kungliga Operan och uppmärksammats i magasin i flertalet ”Bäst just nu!” – sammanhang. Vad fattas då för att ekvationen ska bli komplett och ett nytt stjärnskott kan blossa upp? En debutskiva, såklart. Eller en EP, som i det här fallet.

Sin debut-EP har hon valt att döpa efter en referens till den klassiska historien från Första Moseboken: Eden, och som titeln kanske avslöjar behandlar givetvis skivan teman av den djupare klassen. Främst är det en form av apokalyptisk och dystopisk världsbild som skildras, men skivan berör även teman som existentialism, det brinnande helvetet inom människans inre, ångest och smärta.

Man kan fråga sig, hur kul det låter egentligen. Svaret är nog: precis som det låter.

Som sina tidigare singlar, är Eden av karaktären lo-fi, elektronisk, indiepop. En faktiskt inte helt ovanlig kombination i dagens lilla musiksfär, sedan nutidens teknologi gjort att det endast krävs senaste uppdateringen på Garage Band för att enkelt skapa dessa typer av ljud. Sedan fick någon den briljanta iden, att om man dränker allting (alltså allting) i reverb, kommer det att låta ASFETT… resten är historia.

Fokuset tycks här ha varit att skapa en atmosfärisk ljudbild till den postapokalyptiska sci-fi-värld Ljung vill skildra. Vilket hon faktiskt lyckas rätt bra med. Redan på öppnings- och titelspåret sätts tonen ganska ordentligt. Låten består av ett relativt monotont pianokomp, olika typer av elektroniska bakgrundsljud, och Ljungs egna autotunade röst som liksom vaggar en genom det brinnande och svavelosande (ljud)landskap, som målas upp.

Den något långsamma och hypnotiska stilen fungerar faktiskt väldigt bra till temat, men när i princip fyra av EP:ns fem låtar har nästan exakt samma stil, kan ens fokus lätt försvinna till något helt annat. Vilket är ganska synd, speciellt för spår som singeln You Can’t Hide, som för sig själv, är ett mycket starkt bidrag till skivan, men som näst intill försvinner bland resten av de mystikfyllda spåren av samma stil.

Skivans riktiga höjdpunkt kommer däremot i slutet. På The End, är det inte svårt att föreställa sig framtida slutsålda arenor körsjunga till slutrefrängen. Här lyfter verkligen EP:n. Dock fem låtar för sent.

Skivan är faktiskt väldigt välgjord. Texterna är näst intill genialiska och Ljungs röst är som vanligt i toppform och möter inga större problem med att trollbinda lyssnaren. MEN! Även om detta är en skiva som säkerligen kommer att uppskattas av en handfull personer, ses den nog som ganska chanslös att sticka ut bland alla de hundra album av liknande karaktär som släpps varje år.

Det blir dessvärre inget MVG i albumdebut, det blir på sin höjd ett starkt G. Men Ljungs karriär har bara börjat, och ett drömskt elektroniskt mästerverk från Olivia Ljungqvist känns även i dagsläget närmare oss än den faktiska apokalypsen.

/

Ljung – Eden

Mejla skribenten!