Jonas Hassen Khemiris Eld kommer att förändra dig
Inför gårdagens premiär av Eld skriver Jonas Hassen Khemiri på sin Instagram att han försökt skriva klart pjäsen på allt från Bergmans arbetsrum på Fårö till sitt privata kontor på New York Public Library. Han är en av Sveriges mest respekterade författare och dramatiker. I samma inlägg skriver han att ingen pjäs har varit svårare att skapa. När han går upp på scenen inför stående ovationer finns det inget av prestige kvar, Eld kommer oavsett vem du är att förändra dig.
Pjäsen inleds av att huvudkaraktären, Ramona, står ensam på en upplyst scen. Hela salongen är förresten upplyst. Hon ser lite påkommen ut, och så även jag när jag långsamt stänger min påbörjade pastasallad. Ramona är rufsig i håret och iklädd endast en skjorta när hon talar till en varm röst som strömmar ur salongens högtalare. Hon och rösten småpratar, de låg igår. Ramona är busig och lite kaxig, pratar franska på skoj. Men rösten är inte särskild road, den vill inte bli behandlad som “ännu en vegankille hon ligger med”. Rösten vill hellre veta varifrån hon fick ärret på sin axel. Det vill hon till en början inte prata om.
Till sist tar Ramona ändå med oss på en resa tillbaka i tiden. In i en trolsk värld där de fyra, numera medelålders barndomsvännerna, Ramona, Pilar, Ramsey och Leon framstår som avatarer i ett spel. De har gett sig ut i skogen för att i linje med sin årliga tradition bränna upp något de vill lägga bakom sig. De har ingen riktig relation till naturen och inte heller till varandra längre, ändå är de fast beslutna att genomföra riten. Till varje pris ska de göra upp en eld och ha det trevligt. Vänskapen fungerar som gemensam lögn för att slippa konfronteras med vilka de med åren blivit. Ett slags gated community där man i välviljans och rimlighetens tecken kan stänga ute allt det som inte hör hit. Den okontrollerbara ilskan. Åldrandet som smugit sig på. Rädslan för närhet. Det där primitiva arvet inom oss. Och rent konkret i pjäsen: karaktären Johan, som en gång i tiden gick i skolan med dem. Oannonserad dyker han upp ur skogen som ett väsen, han kräver ärlighet om vad som hände den där kvällen för längesen när gympasalen brann. Johan sätter vännernas civiliserade artighet på prov.
Skådespelarinsatserna är otroliga, särskilt Electra Hallman trollbinder i sina roller som Johan och Ra Eldguden. Pjäsen bärs framåt av sårbara och spexiga monologer från bland andra gamer-Johan, militär-Marco och knegar-farsan-Jesper. Alla de samhällets mystifierade män som skrämmer dem som mediterar och äter burrata tills de är övertygade om sin egen godhet. Skrämmer dem så mycket att Johan och Marco och Jesper aktivt utestängs ur gemenskapen. Alla vill hjälpa Johan att fälla ihop hans tält, alla tycker egentligen att han är ett psykfall. På så sätt lyckas Hassen Khemiri måla ett trolskt porträtt av samtida ondska.
I monologerna återkommer karaktärerna till minnet som sviker, den som läst Hassen Khemiri förut vet att det inslaget ofta förekommer i hans verk. Ett tema som gör att hans romaner ibland går vilse i minnesfragment – men i kombination med hans tydlighet och höga tempo som manusförfattare gör sig fantastiskt bra på scen. Så även den här gången. Vad som också känns igen från hans tidigare verk är karaktärer som gör sin entré ur publikhavet. Kanske är det lite gjort vid det här laget. Kanske är det ett genialiskt grepp han aldrig bör sluta med.
“Elden är en genomgående, ibland på gränsen till övertydlig, symbol för att få tappa det”
Elden är en genomgående, ibland på gränsen till övertydlig, symbol för att få tappa det. Pjäsen bär på en längtan att få bli genomskådad, karaktärerna vill tvingas till att förlora kontrollen. Och en efter en tillåts de bryta samman. Någonstans mot slutet av pjäsen gör även jag det. Jag viks dubbel av skratt och med ansiktet mot golvet hinner jag tänka att det är ganska tyst i resten av salongen. Men jag kan inte hindra mig. Jag rekommenderar alla att sätta sig i Dramatens vackra salong och kollektivt gå med på att scenen står i lågor. Det är vackert, det är på låtsas, det kommer att förändra dig.
Text: Tova Olsson
