fbpx
Foton: Donna Lee

Fontaines D.C. levererar helgens kraftigaste käftsmäll

Det är en tapper armé som tidigt under fredagen har letat sig in i Linnétältet efter gårdagens eskapader. Men det är också en armé som skiter i vilket för att bevittna ett av de mest hajpade indieband som figurerar. Irländska Fontaines D.C. Ett band som trots de senaste årens succé inte riktigt lyckats slå igenom till den stora Way Out West-massan. Kanske lika bra det, då spelningen skulle visa sig bli svår att överträffa under resterande festivalen. De som var där ska absolut känna sig lyckliga.

Direkt från Dublin kom nämligen helgens kanske kraftigaste käftsmäll som räckte mer än väl för att väcka Slottsskogen till liv och banka bakfyllan till ett minne blott.Iklädd svart linne gör sångaren Grian Chatten det jävligt klart för publiken att vi är i hans händer nu. När han viftar med armarna och får publikens jubel som på beställning till den kanske skönaste rundgången.

Det börjas med irländsk körsång i introsången In ár gCroíthe go deo. Lågmält och förväntansfullt byggs spåret upp till ett storslaget opus innan A Lucid Dream drar upp tempot och sätter standarden för resten av spelningen. Det är så otroligt vackert men samtidigt så otroligt hårt och förbannat.

Foton: Donna Lee

Grian Chatten halsar Guinnes, bankar konstant med mikrofonstativet i marken och överartikulerar vartenda ord som om det vore trosbekännelsen. Hans utstrålning på scen är så iögonfallande att han inte behöver säga ett ord till publiken, och det gör han inte heller. Hans kroppsspråk säger allt.

Televised Mind och A Heroes Death langas fram efter varandra. Två av bandets få “hits”, som skapar ett hejvilt flängande bland den främre delen av publiken. Bandet har knappt några ess i rockärmen i form av publikfavoriter, utan förlitar sig nästan enbart på att sätta ihop ett post-punksgalej som ska räcka för att dundra igång festivalens andra dag. Vilket de också lyckas med. Så pass bra att de under spelningen totalt struntar i att köra både den hyllade singeln Jackie Down the Line och publikfavoriten Liberty Belle. De saknades något, men å andra sidan: När allting annat görs så perfekt, spelar det ingen roll.

Låtarna som bearbetar såväl teman av irländsk folklore som ångest och självömkan framförs på ett sådant sätt där vartenda ord som sjungs och ton som spelas gör det med sådan precision och energi att allting annat runt omkring känns överflödigt. Lågmälda stycken från senaste skivan, Skinty Fia, skapar en fenomenal kontrast till de tidigare mer medryckande indie-inspirerade låtarna, och framförs med sådan energi och engagemang att det leder till en total känslourladdning hos både publik och band.

Boys In the Better Land i sin tur leder till att publiken blir mer deltagare än åskådare när den drar igång. Men bäst av allt är utan tvekan den svidande men ack så underbara avslutningen med I Love You. Det blir bara mer och mer intensivt tills dess att det bara inte går längre och spelningen avslutas med ett ekande vrål som klingar ut i trädtopparna.

Fontaines D.C. satte standarden för hur en spelning av detta slag ska se ut. Det kommer bli svårt att toppa.

/

LIVERECENSION: Fontaines D.C. – Way Out West, 12/8