Superbooth 2021:
mässa för elektronisk festival i Berlin
Vi tar U-bahn från Neukölln, det är tidig förmiddag och förvånansvärt mycket folk i rörelse för att vara vardag. Vi är oroliga för regn, då trycket i luften är tungt och molnen skiftar i grått. När vi kliver av vid stationen märker jag snabbt att vi är en bit utanför stan, inga tutande bilar eller överfulla papperskorgar. Jag behöver inte ta upp kartan på mobilen då skyltarna till Superbooth med pilar sitter uppspikade med jämna mellanrum. Vägen är snirklig, ner under tågspåret och upp sen mot ett skogsområde. Jag ser övergivna tågspår och hus som växtlighet har svalt helt, krossade fönster och fauna som växer ur dem. Det känns inte längre som att jag är i Berlin, här är det tätt med skog och friskt i luften. Jag följer folk som jag gissar ska till samma ställe.
Superbooth startade för cirka 20 år sedan som en del av Musikmesse i Frankfurt, men har sedan dess utvecklats till ett eget event. En mötesplats och ett utlopp för alla de som vill dela sitt intresse för elektroniska instrument, specifikt nog olika varianter av analoga och modulära syntar. I år med liveartister som Bloody Mary, Panic Girl och Yann Tiersen, som bland annat gjort musiken till kultfilmen Amelie från Montmarte, och utställare från hela världen, både små och stora bjässar inom branschen.
En stor byggnad tornar upp sig, där får vi armband för inträde. Klockan är strax över tolv och jag får känslan av att det inte riktigt kommit igång än. Ute på en ponton i vattnet spelar en DJ, några står och diggar med en öl i handen. Det finns en rad med food trucks; okonomiyaki, korv och veganska gyros. Jag ser musikern och den elektroniska kompositören Hainbach sitta och äta vid ett av borden. Passande nog med en väska fylld med färgglada sladdar som sticker ut.
Även arrangörerna verkar har varit oroliga för regn, så den dyra elektroniska utrustningen står uppdelad i stora partytält. En glänsande husbil i silver står öppen, inuti hukar sig folk över de analoga syntar från märket Arturia. Musik hörs från alla håll och kanter, men stämningen är sansad.
Det tält som sticker ut mest är det enorma blåa cirkustältet, utanför hänger ett litet luftskepp i rött med senapsgula bokstäver som stavar ut företagets namn: Moog. När man kliver in får man två fakemynt till automaterna som finns där man kan vinna olika sorters merch. Ljuset är varmt och tältets väggar är fyllt med färgglada dekorationer, det känns likt att kliva in i en 70-tals Sgt.Pepper-feberdröm. Även här står modulära syntar ute för prov, ljuden läcker genom hörlurarna. Inne i tältet kliver Emme Moises på scen, en kvinnlig musiker från Argentina. Musiken är svindlande och improviserad, samplade röster och elektroniska ljud som låter precis som djupa stråkar. Lite senare spelar också Panic Girl ett live-set, då blir tältet helt knäpptyst. Musiken är filmisk, man blir helt omsluten av de atmosfäriska ljuden. Att kliva ur tältet efter att ha lyssnat på Panic Girl ger en samma känsla som att kliva ut ur en biograf efter en väldigt bra film. Det tar ett tag att få fötterna tillbaka på jorden.
Vi fortsätter att gå mellan tälten, hemsnickrade moduler och större företag. Alla får prova på de dyra instrumenten och utställarna är ivriga för att berätta om sina skapelser. Flera av modulerna ser helt utomjordiska ut, enorma instrument liknande enigmas. På grund av restriktionerna får bara ett begränsat antal vara inne festivalens huvudbyggnad samtidigt, man får helt enkelt köpa biljett för antingen för- eller eftermiddag inomhus. Så när klockan slår tre kliver vi in i den stora lokalen. Även här dånar musik från alla håll och kanter, mikrofoner med absurda ljudeffekter och elektronisk utrustning i mängder. Det är som att kliva in i en arkadhall, fast med en målgrupp främst bestående av farsor. Lokalen är vanligtvis en sporthall, på kortsidorna av rummet hänger stora basketkorgar. Ljuden blir efter ett tag bedövande, det är mycket intryck. Jag har minimal tidigare erfarenhet av den här typen av instrument och sättet att musicera, men även jag som utomstående dras med i festligheterna och blir otroligt fascinerad av allt som visas.
Vi går vidare, ut från det större området och djupare in i skogen. Något som först framstod som ett rastområde visar sig vara en förlängning av festivalen. Här utbrister vi att det verkligen såg stereotypiskt tyskt ut, små bruna stugor och folk med stora sejdlar öl i handen. Att kliva in i det första huset är som att kliva in i sin galna farfars stuga, fullt med sladdar och vidunderliga apparater. Första blicken för tankarna till någon som försöker kontakta andra planeter eller bygga något futuristiskt. Det är ganska makalöst hur dessa grejer är syntar som skapar fantastisk musik. På väggarna hänger tv-apparater och rummet är fyllt med videokameror vars material visas på skärmar utanför byggnaden. Det är en väldigt speciell och koncentrerad stämning i rummet. Folk är inne i sina egna bubblor. Det är först här jag vågar prova på en av syntarna själv, det är som ett pussel. På instrumenten finns knappar och sladdar som i huvudet på mig bara blir ett enda trassel. Som tur är hade jag med mig någon som kunde visa. Man kan stå med en sån här synt i timmar, då kombinationerna av ljud känns ändlösa.
Efter cirka fem timmar börjar vi bli trötta i benen och öronen så vi promenerar tillbaka mot S-bahn. Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av detta event och kom dit aningen nervös över att kliva in i ett väldigt nischat sammanhang – men stämningen var lekfull och öppen. Musiken experimentell och nytänkande. Superbooth passar bäst för de som främst vill utforska, prova på nya instrument och ny musik, eller för de som redan är insatta i denna typen av musik – och jag skulle mer än gärna återvända för att se mer av den här världen har att erbjuda.
