fbpx
Foton: Rasmus Erichs Lång

Vasas flora och fauna värmer med en kantig, men välmenande kram

Studion på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm är utsåld och barkön slingrar sig till utgången. På backdropen projiceras svartvita bilder över karga landskap. En sjö, ett snöbeklätt kalhygge och dramatiska vyer över barrskog kontrasterar den glatt sorlande publiken. I tio år har Vasas flora och fauna lockat till sig en fanskara med fäbless för vemod, men med en varm ödmjukhet som tillsammans blir en charmig kombination. Dessa egenskaper är även bandets usp. Att gå på en Vasas flora och fauna-spelning är att få en kantig men välmenande kram från Österbotten. 

Upp på scen kommer de: Mattias Björkas, Tina Kärkinen och Daniel Ventus. Den här gången även i sällskap av gästande musiker på bas och trummor. Björkas krånglar med mikrofonstativet när han lägger gitarren rätt över kroppen. Han kommenterar att de nog får ta att sätta igång då vissa av oss i publiken ska upp och jobba imorgon. Framförallt ska Kärkinen upp till sitt femte jobb på fem år. Skratt från publiken följer. Det blir ett perfekt upplägg för henne att börja sjunga kvällens första låt Kajanaland – som handlar om det poppiga ämnet finsk arbetsmarknadspolitik.

Setlisten bjuder på flera av bandets kändaste låtar. Gudförälder och Om jag nånsin far till Jakobstad igen från debutalbumet Släkt med Lotta Svärd är självklara höjdpunkter och pulshöjare. Det är en snygg mix mellan gammalt och nytt som getts kraftigare skepnad med bas och trummor. Vi bjuds även på den dagsfärska singeln Misty med sin löjligt catchiga, lunkande takt och nostalgiska melodi. 

En glad överraskning är att samarbetet med kompositören Folke Nikanor (Niklas Johansson) framförs. Vi hör Viking Leonella som fått en lekfull melodika-liknande syntslinga och Blå Donau. De ger ett välkommet elektroniskt avbrott. Mitt i den sistnämnda låten blåser Björkas av, han har sett att något inte står rätt till i publiken. På rekordproffsigt sätt skingras publiken för att släppa fram en besökare som tack och lov är läkare, Stadsteaterns anställda sätter igång krishantering och bandet låter allt ha sin gång. Efter en längre stund kan spelningen plockas upp på nytt. Bandet tackar innerligt för allas insatser med rungande medhåll från publiken. De plockar upp Blå Donau på nytt och stämningen återhämtar sig direkt. Det känns nästan oundvikligt att ett oförutsägbart sjukdomsfall sker just bandet som sjunger om de små och stora sakerna i livet. Mellansnacken är kryddade med cynism och intelligent humor som skapar en sammanhållning, och tack vare det arbetar Björkas onekligen upp en jargong med sin publik.

Det är, som alltid, en upplyftande vacker spelning som ges av bandet. Däremot är det något med lokalen som inte funkar. Studion är uppdelad i ett bottenplan och en balkong längs högra långsidan, vilket gör att ljudet från spelningen dör ut och stundtals överröstas av publiken. Det skulle kunna vara ett exempel på en väldigt högljudd publik men så är inte fallet, även om de avslutar med hiten Leevi & The Leavings som får alla att dansa. Ljudet brister och jag hör mer av personerna bredvid mig än från Björkas. Vasas flora och fauna är trots allt säregen indiepop på österbottniska, och hur mycket man än vill skriksjunga ut vemodet så biter man ihop och tar minnet av en bra spelning med sig hem, i tysthet.

/

Liverecension: Vasas flora och fauna – Kulturhuset Stadsteatern, 2/11