fbpx
Foton: Daria Spitza

slowthai bjuder på en unik tolkning av liverap när han intar Way Out West

Redan innan slowthai intar Linnétältet på Way Out Wests sista dag börjar det moshas flitigt till tonerna av Mo Bamba och Dior i väntan på spelningen. Kanske är stämningen extra intensiv på grund av att det är festivalens sista dag, med en publik i toppform och få akter kvar med samma aggressiva profil som Tyron Kaymone Frampton: Britten från Northampton som täljt ut en unik plats för sig mellan experimentell hiphop och genrer som drill och punkig drum- and bass.

Rätt från början framgår det att slowthai inte är vilken rappare som helst: I Can’t Help Falling In Love With You spelas när han kommer ut, publiken står ihoptryckt skinka-mot-skinka så att det känns som att hela folkmassan dansar en tryckare tillsammans. Vad som sedan följer är ett set som visar sig vara helt unikt för genren.

Många rappare skapar fullständigt kaos med sina publiker, men den form av helvetesgestaltning som är lowthais scenshow har sällan utförts med lika sylvass precision och djup. Färgpaletten på ljusshowen är blod- och köttfärsliknande rödrosa. slowthai, iklädd endast shorts och sneakers, är dold i skuggorna under spelningen – trots detta är han i full kontakt med publiken från sekunden spelningen drar igång med spåret ENEMY

Pitten blir galen. slowthai skuttar runt på scen och garvar flamboyant, medan skärmen bakom visar monotona tecknade landskap med en lättsam ton. Detta får atmosfären att framstå ännu mer djävulsk och, för att sno en signaturterm från drillgudfadern Skepta, mental

Publikfavoriten CANCELLED drar genast igång och resulterar i ännu fler mosh pits – galenskapen smittar av sig, och faktumet att publiken kryllar av mosh pit-hungriga ungdomar bidrar till att slowthais unika post hiphop-persona lyfts fram på ett otroligt tillfredsställande, kaotiskt vis. Det är inte iskall horrorcore hela vägen, men scenproduktionen är perfekt balanserad för att hålla det hela kul och lättillgängligt, men samtidigt hårt och äkta. Ironiskt men också så fucking dödligt seriöst skiftar han på sekunder mellan kaotiskt fnittrig och stereotypt maskulin. Över detta fundament gör slowthai egentligen bara det rappare vanligtvis gör: vibear, rappar med lätt i verserna och hypear upp publiken mellan låtarna. Det är inramningen som gör detta till en av de bästa hiphop-spelningarna som tagit plats under Linnétältet. När slowthai tar upp det dyrkande fan:et Inez på scen för att rappa Skeptas vers på Inglorious känns det som att vi peakat. Men det har vi inte.

Mot slutet av setet lämnar slowthai sin mer klassiska rap-repertoar för att spela punkigare spår som I Feel So Good, Deal Wiv It och Momentary Bliss från senaste Gorillaz-skivan. Att I Feel So Good är osläppt hindrar den inte från att raketskjuta publiken tillbaka i full turnup-mode. Det passerar inte en sekund där spelningen känns monoton eller som att slowthai behöver fylla setet med fillers.

Känslan förstärks när slowthai i sista delen av spelningen hyllar publiken och sjunger en repris på I Can’t Help Falling In Love With You innan han lyckas få ett känslofyllt framträdande av Feel Away att passa in perfekt med resten av det högenergiska setet. 

Avslutningsvis spelas låten alla väntat på – Doorman introduceras med ett kort tal om att låten handlar om att aldrig låta någon annan trycka ner en, vilket kantas av en lätt varning att ta hand om varandra i publikhavet. Samtidigt formas en monumental moshpit som jag vågar påstå är en av de största Linné någonsin sett. Publiken vrålar med i hooken, och slowthai lämnar sitt mer mystiska manér och är nu i full beast-mode.

Efter den mäktiga avslutningen spelar slowthai utan förklaring nästan hela Barbie Girl till följd av jubel. Inte skulle han lämna publiken utan att återigen signalera att detta är något helt utöver det vanliga. slowthai bjuder på ett otroligt bra hiphop-avslut på Linnéscenen.

/

LIVERECENSION: slowthai – Way Out West, 13/8