Amanda Ginsburgs lena toner sköljer över publiken på Södviks Gästgivaregård

Vägen från kusten upp mot Södvik på norra Öland är ödslig och omgiven av öppna, djupa betesfält där korna strövar fritt. Blåsten har äntligen lagt sig, men temperaturen är låg och utanför Södviks Gästgivaregård står folk i stickat och filtar längs stenväggen klädd i murgröna. Scenen inne i ladan står redo för Amanda Ginsburg kvartett och publiken börjar röra sig från baren, många med värmande irish coffee i hand, till borden och stolarna som placerats ut i rummet. Lokalen är sval och dovt belyst med ljusslingor som hänger som spindelväv över ladutaket. 

Musiken som spelas i bakgrunden stängs av och kvar blir det tysta pratet när pianisten Filip Ekestubbe, basisten Anders Fjeldsted och trummisen Snorre Kirk kliver upp på den låga scenen. Det kostymklädda bandet börjar spela och strax efter glider Amanda Ginsburg ner för altaret mellan stolarna på vågorna av applåder fram till scenen. Hon börjar sjunga låten Varannan minut och musiken fyller rummet med lekfulla toner. Efter låtens slut börjar Ginsburg att prata, hyllar sommaren då den ger utrymme för jazz att spelas i flera sammanhang medan vintern stänger in jazzen på jazzklubbar. Hon uttrycker en önskan att jazzen ska få ta mer plats i kommersiella sammanhang och börjar nästa låt med att säga att “den här har spelats i tv tre gånger”. Stämningen är hemtrevlig och platsens varma pubkänsla är berusande medan den livliga swinglåten Åh nej! (Visa mitt i natten) spelas. Tempot är högt och spelandet skickligt och under konsertens gång får vi ta del av ett flertal minnesvärda solon. 

Ginsburgs röst är len och flätar sig med pianot, kvartetten spelar lyhört och i vad som känns som en tankeläsande synk. Det finns en enorm musikglädje på scen som smittar av sig, under solona så kollar och hejar bandet på varandra. Trots den enkla uppsättningen lyckas kvartetten fängsla och underhålla rummet, och även fast det började bli sent på kvällen så lyssnar publiken uppmärksamt i längtan efter mer. Vi leds in i en låt om en frilansmorgon, texten är lyrisk, levande och vilar på trummorna som spelas med visp och för tankarna till ett tätt fallande regn. Stearinljusen flimrar och bandet spelar Flykt från vardagen innan de upplyser om att nästa låt är den sista innan pausen, “ni kan köpa öl och en, två, tre vinyler” utbrister Ginsburg innan de börjar spela En kväll i september. 

I fönstret vid sidan om scenen ser himlen mörkt blå ut och efter pausen ställer sig bandet återigen för att stämma sina instrument. Andra setet inleds med det filmiska introt till låten Min bild som följs av Vem är du, I de många valens land och den humoristiska och lättsamma Romans på distans. Kirk på trummorna och Fjeldsted turas om och skickar tonerna till varandra. Kvartetten har en närvaro som fångar publikens fokus och skapar en gemenskap i rummet, låtarna introduceras på ett personligt vis som får en att lyssna extra noga. Låtlistan känns noggrant utvald med sånger om det utomordentliga och det vardagliga, poetiska texter med en eftersmak av melankoli och bitsk humor. Sirapslena ballader och upptempo med hög puls, publiken får ta del av ett brett spann låtar som lyckas känna utmärkande för Ginsburg. Det blir en helhet utan att kännas repetitivt. 

Ginsburg tackar för att hon får spela i ett så fint rum vilket är sant på flera sätt, både visuellt och stämningsmässigt. Tonerna sköljer över publiken av en Havsmelodi som följs av långa applåder. Konserten avslutas med att Ginsburg berättar om hennes två grammisar och hur hon kom hem efter att ha vunnit en av dem. “Min man hade gått och lagt sig för att han börjar jobbet så tidigt, jag la mig där i mörkret och tänkte…” så började hon sjunga den första frasen från För bra för att vara sant; “Varför är alla så snälla, så snälla”. 

Publiken strömmar ut ur ladan och in i ölandsnattens råa kyla bärandes på de bubbliga tonerna och ett kärt minne av den intima konserten som lyser vägen hem till stugorna.