KNASH

KNASH

Rocken må vara död men punken ger sig aldrig. KNASH är ett tjejigt tjejpunkband som får en att vilja starta ett tjejpunkband. Kanske behövs här dock ett sorgset förtydligande – nämligen att tjejigt i det här fallet är menat som något ytterst positivt. Låt oss därmed etablera att varje gång det står tjejigt i den här recensionen, så är det menat som beröm. Få saker är så bra som de som kan beskrivas med tjejigt som adjektiv, och få bedrifter är lika stora som de som uppmuntrar tjejer till att starta band.

KNASH utgörs av sex tjejer från Stockholm och den självbetitlade EP:n är bandets första längre släpp. EP:n kryllar av dansanta punkdängor som plockat många element från sina föregångare, men som textmässigt har en stadig förankring i samtiden. Näst sista spåret R.I.P Relationship är fyllt av fantastisk vardagskomik och arrogant vasshet: “You never laugh at my funny jokes / You always take the bigger cookie / And whenever I’m singing a song / You start to sing another one / At the same time”. En folkrockig aura vilar över mellanspelet och refrängen är simpel men träffsäker; “You treat me bad / You treat me like shit / R.I.P. this relationship”.

Mestadels är det dock mer partypunkigt och tjejrockigt som på Easy och Still Alive. De båda spåren är dansvänliga, kaxiga och handlar kort och gott om att vägra ta mer skit. “You’re a sex, sex, sex, sex, sex, sex, sex, sex, sexist” sjunger de i låten med det så passande namnet Sexist. Enkelt, träffsäkert, och stundtals oroväckande likt det mantra som nog snurrar genom många tjejers huvud. KNASH skriver utifrån ett feministiskt perspektiv som visserligen har fått en del utrymme i media och samhället, men som i musikvärlden fortfarande ofta lyser med sin frånvaro. Det är dock bara inte själva perspektivet som fattas – kvinnliga artister är starkt underrepresenterade och en googlesökning på “greatest punk songs” ger ett resultat som består av 100% män. Det KNASH gör, mer än något annat, är att sätta punken på kartan även för det andra könet, och det år 2020. 

Trots albumets tydliga visioner är resultatet dock lite trevande. Det märks att EP:n är bandets första längre släpp, att det säkra går före det osäkra – det är argt och lekfullt men inte passionerat. De klassiska elementen är många, de innovativa färre. Samtidigt kan man argumentera för att man knappast behöver återuppfinna hjulet för att skapa bra musik. KNASH visar med EP:n att de vet vad de gör, vad de vill göra, och vart de är på väg.

KNASH är på så sätt en sockerkick i musikformat, en spark mot patriarkatet och ett försök att hålla vid liv ett arv som tidigare kvinnliga punkband lämnat bakom sig. Det är, på gott och ont, inte nödvändigtvis väldigt speciellt – snarare är det vardagligt på ett härligt sätt, enkelt och målinriktat på ett tydligt och effektivt sätt. KNASH första EP må låta något trevande, men utsikterna för ett slagkraftigt debutalbum ser strålande ut.