Allsång. Rundgång. Applåder.
Det hänger ett lakan över scenen. På det sprayar Hannes två smileys, och orden “Welcome to my show”. Mycket mer pynt är det inte. Runt omkring hänger däremot målningar, tyger, lysrör i neon och kvällen till ära: massa hipsters.
Sedan debutsingeln I Went To The Jungle 2017 har det lunkat på för Hannes Johansson. Beroende på vem man frågar finns förutom några singlar också två EP:s (alternativt en EP och ett kort-album) i diskografin. Av sju låtar på When the City Sleeps är två på dryga 20 sekunder, ZZzzzZZZzz och ZzzzzZZzz. Han har alltså släppt precis så mycket musik att han kan fylla Trädgården, och precis så få låtar att publiken kan sjunga med i varenda. Innan spelningen, i den obligatoriska “Vilka låtar hoppas du han kör”-rundan, skojar vi om att Hannes i teorin borde kunna klämma in alla sina låtar i en spelning.
Hannes är inte bara less is more med sin scenografi, utan även med sitt scenspråk. Mestadels hänger han vid mickstativet och gungar fram och tillbaka. Plötsligt tar alla i publiken upp sina telefoner. Att folk filmar hör väl en konsert till nowadays, men det här är så synkroniserat att jag hinner undra om det är någon slags flashmob, eller kanske något internt mellan the OG:s och artisten själv? Jag gör mig beredd för Hannes mest spelade singel Stockholmsvy och waterbaby. Men ingen kommer. I stället börjar han spela I feel it, och telefonerna droppar en efter en. Först då, med 20 sekunder till godo, kopplar jag – BeReal.
Hannes sparar in på mellansnacken och låter i stället flera av låtarna gå in i varandra. Man ska inte underskatta övergångar. På samma sätt som mellansnack skiljer konserten från den egna lyssningen, är tonerna som kommit till bara för livescenen exklusiva. De spelar en minst lika viktig roll för setlistens dramaturgi som några visdomsord eller en minimonolog. Hannes låter trummorna ta kommando. Bara på några slag styr baskaggen stämningen från sansad och känslosam, till vild och vädjande. Every Young Boy’s Song blir tillsammans med Stockholmsvy kvällens höjdpunkt. Allsång. Rundgång. Applåder.
När Hannes väl säger något, det vill säga när en gitarr behöver stämmas om, är det antingen en direktöversättning av låtens engelska refräng, en skål eller fraser som “Kvällar som den här, när man känner det. Man röker gräs och är hjärtekrossad”. Klipp till “You’ll hang with someone new / But i’ll never erase your nudes”.
Hans röst gör sig bra även i verkligheten. På samma sätt som i sina inspelningar balanserar han den nakna rösten – i stort sett utan effekter – med mycket autotune à la en tidig Porter Robinson. Likadant med det instrumentala, som varierar mellan producerat och akustiskt. I flera av låtarna drar Hannes ut på sticket. Ibland är klimaxet en build-up, tänk Coldplays Fix You, men det händer också att det tystnar på scen för att lämna plats åt acapellasång. Hannes är noga med att alla ska “ha det gött”. Faktum är att det är precis vad vi har, vi har det gött. Inget riktigt chockar, inget är heller under förväntan.
Efter When the City Sleeps går bandet av. De återvänder i en omformation, och ställer sig alla, inklusive waterbaby, längst fram på en rad. Hannes står i mitten. De avslutar med något osläppt och raderna: “All the time I thought you didn’t like me / Turns out you fucking love me”.
