Vrålen uteblir när Bikini Kill intar Way Out West

Okej, hur ironiskt är det inte att Bikini Kill var tvungna att byta spelplats för att göra plats till två manliga akter?

Väldigt ironiskt.

Bandet som gjort sig kända som ett av ansiktena utåt för Riot Grrrl-rörelsen, som kan beskrivas som en rörelse mot hur taskigt kvinnor blev behandlade inom punkscenen, blir redan innan spelningen ens hunnit börja förnedrade av arrangörerna. Men för alla de som faktisk vet någonting om sin punkhistoria, var detta inte hela världen. Tame Impala fick låta bäst han ville i bakgrunden, för i tältet skulle Kathleen Hanna och company skapa sin egen lilla bubbla av total anarki och uppror mot machokulturen. Trodde vi i alla fall.

Trots schemabytet är det en ödmjuk och inte alls så upprörd Kathleen Hanna som går upp på scen för sin första sverigespelning.“We are Bikini Kill and we are so happy to be here” säger hon lite genant medan förstärkarna rundar i bakgrunden. Jag har lite svårt att tro henne.

Bandet river sedan av ett par låtar som snittar max 1:40 i längd. Det är förvånansvärt tight, men det är tyvärr en svårstartad publik som inte riktigt kommer in i den anarkistiska inställning som de önskar att vara i. Ett par låtar in börjar dock bandet vakna till liv.

“I’m so fucking tired of being misogynized!” utropar Kathleen Hanna, och möts av ett vrål av medhåll från publiken. De river sedan av några tvåminuterspunkbangers igen. Kathleen Hanna är otrolig i sin roll som frontperson och har en utstrålning som är svår att inte bli glad av. Men jag tror att det är här det största problemet med spelningen ligger. Vi blir alla glada. Men vi vill bli förbannade.

Deras feministiska budskap är (tyvärr även 30 år senare) lika relevant och deras uppkäftiga attityd skulle behövas än idag. Men det går inte att undgå att de helt sinnesrubbade spelningarna från tidiga 90-talet är långt borta. Att skrika att man hatar de nya abortlagarna i USA är fullkomligt rimligt. Men det är ingen hot take. 

På 90-talet kastades det glasflaskor på bandet som stöttade den helt obscena tanken att kvinnor ska ha samma villkor som män. Idag skriker bandet slagord till en publik som håller med om ALLT. Så antingen har problemen som bandet började uppmärksamma lösts, trakasserierna slutat och ingen ser längre ner på kvinnor och transpersoner. Eller så har bandet dessvärre blivit tamt. Ni kan ju gissa själva.

Till låtar som Carnival kommer publiken ändå igång lite men överlag är stämningen ganska långdragen. Det pratas för mycket mellan låtarna och bandet tar onödiga pauser när de byter instrument med varandra och ibland måste lära sig själva sina egna låtar. Känslan är som totalt bortblåst och vi ser ett band som spelar covers på sig själva. Låtar som, trots att de är väldigt bra, inte var de som bandet från början blev kända för. Utan mer så för sitt budskap och sin chockfaktor.

Under sista kvarten ser vi dock en upptrappning som hade behövts för 45 minuter sedan. I låtar som Peacock och Suck my left one får kan man förutom små mosh pits även bevittna ett gäng med crowdsurfare. Kul. Men det öronbedövande vrålet i bandets enda hit tillika avslutningsnumret Rebel Girl uteblir. Skrålet som man hade hoppats skulle höras ända bort till publiken på Tame Impalas spelning. När bandet går av scenen är det till känslan av att det fanns så mycket mer att vänta sig samt en otroligt stark vilja från både publik och band att få ge så mycket mer. Men det gavs aldrig.