Långfilmen är inte död för att tv-serien fick pengar
Det har blivit väldigt populärt att tycka att långfilmen som berättarformat är utdött och att tv-serier är det nya svarta när det kommer till underhållning. Egentligen är det en ganska rimlig observation eftersom tv-serier har fått markant högre budget de senaste åren och kan till skillnad från en film ägna tiotals timmar till att bygga upp och utforska karaktärer. Dagens streamingtjänster har även öppnat upp för mycket mer ambitiösa produktioner. Tv-serien är verkligen på frammarsch, har varit det ett tag och den lär fortsätta utvecklas i många år till. Det är dock fel att påstå att tv-serien skulle ha dödat filmen, tv-serien må ha potential, men det är fortfarande långfilmen som bestämmer.
Dagens streamingtjänster har öppnat dörren för en ny typ av innehåll. En tv-serie har numera ett större kontinuerligt narrativ som löper under en hel säsong, istället för att vara uppdelad i flera fristående avsnitt som alla följer en och samma formula. Det kontinuerliga berättandet har flyttat formatet närmare långfilmen än tidigare. Trots detta är det fortfarande långfilmen som är mest innovativ och som förnyar filmmediet. En film kan ta ut svängarna och utmana sin publik på helt andra nivåer än en serie. En film kan i princip vara ett konstnärligt experiment som inte existerar för något annat syfte än att testa något nytt stilgrepp. Det gör långfilmen överlag oerhört oförutsägbar och levande, man vet aldrig vad man får. Det finns många saker som bara skulle kunna hända i en film. En tv-serie har ironiskt nog inte det i sig, en serie måste vara ett mer eller mindre beprövat koncept och förhålla sig efter rådande trender. Trender som är satta av långfilmer några år tidigare.
Allt som är film är inte guld. Det finns ju självklart en hel del “skräpfilmer” som inte lyfter upp konstformen till nya höjder, the Fast and the Furious och Transformers för att nämna några. Dessa kan absolut vara underhållande men har ingen vidare verkshöjd. Det finns även några riktigt bra och välgjorda miniserier som verkligen är något unikt. Nyligen har vi fått Devs av Alex Garlands och Tales from the loop, för att nämna några. Ska man dock generalisera så är det långfilmen som går vinnande ur striden. En stor anledning till detta är att det inte finns en lika stor indiekultur kring tv-serier som film. Tv-serier i grunden är mycket mer av en produkt som är konstruerad för att tillfredställa en stor publik. Det görs såklart stora blockbusterfilmer som har samma syfte men det är inte vad filmen är i kärnan.
Den största anledningen till varför tv-serier har blivit så populära är att vi idag inte konsumerar tv-serier på samma sätt som förr. Streamingtjänsterna växer så det knakar och tablå tv:n är mer eller mindre död. Tv-serier behöver inte längre hållas fast i sin gamla “veckans monster” mall, det vill säga att varje avsnitt har sin egen fristående konflikt för att tittaren inte ska behöva kolla varje vecka för att hänga med. Denna utveckling har gjort formatet mer attraktivt. Nu ser vi stora auteurer som Jonathan Nolan (Westworld), David Fincher (Mindhunter, House of Cards) och Alex Garland (Devs) skapa sina egna epos för lilla duken och en tv-budget idag kan vara proportionellt minst lika stor som för en blockbusterfilm. Jag kan även tänka mig att många föredrar tv-serier eftersom att de inte behöver koncentrera sig under en längre tid, eftersom att en tv-serie är uppdelad i kortare intervaller. Detta var någonting vi tydligt kunde märka på förra årets Oscarsbidrag The Irishman vars största kritik var att den var för lång.
Tv-seriens största fördel är möjligheten till mycket större ensembler och en mer utvecklad karaktärsutveckling. Istället för att fokusera på en enskild huvudkaraktär kan vi ha flera och uppleva händelserna ur olika perspektiv. Det är förmodligen därför många böcker, i synnerhet fantasyböcker, adapteras bättre till tv-serie än till film. Det finns en hel del fantastiska tv-serier som på ett teoriplan skulle blivit fullkomligt horribla långfilmer just för att man skulle behöva skala bort så många karaktärer och deras resor. Game of Thrones och Orange is the New Black för att nämna några.
Vi borde dock lära oss att verkligen uppskatta den kompakta berättarkonsten. Man brukar säga att begränsningar är det som föder kreativitet och det ligger nog en hel del i det. Med begränsningar tvingas man tänka om och skrota sina ursprungliga planer till förmån för helheten. Om kreativitet kommer från begränsningar borde kortfilmer var det ultimata formatet. Att på bara några få minuter väcka känslor ur tittaren är en helt annan bedrift än att göra det på två eller tio timmar. Många kortfilmer hinner dock inte bli mer än ett häftigt koncept. För att skapa ett bestående intryck behövs dock mer än bara en häftig idé. Man behöver tid att utveckla karaktärer och skapa en stabil historia. Långfilmen kan sträcka sig från 80 till 200 minuter och har därför gått om tid att berätta en komplett historia. Den kan också uppnå samma konstnärliga höjd som en kortfilm och blir därför den perfekta balansen mellan begränsningar och frihet.
Superhjältefanboy som jag är såg jag här om dagen om Spider-Man: Into the Spider-Verse. En film som rent estetiskt inte är något annat än ett mästerverk. Den integrerar elegant stilen från 60-talets serietidningar med modern datoranimering och är inte rädd för att använda sig av surrealistiska inslag. Den är ett typexempel på saker som bara händer på film, det finns inte en chans i hela världen att en animerad serie på t.ex. Disney Channel skulle nå upp till samma nivå. Även om de skulle få en motsvarande budget skulle man inte våga skapa en sådan skruvad estetik utan att något liknande testats i en långfilm först. Den existerar som sagt i skuggan av långfilmen och så länge det är fallet kommer tv-serien aldrig bli överlägsna långfilmen.
Även om jag vurmar väldigt mycket för långfilmen tycker och tror jag att de kan leva i symbios med varandra. Det är problematisk att framhäva ett enskilt format som “överlägset” eftersom att olika historier passar olika format. De ska inte ses som som konkurrenter utan kompanjoner till varandra. En film som till exempel Edgar Wrights Baby Driver, den handlar om en ung musikälskande kille som jobbar som förare åt en maffiaboss. Större delen av filmens soundtrack utgörs av det som huvudkaraktären för tillfället lyssnar på. Filmens koreografi är även likt en musikvideo ständigt synkroniserad med musiken, vilket ger filmen en unik prägel. Baby Driver har ett kul koncept och tar många nya grepp när det kommer till att integrera musiken med filmen. Hade Baby Driver däremot varit en originalserie på Netflix hade man snabbt tröttnat på filmens gimmick. Om vi föreställer oss en serie som Orange is the New Black som långfilm skulle vi få en väldigt blek och tråkig skildring jämfört med serien eftersom att dennes styrka ligger i karaktärerna snarare än estetik.
Det är på ett sätt tråkigt att dessa två berättarformer ska ställas mot varandra, de kan båda sina unika för och nackdelar och även om jag alltid kommer välja långfilmen om jag måste tror jag att de kompletterar varandra väldigt bra. Filmen öppnar upp för mer vågade grepp när det kommer till den mer konstnärliga aspekten. Tv-serien har potentialen att gå på djupet med karaktärer och berätta en mycket mer komplex historia, och är onekligen på frammarsch och formatet blir konstant mer och mer öppet för nya inslag. Trots det är det den klassiska långfilmen som är och förblir filmkonstens förtrupp och det är en position som inte kan köpas för Netflixpengar.
