Jelly Crystal fyller Södra Teatern med sin sagolika show
När vi intar Södra Teaterns entrébar är förväntningarna höga på vad vi ska få bevittna. Publiken som dykt upp för att se The Prince Show, en Jelly Crystal-konsert uppbackad av ett antal mycket spännande gäster, visar sig vara blandad. Unga stockholmskulturare, trettioplussare och ett antal äldre, här för att se “en av landets bäst bevarade pophemligheter”, enligt Södra Teaterns beskrivning.
Så fort vi hittar våra platser sänks ljusen och ridån går upp: på scen ser vi en siluett bakom ett vitt skynke – Crystal himself – när han spelar gitarr och börjar sjunga. Introt är otroligt. Riktigt starkt, och den lilla scenen är alldeles drömsk och magisk. Crystal ser ut som en trollkarl. När sologitarristen river av sitt första stycke låter det hela storslaget.
Det framgår snabbt att konserten är en ambitiös produktion, från siluettintrot till scenkonsten, bestående av lager av moln, toppat med en måne längst bak som saxofonisten nästan ser ut att flyta på. Det är satsigt. Sagolikt. Och väldigt fräscht att se. “Debaser Strand i all ära”, skojar Crystal efter första låten. “Men det får inte bli ett tråkigt gig för att alla sitter ner. Hoppas ni har en drink i handen!”, säger han följt av en skål. Publiken jublar entusiastiskt – de var nog lika förväntansfulla som oss.
Fansen sjunger lojalt med i andra låten Prince som släpptes kvällen innan. Den lugna, country-klingande balladen uppvisar ljudproduktionens imponerade spektrum. Alla instrument hörs trots att det står uppemot tio personer på scen, däribland en keyboardist, saxofonist, kör (shoutoutade som Planet Ibiza) och två gitarrer. Det är inte heller för högt – öronproppar som ofta förväntas på platser som Debaser Strand behövs inte alls. Det känns behagligt för en söndagskväll, och det krispiga ljudet får såklart med hjälp av akustiken på Södra Teaterns scen. Att sitta ner och ta in showen skapar en annan vibe än att stå upp – och Crystals låtar är mer passande att njuta av sittandes än att bara springa järnet.
Crystal har verkligen bra kemi med besökarna: De gungar med och jublar ordentligt när han tar en klunk bärs. Han står och vibear på scen, dansande med minimalt, nonchalant kroppsspråk. Han slänger av sig skorna på extranumret och skojar om att han är trött på dem. The vibe is immaculate. På andra parkett hänger merch med Freak Show, titeln på Crystals första skiva. “Det var en gång en tårta” mumlar Crystal innan han drar igång ett av kvällens bästa framträdanden, There Was a Cake. Denna banger slår riktigt fett med sin 60-tals doowop.
En av våra stora förväntningar är den imponerande gästlistan som efter en tredjedel in i kvällen börjar inta scenen en och en, spelandes varsin låt med Crystals band. Alice Boman kommer upp och kör Happy Ending följt av El Perro Del Mar. Boko Yout river av NEWS med adlibs från Crystal, och Broder John spelar WIKIFLOW riktigt smooth. Sarah Klang är tyvärr sjuk men ersätts av Nicole Sabouné, som mördar sin låt Win This Life. Hennes låt ger ett djup som definitivt tangerar resten av Crystals set.
Allt gästande blir dock lite hackigt, nästan till och med rörigt. I sin helhet verkar ambitionen vara att släppa fram aktörer från den alternativa musikscenen för att göra ett avtryck, och props ska absolut ges till Crystal för att lyfta Stockholms scen. Det är också ett bra sätt att rikta blickarna mot ens egen spelning – speciellt när Jelly Crystal nästan står som headline i eventets beskrivning. Boko Yout och Broder John bryter dock det sagolika konceptet med sina riviga beats och rapverser, och kanske hade de kunnat inkorporeras på ett bättre sätt som passar in i den drömmiga resan som resten av produktionen bygger på. Det påkostade konceptet lyckas inte baka in akterna, som har sina rötter i andra typer av ljudlandskap än Jellys.
Spelningen börjar kännas klar 70 minuter in, efter otroliga White Lies, när Crystal börjar köra en osläppt låt från nästa skiva som kommer i höst. Rätt som det är kommer sista låten, följt av ett extranummer. Detta klockar spelningen på dryga nittio minuter – rimligt med alla gäster och med tanke på att det är en sittande konsert. Avslutningen är mäktig: publiken ställer sig upp för en stående ovation, klappar med i låtens katartiska klimax och hela bandet (med gäster) kommer fram och bugar. Extranumret blir en avskalad version av I Don’t Like Dancing.
Gästerna som lämnar Södra teatern är tydligt nöjda med en magisk show. Det blir häng i baren, och de vi pratar med verkar aningen slagna av ambitionen och faktumet att Crystal lyckades styra upp en spelning på Södra Teatern med en sittande publik. Jelly Crystal har allt – han dansar, sjunger, skådespelar, drar roliga skämt och håller en intim publik fången med sitt trolleri. Även om några av gästakterna inte passade lika bra in i kvällens program var det mycket kul att se dem. De är dessutom skickliga musiker som förtjänar att höras med ett så fantastiskt band i en så bra lokal. Det allra mesta går i lås och Jelly Crystal har antagligen vunnit flera nya fans ikväll. Framförallt är det en fantastisk söndagssyssla att lyssna på guldkorn från Stockholms indiescen i en av stadens finaste lokaler. Vi ger denna spelning sju och en halv tårta av tio.
Text: Charles Lundman & Sultan Ahmed
