Illustration: Maria Svensson

Kuken på Svensk kulturkanon

“Regeringen har idag beslutat om direktiv till den kommitté som ska ta fram en svensk kulturkanon. Syftet är att göra svensk kultur tillgänglig för fler”. Så låter det på en pressträff regeringen anordnar.

Om nu svensk kultur är svårtillgänglig, varför satsade regeringen då en miljard mindre på kultur i 2023 års regeringsbudget jämfört med tidigare år?

Kulturkanon är en fastställd norm eller ett rättesnöre för kulturen och ordet kommer ursprungligen från det religiösa ordet kanon. Det är alltså inte en tung artilleripjäs med långt eldrör speciellt framtagen för att skjuta ut kulturellt signifikanta personer.

Projektet har kritiserats på flera håll och det har uppstått en debatt om motiven till projektet och om det är ett effektivt verktyg eller “ett nationalistiska uppfostrings­projekt” som Anna Troberg skrev i SVD

Danmark presenterade sin kulturkanon redan 2006. Så i sann Svensk Vipeholms-anda så ska jag utföra ett vetenskapligt experiment på en mänsklig försökskanin, det vill säga på mig själv. Jag har valt att konsumera ett axplock från den danska kulturkanonen och se om jag upplever att jag blir acklimatiserad i den danska kulturen. 

Kommer jag att bli ännu mer rödlätt och ha ett högre BNP per capita? Kommer jag förlora mitt svenska medborgarskap och äntligen förstå storheten med Rasmus Seebach? Eller kommer jag som Lars von Trier klippa sönder den danska flaggan i protest mot en dansk kulturkanon och bli polisanmäld för att skända flaggan?  Som vi säger i mitt nya hemland, kun tiden kan vise.

Vi börjar med musik där jag valt att lyssna på det äldsta och det yngsta verket i den danska kulturkanonen för att få en bred bild av dansk musik. 

Det äldsta verket är operan Holger Danske från 1789, skriven av den tyske kompositören Friedrich Ludwig Æmilius Kunzen. Operan handlar om figuren Holger Danske som är en sidokaraktär i det franska medeltida dikteposet Rolands Kvädet.

När jag nu insupit en del av den danska kulturen så ser jag inte riktigt den danska kulturkanonen som det framgångsprojekt jag en gång tänkte att Sverige borde efterlikna

Jag upplever mig som förföljd av en mycket högljud dansk man och hans orkester när jag lyssnar på Holger Danske. Musiken är medryckande, stressande och motsatsen till lofi hip hop beats for studying, vilket är det jag brukar lyssna på när jag skriver. Men hittills känner jag inte att jag förstår den danska kulturen något mer än innan experimentet började.

Jag har också lyssnat på det yngsta verket i Dansk kulturkanon, vilket är danse i måneskin Trine Dyrholms hitlåt från danska melody grand prix 1987. Låten kom ursprungligen 3a i tävlingen men blev en tidlös hit hos våra grannar i söder. 

Danse i måneskin tar mig på en musikalisk resa tillbaka till ett Danmark jag tror jag minns. Ett Danmark där drottning Margrethe fortfarande var regent och saxofoner var en viktig del av popmusik.  

Baserat på dessa exempel skulle jag vilja rekommendera Fredmans epistlar nummer 82 av Carl Michael Bellman och Främling av Carola Häggkvist som vitala delar i en svensk kulturkanon. En 1700-tals låt om att dricka sprit på allmän plats och en låt om att främlingsfientlighet känns väldigt svenskt just nu.

När jag nu insupit en del av den danska kulturen så ser jag inte riktigt den danska kulturkanonen som det framgångsprojekt jag en gång tänkte att Sverige borde efterlikna.(Obs uppenbar satir här, dansk kulturkanon är som svenskt dito bara ett slöseri på statliga medel.)

Min lilla danska nyförlösta själ tänker på den danska filmskaparen Lars von Triers svar på att han blev inkluderad i den danska kulturkanonen 2006 för sin film Idioterna. Hans svar var att klippa sönder dannebrogen och filma det i protest.

Jag tror att regeringens satsning på en svensk kulturkanon kommer resultera i mer kulturutövning, dock inte den typ av likriktade mysiga Barnen i Bullerbyn-kultur regeringen vill ha. Därmed välkomnar jag Sveriges nästa kulturella strömning, post kanon eller anti-kanon kulturen.

Ett tydligt exempel på denna anti-kanon kulturutövning är den här opinonstexten om vilken dålig idé en kulturkanon är.