Soligt och dansant när Caribou intar Slottskogen

Det är en solig och varm dag i Slottsskogen, Göteborg där Way Out Wests fjortonde årsupplaga drar igång i full extas. Det är eftermiddag och folk strömmar långsamt in till festivalens huvudområde där de största scenerna Azalea och Flamingo reser sig högt scen mot scen. När den kanadensiska monsterproducenten Caribou stiger på vid 18-snåret görs det inför en gles men lojal publik som långsamt växer under setets gång. Med sig på scen har Dan Snaith, hjärnan bakom projektet, en full kvartett med trummis, gitarrist och bassist. Själv står han barfota med sin arsenal av utrustning och ett nästan Phil Collins-liknande manér. Setet visar sig vara en våt dröm för alla fans av elektronisk musik.

Låtarna jammas ut rytmiskt och blir till långa, dynamiska improvisationer som når sin topp när Snaith koncentrerat trummar tillsammans med trummisen och dalar sedan med harmoniska melodier över samplingar som avfyras med högsta fingerfärdighet. Trummisen och Snaith är i fokus, med resten av bandet ett steg längre bort på scen. 

Allt spelas live, från de elektroniska trummorna och sången till samplingarna, och när highlighten Ravi från sista skivan – som remixats otaligt många gånger – framförs får den en alldeles egen Way Out West-spin. Detsamma gäller Never Come Back och avslutande Can’t Do Without You, som leder till allsång och dans. Alla bandlemmar, iklädda i vitt från topp till tå, alternerar mellan sina respektive instrument och syntar. Snaith själv spelar allt ifrån samplingar och trummor till syntar och blockflöjt (!), samtidigt som han flikar in med sång. Grädden på moset är Snaiths djupt intensiva ansiktsuttryck när han har ögonkontakt med trummisen. 

Snaith & co. hittar inte bara den perfekta balansen mellan elektroniskt och live, utan levererar också något extra som kort sagt får upplägget att kännas briljant. Resultatet blir ett framträdande som tillfredsställer alla – från dansande Dungen-lurkare och dyrkande livemusik-nördar till de som bara är ute efter att höra något vackert och ha en dansant start på festivalen. Att Caribou hade varit mysigare att höra på en mindre scen, där det visuella hade fått ta lite mer plats, råder det nog ingen tvekan om, men denna live-orienterade version av projektet lyckas enkelt tonsätta stämningen i Slottsskogen och ge Way Out något speciellt. Mycket väl godkänt.