Kvinna VS Kvinna: Kampen om den manliga bekräftelsen
Urban Dictionary definierar en Pick Me-tjej som “en kvinna som är villig att göra vad som helst för manlig bekräftelse. Hon är villig att skämma ut eller slänga andra kvinnor under bussen för att uppnå det målet”. Precis som namnet antyder är Pick Me-tjejer måna om att bli valda av män genom att försöka framställa sig själva som bättre än andra tjejer. Själva begreppet Pick Me-tjej har funnits i flera år, men det var relativt nyligen som mainstream medier plockade upp det och det har nu blivit ett vanligt skällsord gentemot tjejer. Skällsord för kvinnor är inget nytt, det är äldre än tiden självt, men det unika med just Pick Me-termen är att den först och främst både skapades och används av kvinnor. Hur kommer det sig? Varför har vi gängat ihop oss mot varandra i en tid då kvinnlig union varit mer belyst än någonsin?
Tro det eller ej: Jag är inte en perfekt människa. När jag irriterat mig på en tjej som enligt mig fnittrat lite för högt, jämfört handstorlekar eller poängterat hur kort hon är inför killar har jag himlat med ögonen och viskat till min kompis att den tjejen! Gud vilken Pick Me hon är! Det är underförstått mellan oss feminister att en riktig feminist inte bryr sig ett skit om vad killar tycker och att de tjejer som gör det begår brott mot den kvinnliga kodexen. Kompisen har därefter instämt och vi har tillsammans vältrat i hatet, tryckt undan känslorna av både skam, avundsjuka och högmod.
Skammen är befogad. Vi vet innerst inne att det vi gör inte är helt rätt. Att vår fixering vid hur kvinnor beter sig runt män egentligen inte alls är grundad i ett fel hos henne utan snarare ett samhälle som sedan tidig ålder indoktrinerat oss till att sträva efter manlig validering. Något vi alla gör, även om det kan ta sig till skillnad i uttryck. Allt från att lite på måfå nämna att man tycker om Bukowski och att “Man faktiskt måste skilja på konstnär och verk” till att vara okej med att det bara är han som kommer. Till och med att peka på en viss typ av tjejer och rättfärdigt utropa “Men gud vad pinsamt att vara så där desperat för bekräftelse!” och sen försiktigt snegla över axeln i hopp om att en snubbe ska ha hört så att han vet att man inte är som andra tjejer. Varför gör man så? Är det för att man faktiskt gillar Bukowski? Nja, inte troligt va?
Men det är inte vårt fel! I en verklighet där det finns så många olika och uttjatade troper är det inte så konstigt att vi undermedvetet försöker kategorisera oss. Är du en Cool Girl? En Manic Pixie Dream Girl? En Girl Next Door kanske? Varför inte en Gamer Girl? Femme Fatale mån tro? Det finns hur många olika typer av kategorier som helst för att representera alla typer av manliga fantasier. Listan kan göras rejält lång. En Pick Me-tjej är därför egentligen inte alls något nytt, det är bara ännu en kategori i listan. Beteendet som vi nu klassar som karaktäristiskt Pick Me var dessutom också det många av oss växte upp på. Winx Club, Barbie och Totally Spies var alla serier med kvinnliga huvudkaraktärer som var typiskt feminina. Vi lärde oss att det fungerade; samtliga karaktärer var riktiga killmagneter. Man skulle vara petite, söt och stark (men ändå ofta i behov av räddning).
Att Pick Me-tjejer ofta slänger andra tjejer under bussen för validering är välkänt. Men frågan är om det nu inte är exakt det vi andra också gör? Att gadda ihop oss och peka ut en hel grupp tjejer för att de ska skämmas är väl precis det som definierar en Pick Me-tjej? Är VI Pick Me-tjejerna nu? Kanske. Jag vet inte om det är ett argument jag är intelligent nog att föra.
Det jag menar är att en stor del av befolkningen är irriterande och att det inte spelar någon roll vilket kön det är i fråga. En jobbig jävel är och kommer alltid att vara en jobbig jävel. Poängen är inte att man inte får kritisera någon som råkar vara kvinna, om så var fallet skulle jag vara lika skyldig som alla andra. Poängen är att vi borde reflektera kring hur vi kritiserar en specifik typ av kvinnosläktet. Ännu viktigare; vad vi kritiserar dem för. Pick-Me debatten har enligt mig endast varit ett proxykrig utkämpat av kvinnor där den enda vinsten är en klapp på axeln och en unikhetsstämpel. Tyvärr är det dock så att oavsett vilken sida man står på så har man automatiskt förlorat, eftersom att de riktiga vinnarna inte ens är med i leken.
Att söka manlig bekräftelse är något som sitter djupt inpräntat hos många av oss och innan vi alla tränat bort det helt har vi ingen rätt att agera jury. Jag anser därför att Pick Me-tjejers enda brott är att vara så uppenbara med det.
Text: Ella Dillén-Tombs, @vinflaska
