Molly Nilsson bjuder på musik, men framför allt på mellansnack

Det är fredag och syntpop-artisten Molly Nilsson ska spela på Babel i Malmö ikväll, och jag ska av någon anledning närvara. Jag vaknar för sent och är i riktigt dålig form – ont i halsen, svag och har en tenta som behöver lämnas in. Jag äter en skål frostiga flingor, sätter mig sedan på ett café och lämnar in tentan. Vägrar läsa igenom, vem gör det egentligen? Bojkotta genomläsning. Dagen fortgår, jag vandrar runt i ett blåsigt Malmö och tänker att om det är en sak jag inte pallar är det att se en konsert ikväll. Min kompis köpte biljetterna på fyllan, vilket han nu hävdar att “vi gjorde tillsammans”. Tydligen är hon jättestor i Berlin och har varit garderobiär på Berghain. Jaha.

Jag och två vänner anländer till Babel i Malmö nästan två timmar efter “öppning”. Bojkott nummer två: förband. I 99 fall av 100 är det våldsamt tråkigt. Ja, det där hundrade förbandet kanske är nästa Ramones eller något, men jag kommer inte stå där och köpa tre dyra öl och lyssna på någon trying-to-make-it syntfunk-duo från Lomma. Sorry! Så vi går in till baren köper en öl (för oavsett hur sent man kommer har konserten ändå aldrig hunnit börja), men sekunden vi sätter oss ned hörs en mycket aggressiv synt och det är bara att röra på sig igen.

Det första att notera är att Molly Nilsson inte har något band. Tråkigt. Om en låt är dålig finns inget annat att tänka på. Min tillflykt brukar vara att titta på trummisen. Det är som man brukar säga, “oddly satisfying”. Nu finns inget att fly till. Det är något själlöst med livemusik utan livemusiker. Musik som kommer från något slags mixerbord. Kanske är det bara jag som är old fashioned. 

“Men mellansnacket! Hon verkar otroligt sympatisk, rolig och charmig. Blir lite kär, så är det.”

Publiken är snygg, men lite trist. Det blir nog ingen mosh. Första låten är helt okej. Inget särskilt, en helt vanlig, syntig poplåt som blir lite intetsägande. Men mellansnacket! Hon verkar otroligt sympatisk, rolig och charmig. Blir lite kär, så är det. Den andra låten går på och den är fan hur bra som helst. En grym låt, lagom tuggummi-poppig utan att vara kitchig. Som min kompis skrek under låten: “Detta är Berlinpop!”. Jag sjunger med trots att jag inte kan texten, det är tre nästan extatiska minuter. Tyvärr vet jag inte vad den heter, och det gör inte någon av de tre jag frågar i publiken heller. En tragedi. 

Mellansnacket fortsätter. Hon pratar om aborter, Rosa Luxemburg och folk hon hatat. Publiken jublar när hon säger något roligt, vilket är ganska ofta. Hon har något stand up-igt över sig, det där lätt avmätta tonläget. Det funkar! Många av låtarna låter ganska mycket same-same. Hon är väldigt fäst vid ett danssteg som påminner lite om att ducka en jabb i boxning. Sången är genom konserten lite låg, så det är väldigt svårt att höra vad hon sjunger, trots att hon i mellansnacken gärna förklarar vad kommande låt ska handla om. 

Vi dricker en till öl och lite vodka ur vår medhavda plunta. Skvallra inte, snälla. Hon fortsätter vara charmig, vissa låtar är bra, andra mindre bra. Publiken är ganska trist men jag och mina vänner hoppar så gott vi kan. Jag börjar väl tänka lite på refrängen så att säga. Sen kommer den: I Hope You Die. Hennes Smoke on the Water som jag förstått det. Den är riktigt bra och det blir ett värdigt avslut. Folk hoppar duktigt och sjunger med. Hon spelar en låt till, men då har jag redan satt punkt. Vi går ut ur lokalen, nynnar lite för oss själva. “I hope you dieeeeeee”!