Sveriges mest underskattade kompisgäng

Det är inte alla som äntrar scenen till Soldaten och kortleken. Cacka Israelssons stämma ljuder i högtalarna och surret lägger sig. Publiken får höra berättelsen om när ett gäng militärer skulle på gudstjänst. Vändpunkten i historien kommer efter att en av dem fått en tillsägelse för att ha spelat kort i kyrkan. Till sitt försvar drar då soldaten en lång harang om hur han tytt kortleken likt en bibel under sin tjänstgöring. 

Men Cacka Israelsson hinner aldrig dit. I stället hörs toner från kvällens första låt, Gud. (“Jag tror på cancer/…/Och celler som delar sig/Hitta en genväg ut/Jag plockar upp bitarna av dig/När din barnsliga dröm tagit slut/Det finns ingen gud”.) Med det lämnar KAINOABEL religionen därhän. I själva verket är rätt mycket ploj, det går upp för en av att läsa allt påhitt under rubriken “Om” i bandets Spotifyprofil: 

“Ursprungligen en intern fanclub för Teenage Mutant Ninja Turtles, bildad 1991, började de fem Robertsfors-vännerna snart att fokusera helt på musik och hade 1992, vid 11-12 års ålder, blivit KAINOABEL. KAINOABEL blev hobbyprojektet som Per Gessle knappt vågade tro på när han var en blonderad föredetting. De skivdebuterade 1994 med EPn Sounds like sushi och blev uppmärksammade i press och media i samband med en rad kyrkbränningar, sångaren Alexander Shalan Ottossons självmord och kanske framför allt när gitarristen Sebastian Nylin år 1993 knivmördades av Simon Svedmyr, basist i samma band./…/KAINOABEL blev troende på ett skidläger arrangerat av den kristna studentorganisationen SESG vintern 1979/80.” 

Och på den vägen är det. 

De gör en insats att likna vid Per Anders Fogelströms när det kommer till att dokumentera vardagen för en samtida söderbo

KAINOABEL är ett gäng hipsters. Polare! På scen bokstavligt talat fyller de i varandras meningar när texten faller bort, den ene är den andres sufflör. De har också en gemensam förkärlek för mänskliga predikament. Alla som någonsin bott i en etta, druckit alkohol, haft fomo eller blivit äldre enas i deras låttexter. “Du ringde för ett tårögt god natt/Vi kan väl ändå titta på HBO tillsammans/Säger jag med ett skratt” från Ingen sång ingen dans. Sina referenser förmedlar de med melodier som andas indie, alternative och svensk pop. 

Kikar man i listan över upphovspersoner får man i princip inte reda på någonting, utöver att musiken produceras under Wollmars records. De gör en insats att likna vid Per Anders Fogelströms när det kommer till att dokumentera vardagen för en samtida söderbo. “Tinder-skärmar lyser upp rummet så som en kyrkogård/…/Främlingar lyser upp min vrå de ville gå härifrån, kanske ge Häktet en chans” som det låter i Wollmars. 

Foto: Lovis Bratt Deland

Det märks inte på bandet att i stort sett bara deras egna krets hittat till Nalen klubb i Stockholm. De gör allt som sig bör ändå; sångaren Alexander Shalan Ottosson är sist upp på scen. Precis i mitten av setlisten kommer osläppta Fomo – med ett förvånansvärt dansvänligt stick där ABBAs Money Money Money möter något Bob Hund möter Maggios Bröd och vatten. Snacket däremellan är kort och fullt begripligt även för oss som inte vet vem som är ihop med vem. Hitlåten Rube Goldberg spar de till sist. Vidare gör de sorti, kommer tillbaka, spelar en cover, sedan en sista låt. Plus att de tidigare samma dag släppt en ny singel á la kutym. 

KAINOABEL har lyckats romantisera håravfall för gen Z

Publiken är inte fullt lika införstådd med proffsjargongen. Längst bak står till exempel någon och fäller stolta tårar. Plus att it gives it away en aning när alla blickar riktas mot samma brud, som allt säkert handlar om. Nästan på scenen studsar dessutom ett undantag – KAINOABELS största fans (som de inte känner, det vill säga). Den synen lever man länge på: ett gäng killar som ännu inte utvecklat skäggväxt sjungandes “Håret, håret, håret/Håret försvinner” ur Ung. KAINOABEL har lyckats romantisera håravfall för gen Z. 

Att KAINOABEL inte rönt större uppmärksamhet är oförståeligt. Ingen på plats igår hade gissat 786 Spotifylyssnare i månaden. Alla som inte var där skulle haft fomo om de vetat vad de missar. Så bra är musiken och texterna. Så bra är de live. Faktum är att sångaren lät precis som i studion. Inte en sur ton! Inte en sur min. Sveriges mest underskattade kompisgäng.