Blur intar Way Out West med garden nere

“Ni är den bästa publiken vi har på den här turnén hittills” säger Damon Albarn med ett varmt leende på läpparna. Blur har precis fått hela Slottsskogen att gunga till paradhitten Girls & Boys. “Det där säger han nog varje kväll!” utbrister en hip göteborgare i mitt sällskap, och även om det kanske må vara sant, kunde man redan knappa kvarten in på konserten känna hur London-kvartetten, som är Way Out West 2023s största bokning, vunnit över den stora publikskaran med sin charm.

Charmigt är det. Blurs britpop-saga inspirerades mer från konstnärlig självmedvetenhet och konstskole-pretention än de mer arketypiska rivalerna Oasis, men när Albarn och kompani tillfredsställer Sverige med Song 2, Parklife och Beetlebum och strösslar setet med ostiga rockstjärnekommentarer görs det utan att falla in i en rockstjärne-kliché. Därför kan bandet blanda nya skivan The Ballad of Darren häftigt med hitsen och turnéstaplar som Tracy Jacks och mötas av varm entusiasm från publiken. 

Jubel uppstår efter varje låt oavsett publiken och publiken blir vild under klassiker som Country House och Coffee & TV. Det hjälper att bandet sparsamt släppt endast en skiva i decenniet sedan 90-talet och denna vända egentligen bara återförenats för att Albarn, som skrev alla låtar på turné med Gorillaz, vände sig till Blur för att spela in och producera skivan. Det känns genuint, naturligt, bandets gard är nere, och denna attityd genomsyrar spelningen. 

Blur har samlat på sig nog med anti-kliché goodwill att Albarns flin när han byter outfit till en FILA-overall för Parklife och Alex James shorts, och cigg i mungipan framstår självmedvetet och on brand för medelålders-Blur. Toppa av det hela med episka framträdanden av balladerna To the End och avslutande The Universal, som bandet till och med behöver starta om när Albarn sjunger fel. Så avslappnade är Blur denna kväll. 

När man kombinerar denna attityd med hur bra bandet låter blir spelning briljant. Dave Rowntree slirar kanske runt rytmen lite för slappt ibland och uppriktigt sagt håller varken Albarn eller Graham Coxons sångröster hela vägen, men som kvartett är de så tighta och ser ut att vara så glada och ha kul ihop att det hörs i musiken de spelar. Bandet, i synnerhet Coxon, vars låtskrivar-drivna gitarrstil har åldrats likt ett vin som bara blir bättre för varje år, klickar perfekt på This Is A Low, och episka Tender framträds med kärlek. 

Så efter att först ha instämt med göteborgaren som dissade Albarn, trampar jag från Slottsskogen imponerad av Albarns brist på pretention, rörd av den mysiga, varma stämningen britpop-gänget gav Way Out West. De flesta åskådare, oavsett ålder eller expertis kring bandets katalog, känner nog samma sak. Jag tar tillbaka vad jag sa – om Albarn säger att vi var den bästa publiken på turnén hittills, så var vi säkert det.