Kid Krow

Conan Gray

7

Få saker känns så talande för vår samtid som “youtubern som plötsligt börjar göra musik”. Skillnaden mellan Conan Gray och andra liknande exempel är att Conan faktiskt är riktigt bra på det. Här känns det snarare som att Youtube var en väg för honom att hitta sitt rätta element, musiken, än att musiken blev en möjlighet som plötsligt uppstod när antalet prenumeranter ökade. Teen Vogue kallade Gray “the pop prince of sad internet teens” och jag tror nog inte det går att hitta en bättre sammanfattning av tjugoettåringen som efter sju år på Youtube nu släppt sitt första album. Kid Krow består av 12 poppiga och catchy låtar, med texter som känns direkt tagna ur en tonårings dagbok. 

Plattans första låt Comfort Crowd passar nästan överdrivet bra in i dessa corona-tider. En låt om att vilja ha sällskap är helt enkelt precis det som behövs just nu. När vi sedan gråtit färdigt över hur ensamma vi är, kommer Wish You Were Sober och Maniac med snabba trummor och refränger som sätter sig på hjärnan direkt, och vi får dansa av oss ensamheten. 

Sen öppnar Gray dagboken och vi får följa med när han genomgående pratar om en enda person, som så smärtsamt uppenbart inte är intresserad. Heather sammanfattar stämningen, för vad beskriver inte obesvarad kärlek mer än “she’s got you mesmerized while I die”. Låten känns dock lite mellanstadiedisco. Det är något med att använda ordet “pretty” i en refräng som ger mig rysningar (av fel sort), men det är också svårt att inte relatera till. Texten påminner om Girl Crush av Little Big Town i sin fixering vid personen ens kärlek är kär i, desperationen över att det inte är en själv. 

Är det något “sad internet teens” älskar så är det att skratta åt skeva saker i samhället och ironiskt håna allt och alla. I Affluenza tar Gray tillvara på ironin och sparkar öppet uppåt mot de rika och “lyckliga”. Rader som “they say ‘Money can’t buy you no love’ / but a diamond cheers you right up” är precis sånt som tonåringar på Twitter älskar, där jag även inkluderar mig själv. 

Något annat Twitter älskar, som också är så otroligt välkommet, är Grays vägran att droppa pronomen hit och dit. Inte en enda gång är något pronomen givet vilket gör att jag välkomnar honom till min secret gay songs-spellista med öppna armar. Dessutom är han en kille som inte är rädd för att visa känslor. Albumet skriker desperation och känslostormar – tuffa machokillar would never. Det går inte att underskatta vikten av representation i musikvärlden, och män(niskor) som skiter fullständigt i hetero- och maskulinitetsnormer är lika välkommet där som precis överallt annars. Välkommet och välbehövligt. 

De två sista låtarna lämnar den obesvarade kärleken, för att fokusera på paniken över att växa upp. Little League är till en början en lugn poplåt, som sedan växer i ljud och tempo till en nostalgisk explosion. “Why did we ever have to leave?” frågar sig Gray efter att ha målat upp bilden av hur alla vänner som lovade att aldrig flytta nu har gjort just det. The Story med dess ensamma gitarr både avslutar och sammanfattar. Den lite skorrande rösten som under låtens gång växer i styrka känns som en lugnande kram rakt genom cyberspace. 


Kid Krow är ett album som känns ytligt och privat på samma gång, relaterbar tonårsångest och precis lagom poppigt för att det ska lämna en lagom nöjd och lagom glad. Det kanske inte är helt fel med 33 minuter teeny angst när det ackompanjeras av snygga trummor och gitarrer, catchy refränger och Grays nästan mumlande röst. Det här är ett album som förtjänar att spelas sönder och samman på sommarnattsfester och jag ser fram emot att drunkna i de nästan desperata känslorna av att bara VILJA HA NÅGON. Gray avslutar albumet med ett viskande “It’s not the end of the story” och nej, för honom är det bara början.