Thåström ger allt under Rosendal Garden Partys sista kväll
Timmar innan konserten börjar festivalområdet fyllas, och innan Thåström ens kliver upp på scen ser man hans ansikte överallt på tröjor och tygkassar. När klockan börjar närma sig är det svårt att ta sig fram, rök läcker ut från scenen och jublet börjar stiga tills bandet äntligen kliver på. Trummorna drar igång ett långt intro och publiken börjar bli otålig, jag står på tå för att se över publikhavet och helt plötsligt står han där i grå kostym och svart hatt: Thåström.
Det är söndag kväll och därför känns det perfekt att han inleder med Söndagsmåndagssång. Han håller händerna tätt knäppta kring micken och den raspiga rösten låter ännu mer fängslande i verkligheten än på inspelning. Publiken svarar direkt på texterna och när de livliga låtarna drar igång så slår nävarna i luften. Låtar som Körkarlen, Isbergen med sina riviga syntar och Alltid va på väg där titel-frasen upprepas och nästlar sig framförs med mycket känsla och kraft. Thåström vandrar runt på scenen, nästan snubblar med händerna i luften och fingrarna som dansar över tonerna. Spelningen är väldigt genomtänkt, och ljussättningen går från havsblått till bländande vitt. Lamporna sänks så att scenen framstår väldigt liten på låtar som Men bara om min älskade väntar, och det röda ljuset blödde över de hjärtfyllda orden.
Att iaktta publiken är oerhört rörande, när de sjunger med så kommer orden inifrån. Det dämpade ljudet av tusentals människor som sjunger med skapar en varm gemenskap. Det blir som ett utbyte mellan Thåström och fansen. Detta är Thåströms enda konsert under detta år och det märks att han vill ge allt, marken vibrerar under Bluesen i Malmö och trummorna dånar i Axel Landqvist Park. Mellan fraserna utbrister han ibland i melodiska skrik och det är som att tonerna knuffar runt honom på scen, då och då slås han oväntat åt sidan som att slingorna från gitarren slagit honom. Utöver orden i sångerna så blir det inte mycket prat mellan låtarna, något “Okej” och flera “tack och varsågoda”, ett ylande “FRIGÖRS FÖR FAN”. Men mer än dessa ord behövs inte för allt känns redan sagt.
Måsarna flyger över himlen, dagens sista ljus är mjukt och sömnigt av dammet som flyger från marken av folks dansande steg. Klockan börjar närma sig tolv när han drar igång med Ingen neråt sång, gitarren river genom luften på Rosendal och orden sväljs av musikens brus. Ljuset bakom bandet är orange och blinkande, likt en eld som fattas. Thåström släpper ifrån sig micken och lämnar scenen med vinkande händer under ett vibrerande solo, men även när musiken tystnat så står publiken kvar. Några börjar röra sig mot utgången men majoriteten står kvar och klappar i takt. Hoppet är orubbligt och stämningen hög, även jag blir övertygad om att han kommer komma tillbaka. Minuterna går men just när hoppet börjar falna så hörs tonerna igen. De drar igång med Old Point Bar som följs av Flicka med guld. “Jag gör om alla söndagar till lördag kväll” säger han, och så kändes det verkligen. Efter en våg applåder försvinner han för andra gången, och återigen står publiken kvar och klappar. Inte långt efter springer bandet på igen och spelar kvällens allra sista låt: Södra korset. Man känner sig helt skakad från grunden efter spelningen, både från den kraftfulla musiken och de lyriska orden. De som inte övertygats om Thåström tidigare har definitivt övertygats nu.
