LIVERECENSION:

Iceage

Plan B, 25/1 – 20

Plan B har gått från svart- till vitklubb, byggt en helt ny konsertlokal och importerat Danmarks absolut främsta postpunkband, Iceage, över Öresundsbron. Ett vackert och fullkomligt underbart oväsen, och en 90-minuter lång predikan om allt från sexuell förvirring till gud och existentialism.

I Plan B:s nya lokal som de valt kalla The Warehouse är givetvist allt… ALLT, svart. I ett hörn har man ställt några nersuttna soffor-ish och strategiskt placerat ut oljefat där man kan dumpa sina plastmuggar efter ha druckit upp den ljumma öl som den tidigare innehöll. Förutom ett pentagram gjort av armeringsjärn finns inga ytterligare prydnader. Lokalen är minimalistisk och framhäver en ordentlig svartklubbskänsla.

En av medlemmarna i Iceage står vid merchbordet. Resten står parkerade i rökrutan till vänster om ingången och byter av den stackars businessmannen efter en stund så att han också kan få kedjeröka. Från högtalarsystemet spelas skräckfilmsliknande vaggvisor på grammofon till dess att rundgången från scenen överröstar detta och ett Iceage i second hand-kostymer beträder scenen.

Jag vill försöka förklara hur det låter men kan inte göra det utan att få det att låta som att jag sågar bandet, trots att det är det sista jag vill göra. Det är otajt, inte en enda låt håller tempot, sångaren Elias Bender Ronnenfelt sluddrar så mycket att man inte hör ett ord av vad han sjunger. Jag hade faktiskt lite svårt att urskilja vilka låtar som var vilka när allt lät som en distad kakafoni.

Men det är just defekterna som gör spelningen så bra.

Varenda ton förmedlas med en sådan attityd och känsla att det känns som att de faktiskt återupplever allt de sjunger om. Elias Bender Ronnenfelt förtjänar ett jäkla MVG i frontfigur när han likt en alkoholiserad präst i 80-talskavaj predikar om sin dystopiska världsbild. Under tiden suger han i sig cirka fyra Pistonhead Flat Tire och trillar ihop ungefär lika många gånger. Han gör i princip inga försök till att skapa någon kontakt med publiken utan framträder som om han stod hemma framför badrumsspegeln; endast närvarande i exakt det han sjunger om. Oavsett låt vankar han spastiskt fram och tillbaka på scenen som i hoppmoshdängan The Lord´s Favorite eller den mer långsamt tuggande Under the Sun.

Grammofonskivan med vaggvisor börjar spelas igen och en herre längre fram i publiken skriker “En gång till!” (som man gör). Förmodligen är detta samma person som Elias knuffade ner från scenen när han försökte crowdsurfa. Större delen av publiken hänger i alla fall på en-gång-till:andet (som man gör), och fyra av fem medlemmar äntrar scenen återigen för ett riktigt extranummer. Alltså… ett RIKTIGT, genuint extranummer. Ingen förplanerad jäkla historia. Så riktigt att basisten får avbryta två merchköpares transaktioner och kuta genom publiken för att ta sig upp på scenen utan att veta vilken låt det är som ska spelas. 

Jag gick på spelningen med min far som växte upp med Ebba Grön-punken. När jag frågade vad han tyckte sa han: ”Det här är det mest äkta jag någonsin sett”.