Glamouröst, dansigt och hormonstinnt när Tove Styrke uppträder på Stay Out West
Jämfört med andra stora svenska festivaler har Way Out West alltid profilerat sig som en oas för den mer “alternativa” crowden. Känslan är att man har satsat ännu hårdare på det just i år, nu när Lollapalooza i Stockholm har seglat upp som en fanbärare för mainstreamen. I Slottsskogen trängs en imponerande mängd genrer på lineupen, men elektroniskt, indie (i brist på ett bättre begrepp), och alternativ hiphop dominerar fortfarande.
Allt det där är jättetrevligt, men låt oss också skita i det en stund och snacka om ren och skär popmusik. Det stora pop-namnet i år var egentligen Robyn, men veteranen ställde tyvärr in på grund av oklara anledningar. De som längtade efter lite popmagi skymtade då en annan ljusglimt i lineupen som lyser minst lika starkt för de frälsta – den gamla idol-deltagaren Tove Styrke, som fick kön att ringla sig utanför Liseberg på fredagskvällen.
Polketten är fullproppad, och när Styrke äntrar scenen i bröllopsklänning och cowboyhatt (komplett med slöja) ser hon ut som en karaktär direkt från en Tarantino-film. Hon drar direkt igång pop-buffén med två låtar från det fenomenala albumet Sway från 2018. Changed My Mind och Mistakes är perfekta för sommarkvällen, och jag är helt övertygad om att minst en person drog fram telefonen för att fylleskriva till ett ex under låtarnas gång. Det här är musik som tar en tillbaka till tonåren, får en vilja bli sådär löjligt kär, och dansa tills man är en svettig jävla röra.
Styrke själv svänger från kaxig till sårbar, och känns samtidigt som en äkta popdiva och en relaterbar polare. Den gamla bangern Borderline biffas här upp rejält av Styrkes band och låter fräschare än någonsin. Efter att den pulserande basgången lagt sig berättar Styrke en berättelse om att hon nyligen råkade bli kär i sin bästa vän och skrev en låt om det, innan hon tar sig igenom Show Me Love med bravur, en powerballad av rang som på scen förstärks av syntar som på något sätt rör sig högre mot Göteborgshimlen än publikens fyllenivå. YouYouYou fullständigt käkar upp dansgolvet med en enorm ljudbild av bultande discotrummor och syntar som låter som rent endorfin. Det är lätt att bli poptimist när Styrke får det att låta så här bra.
Spelningens sista låtar skapar det mest euforiska dansgolvet jag har sett hittills på Way Out West. Jag vill här på fullaste allvar vara tydlig med att det finns en stor skillnad på att hoppa och mosha, och att faktiskt dansa. Inget ont alls om att hoppa och mosha (det är jättekul). Dock är det få andra som har fått en hel publik att faktiskt dra ut sina moves som Tove Styrke – det spelar ingen roll att det knappt finns något utrymme för fuldans på ett fullknökat Polketten. På något sjukt sätt rör sig festivalpubliken i perfekt harmoni när Styrke tar titelspåret från Sway till extatiska höjder och får varenda par av händer i publiken att gunga med.
Spelningen avslutas med Bara du och jag, den egna tolkningen av Lili & Susies klassiker från Så Mycket Bättre. Det är en hyllning till popdivorna som kom före henne, och förvandlar hela publiken till ett glittrigt hav av svett och känslor.
Tove Styrke på Polketten står helt enkelt ut som en glimmande påminnelse om hur kul man kan ha med popmusik, och mer av denna vara i det övriga festivalprogrammet hade varit välkommet. Det är glamouröst, dansigt, hormonstinnt på det bästa sättet, och ett otroligt värdigt inslag i fredagens Stay Out West.
