fbpx
Foton: Louise Helmfrid

Hurula lyser upp Cirkus

Jag går av bussen utanför Skansen denna kalla Stockholmskväll. Perfekt Hurula-väder, tänker jag för mig själv när jag gör entré i den folktomma foajén minuter efter att dörrarna öppnat. Bitvis börjar folk trilla in. En mycket blandad publik är här för att se den 42-årige Hans Robert Hurula, mer känd som artisten Hurula. Yngre. Äldre. Par. Grabbgäng. Industrifolk. Artisten beskrivs kanske lättast som melodisk, svensk indie med en mörk ådra. Ännu lättare som en blandning av Kent och Håkan Hellström – med en egen touch.

Denna Luger-arrangerade tillställning kantas även av faktumet att restriktionerna äntligen släppt. För flera, mig själv inkluderad, blir det den första konsertupplevelsen på mycket länge. Därav pulserar foajén. Hurula, som är känd för sina energiska, tighta framträden, känns som en rimlig start på en vår och sommar fullspäckad med konserter. 

Att Cirkus är den perfekta scenen för live-återvändanden råder det ingen tvekan om. När Hurula öppnar med den klimaktiska liveversionen av Innan ljuset och bandet med två (!) backing-gitarrister dånar in halvvägs igenom presenteras kvällens ljusshow med strobe lights och skuggor på scen som sätter stämningen perfekt. Det går inte att undgå att få gåshud.

Ett energiskt set på 19 låtar följer, tätt sammanvävt av distad gitarr-rundgång som får ringa mellan låtar. Ny drog, Betongbarn och Varje ensam natt i synnerhet skapar dans en bra bit in i parketten och sång från publiken inte bara i refrängerna utan även stora delar av verserna. Ett “tack” och “kul att ni är här” avrundar ett fåtal låtar – med undantaget i mitten av spelningen när Hurula påpekar att han genuint är rörd över att spela på Cirkus, där han sett så många spelningar själv över åren. 

Den blandade publiken reflekteras i artistens låtar – spelningen spetsas inte av en gigantisk hit som alla kan. Snarare är stämningen, och publiken, ständigt uppspelt över Hurulas låtval från hans stora katalog. Varje låt är någons favoritlåt. Här och var vrålar enstaka fans, eller hela grupper, specifika rader från specifika låtar. Hurulafans är diehards. På 22 tystnar bandet under andra versen och Hurula får med sin närvaro publiken att sjunga halva andra versen acapella. Det är ett rörande, kärleksfullt utbyte mellan en artist som sjunger om ensamhet, sorg och livets hopplöshet och fans som letat sig dit på grund av en till synes intim relation till dessa teman, och i förlängningen, 42-åringen från Luleå. Streamingtjänsten Staccs som filmade konserten kommer varken göra sig själva eller Hurula en otjänst i att fånga denna kemi i sin produktion och tillgängliggöra upplevelsen för fler än de som närvarade under kvällen. 

Mellan de feedback-fyllda mellanpartierna hörs maxade trumkomp och den sprängfyllda gitarrtrion över en dånande bas, med Hurulas sång som verkligen, verkligen låter bättre live än på studioinspelningarna. Backingbandets tjocka multitud av lager ger låtarna den klimaktiska känsla som deras teman ofta reflekterar – tyvärr lite på bekostnad av dynamik. Hurulas gitarr hörs knappt, och det är sällan han framför något helt själv med endast sin gitarr. Råheten i rösten, scennärvaron och kemin med publiken utgör spelningens starkaste moment.

Med det sagt är det fortfarande en spektakulär show. Ljusen, de pumpande gitarrerna och trummorna gör det svårt att sitta still – i en annan lokal än Cirkus hade det varit ännu mer i drag i spelningen. När riffet för Ont som jag spelas mot slutet av setet når giget sitt klimax: spelningens hårdaste låt följs av valsiga Arvet. Gitarrskri och rundgång dånar aggressivt genom lokalen i flera minuter – högst uppskattat av noiserock-torskar, inklusive undertecknad – innan bandet kommer tillbaka för två sista: en klassisk Hurula-cover på Skuggorna Kommer, som artisten introducerar som “bästa låten som någonsin skrivits” och en avskalad version av Änglar, där han endast sjunger med sina två gitarrister på komp. Hurula tar avsked med versraderna “skulle behöva säga hej då en gång till” medan han vinkar till publiken och försvinner. Kvar på scen blir en ringande gitarr, och kvällens sista rundgång.

/

Liverecension: Hurula på Cirkus, 10/03-22