Nicole Sabouné öppnar Rosendal Garden Partys sista dag för en liten men uppskattande publik
På scen står en basist, en trummis, en keyboardist och en gitarrist när Nicole Sabouné kliver in och möter en gles publik. Folk börjar precis anlända till festivalområdet under eftermiddagen, och bandet får uppgiften att sätta igång den tredje och sista festivaldagen. De spelar en blandning av ballader och röjig rock och framför låtarna väl, även om deras setplanering hämmar dem från att peppa igång publiken ordentligt.
Emil, Jon, Jocke och Billie – så introducerar Nicole sina bandmedlemmar. De är alla skickliga; basisten Emil skiftar mellan en elbas och vad jag tror är en MIDI som kontrollerar en bassynt på datorn, trummisen Jon är lika bekväm i såväl låga som höga tempon, Jocke på keyboarden ger textur till numren, och Billies gitarr lyfter energin till max. Nicole är en otrolig vokalist, och hennes karaktäristiska vrål är fulla av kraft. Hon är väldigt rivig när det behövs, och osar en självsäker och lugn aura när hon sjunger balladerna.
Ballad-röjlåt-ballad-röjlåt är ordningen på spelningen, och något i balansen mellan högt och lågt sitter inte helt rätt. Två-tre röjiga låtar i följd hade kanske passat bättre. A Place To Hide och Conquer Or Suffer hade kunnat spelas direkt efter varandra, istället för att klämmas in mellan lugnare nummer. På så sätt hade Nicole Sabounés spelning kanske varit en öppningsakt som sätter igång folk, men istället gör låtföljden att crowdet inte hinner landa i någon stämning.
Låtarna och framförandet i sig går nästan felfritt. Jockes synt hörs inte alltid över Sabounés mäktiga röst och den överröstande gitarren som spelas. När hans instrument väl hörs igenom är det lyxigt och rikt på karaktär. Resten av bandet har bra synergi med varandra och det finns inga anmärkningar på deras insatser. Dock är framförandet så tryggt att instrumentationen ibland känns stel. Sabouné livar upp den med sin mäktiga röst, och det kanske är menat så.
Spelningen är lyckad, men i ett parallellt universum hade den kanske snarare börjat med lägre energi, för att avsluta med de mer stökiga och röjjiga låtarna. Då hade setet varit en perfekt uppvärmning inför kvällens huvudakter Eva Dahlgren och Thåström. Istället kickar inte festen igång förrän det anländer mer folk till festivalen, ett par timmar efter Nicole Sabounés spelning. Med det sagt är hon en mycket skicklig rockvokalist som uppskattas av de närvarande, och hon bjuder på en bra öppning under söndagen.
