fbpx
Foton: Daria Spitza

Skickligt men behärskat när Little Simz spelar på Way Out West

Tidigare i år tvingades brittiska rap-hoppet Little Simz att ställa in sin USA-turné på grund av att det helt enkelt skulle bli för dyrt för henne som indieartist att finansiera den själv. Därför blir man lite extra glad när man ser hela Linnétältet på Way Out West fullpackat, med den publikuppslutning som en av vår generations bästa rappare faktiskt förtjänar. 

Simz gör det tydligt från början att hon inte är här för att slösa bort den uppmärksamheten. Spelningen börjar med Introvert, och det är bland det mäktigaste som har spelats på festivalen hittills – uppbackad av ett band med oerhört tyngd inger spåret känslan av att någonting stort är på väg att hända. Från den allra första textraden etablerar Simz en behärskad kontroll över sin omgivning som hon inte släpper tills musiken har dånat ut. 

Under spelningens gång får vi ett komplett porträtt av Little Simz som person och artist genom ett gäng försiktigt utvalda låtar från de senaste två albumen. Bandet som Simz har tagit med sig är löjligt tighta och vänder skickligt från trap till hårdrock till spoken word i en och samma låt. Simz själv håller givetvis en skyhög klass som rappare och river ner applåder med fantastiska textrader som “I’m Jay Z on a bad day, Shakespeare on my worst day.” Låtar som Boss och Offence är en rap-purists våta dröm att höra live, och sätter gung på hela publiken. 

Allting känns professionellt och noga genomtänkt, och samtidigt som det är en av spelningens styrkor är det kanske också dess största svaghet. Det är absolut imponerande rent tekniskt att kunna låta nästan likadant live som man gör på skiva, men det fina med liveframträdanden är ju också just att man kan ta låtar till spännande nya platser som inte hade funkat lika bra inspelat. Little Simz gör det hon gör extremt bra, men det hade också varit kul att se henne utnyttja friheten som ett liveband ger för att testa nya saker. Någonstans kan man sakna en spontanitet och vilja att experimentera – spelningen håller genomgående ett bekvämt momentum, men den har bara ett fåtal riktiga wow-ögonblick. 

Ett av dessa ögonblick, och spelningens absoluta höjdpunkt, kommer när Simz framför 101 FM från breakout-albumet Grey Area. Efter att hon hyllar staden hon befinner sig i ställer rapparen en simpel fråga till publiken: “Do you wanna come to where I’m from, do you wanna come to North London?” Hon möts av ett rungande ja. Direkt efter hoppar Simz ner från scenen och går längs med hela den främre publikraden för att ge och ta mot high fives samtidigt som hon rappar verserna, fortfarande med en imponerande precision. Det hela känns inte som ett töntigt publikfrieri, utan som ett jävligt välförtjänt segervarv – det är nog också den stunden som de flesta kommer att ta med sig från spelningen.

Man lämnar Linné med känslan av att man har bevittnat en talang som är unik i sin generation – det är helt enkelt väldigt få människor på planeten som rappar lika bra som Little Simz just nu, och att få bevittna det på så nära håll är magiskt. Om hon släpper på tyglarna lite mer har hon även potentialen att bli en av de bästa liveakterna i sin generation, men det är en bit kvar att gå för att komma dit. 

/

LIVERECENSION: Little Simz – Way Out West, 12/8