fbpx
Foto: Stian Schløsser Møller (2020)

Angel Olsen på Berns – Ett dundrande antiklimax

Under söndagskvällen intog St. Louis-dottern och indiefolk-musikern Angel Olsen Berns scen i centrala Stockholm. En spelning kantad av optimala förutsättningar med en strålande fullmåne, stora frisyrer och begåvade musiker som hade kunnat kännas som en varm kram i höstkylan. Men konserten tar avstamp i en märklig stämning och det repar sig inte riktigt. 

Med sig på turnén har Angel Olsen folkmusikern Tomberline som förband. Hennes quirky personlighet och mumlande mellansnack om astrologi lämnar oss i publiken ungefär lika förvirrade som henne själv. Efter att ha dragit referenser till serien SKAM var det tydligt att hon inte vara helt säker om spelningen ägde rum i Norge eller Sverige. Publiken skruvar på sig, applåderna är matta. 

När Angel Olsen äntligen tar över ser man hur ett proffs ska hantera publiken. Efter att ha rivit av den senaste singeln Big Time benämner hon stämningen, lovar att de bara har några låtar kvar och sedan får vi gå hem. Då har spelningen pågått i en halvtimme. Om det var oklart ifall förbandet ens ville vara där så blir det väldigt tydligt att Olsen vill det. Hon anstränger sig för att vända stämningen. När mellansnacken inte går hem i den tysta publiken vänder hon sig till bandet och lägger fokuset på dem. Hon skrattar, skämtar med sina musiker och verkar ta situationen med värdighet. När den stora hiten Shut Up Kiss Me spelas börjar publiken dansa och sjunga. Där vänder det till slut och efter att halva spelningen passerat börjar folk slutligen digga med på riktigt. 

Med sig på scenen ser vi det tunga instrumentartilleriet. Bland stråkar och xylofon byts det till nya gitarrer för varje låt och trummorna tävlar med pianot. Allt samsas, inget tar ut det andra, det är mäktigt. Få lugna stunder ges och Olsens otroliga röst skär igenom ett band som gasar på i hundraprocentig countrypassion. Men det är just det. Få andrum ges när även balladerna omarbetats. Kvällens två höjdpunkter, balladerna Go Home och Ghost On ges rockigare skepnad, precis som i stort sett allt annat i repertoaren. 

Det rockar om Angel Olsen på Berns, men setlisten blir en och samma ljudmassa när majoriteten av låtarna avslutas i dundrande crescendon. Den varma kramen är snarare en rivig indie-linedance. Jag misstycker inte, men det märks att publiken inte var med på tåget den här kvällen. Men som de proffs Olsen och bandet är lyckas de vända kvällen från kall till i lite mer än kroppstemperatur. Som Angel Olsen själv sa: “We’re all professionals up here!”

/

Liverecension: Angel Olsen – Berns 9/10