Joshua Radin om relationen till Sverige, att slå igenom över en natt och det nya albumet

Joshua Radin är aktuell med sitt nionde studioalbum The Ghost and the Wall, ett stillsamt projekt där han sjunger om ensamheten och tystnaden. I över 17 år har artisten kontinuerligt släppt album, och nu är han återigen tillbaka med ett nytt projekt, där hans inre reflektioner ställs i centrum.

KULT möter upp singer-songwritern i Stockholm för att snacka om hans nya album, sin kärlek till Sverige och sin unika karriär. Jag slår mig ner i hotellobbyns obekväma loungestolar i väntan på min intervju med Joshua. På väggen sitter en ful tavla som jag åskådar i hopp om att verka intellektuell framför artisten. Jag kollar på mitt armbandsur, minuter har nu passerat, och “undra när han kommer” hinner jag tänka när jag ser en skepnad röra sig längs väggarna i ögonvrån. Jag ställer mig upp och hälsar på världsartisten Joshua Radin, innan receptionisten leder oss in till ett rum bort från lobbyn där vi kan prata utan distraktion från dålig loungemusik och fula tavlor.

---

Jag frågar hur mycket svenska han kan prata: “Lite grann” svarar han med ett skratt innan vi båda bestämmer oss för byta till engelska. Artisten, som bara om några dagar ska flyga tillbaka till USA, förklarar hur mycket han trivs i Stockholm:

– Jag skulle vilja vara mer europeisk, utgå mer från Europa. Jag gillar inte riktningen saker i USA går åt. Jag älskar mitt land, men jag gillar mer idén av USA. Vi har mycket problem, å andra sidan har ju hela världen problem egentligen. Men jag har alltid känt mig mer europeisk i form av en folkskådare, författare, läsare. Jag är lite trött på L.A. 

Artisten som ursprungligen är från Shaker Heights, Ohio har över de senaste tio åren spenderat mycket tid i Sverige. I början av sina frekventa resor till Sverige runt 2008 minns han hur stor den akustiska scenen var för tillfället.

– Plötsligt tog DJ-musiken över och det kändes som allt folk ville lyssna på, även fast artister som José Gonzáles, The Tallest Man on Earth och First Aid Kit var populära men nej, folk ville ju festa! Jag tänkte bara “finns det inte rum för oss alla?”. Så när pandemin inträffade tänkte jag att singer-songwriter-musiken kanske gör en comeback då folk inte kan gå ut och festa.

Folkmusik har ju liten av en comeback nu med Taylor Swifts folklore och Phoebe Bridgers Punisher, vad tycker du om det?
– Jag älskar det, folk som kan spela sina instrument och skriva riktiga låtar och framträda de väl. Kanske är det resultatet av ett årtionde av DJ:s som trycker på mellanslag.

Kanske låter artisten lite väl kritisk till den populära dansmusiken som plågat topplistorna i så många år, men hans egna musik kunde inte vara längre ifrån den typen av lättsmält pop. Hans nya album The Ghost and the Wall är ett inre reflekterande över minimalistiska ljudbilder, där ensamheten och tystnaden ställs i centrum. Inspelat under pandemin i Los Angeles under isolering, samarbetade artisten med producenten Jonathan Wilson – helt utan att träffas. 

– Ja, det var en väldigt udda sak att göra. Jag visste att jag skulle skriva ett nytt album inlåst i mitt hus alldeles själv, men jag hade ingen aning hur jag skulle spela in det. Jag har ingen studio, jag spelar inte varenda instrument, utan jag spelar bara lite gitarr. Jag tänkte att om jag… skulle göra ett album så skulle det bara bli jag och min gitarr och det är allt. Vi spelade in hela albumet genom att skicka filer till varandra, jag trodde aldrig att jag skulle göra ett album på det sättet… Vi gjorde inte ens det över Zoom, allt var över sms och email.

Det låter som ett väldigt modernt sätt att spela in ett album.
– Nästan mer svenskt, för ni är så tekniskt avancerade.

Och vi svenskar gillar också att vara ensamma.
– Exakt, det är en väldigt främmande kultur här, kanske därför mina mest ledsna låtar blev större hits här än i USA, säger han och brister ut i skratt.

The Ghost and The Wall är dränkt i ensamhet; från första till sista låten sjunger Joshua om olika typer av scenarion som hanterar saknad och längtan. På frågan om hans intentioner bakom albumet svarar han:

– Varje gång jag skriver ett album, är det i sin simplaste form jag som försöker lista ut något om mig själv. Mitt näst senaste album heter Here, Right Now eftersom jag har spenderat majoriteten av mitt liv över att oroa mig om framtiden, att ha ångest över vad som händer sen. Till exempel så har jag ju fans nu, men kommer de försvinna imorgon? Kommer jag då behöva gå tillbaka till att jobba i en restaurang? Då reflekterade jag över hur jag kan stanna mer i nuet, resultatet blev mitt näst senaste album.

Han utvecklar sitt resonemang:

– Så det jag ville lista ut om mig själv på detta album är en hönan eller ägget-fråga. Vad kommer först? Spöken eller väggar? Jag har alltid haft en hemsk rädsla för intimitet, inte bara romantiskt utan faderlig, moderlig, sonlig, platoniskt – oavsett vilken typ av relation så har jag i mitt liv alltid haft svårt att släppa in folk hela vägen in. Min mamma som är en psykolog, sa till mig vid nio års ålder att jag hade en rädsla för intimitet och jag har tänkt på det hela livet. Till och med min familj har jag hållit borta och även mellan mina närmsta vänner finns det väggar. Föddes jag med väggar runt mig eller blev folk i mitt liv spöken när jag började bygga större och större väggar? Det var saken som jag ville reflektera om på The Ghost and the Wall.

Artistens ärlighet är en förvånande kontrast till någon som innerst inne verkar så blyg. Han nämner hur svårt det kunde vara med hans blyghet under inspelningsprocceserna till hans föregående album, speciellt när han skulle dirigera studiomusiker.

– Hur säger jag till min favorittrummis i världen, som spelat på skivor innan jag föddes, att han borde spela något långsammare? Jag har alltid varit så skrämd av det, men i detta scenario [inspelandet av The Ghost and the Wall] fanns det ingen rädsla för något ego eller att vara för ärlig.

Joshuas osäkerhet i studion förknippar han med sin annorlunda karriärstart: vid 30 års ålder användes hans första skrivna låt Winter i ett avsnitt i tv-showen Scrubs. Över natten uppnådde artisten en mirakulös framgång, och han förklarar hur han aldrig riktigt känt sig som en äkta musiker på grund av den okonventionella starten på karriären: “Det var bisarrt, det kändes som universumet gav mig en gåva. Jag försökte inte bli musiker, jag använde det bara som en teraputisk teknik [att skriva låtar] för att lugna mina nerver och ångest medan jag skrev manus. När jag inte kunde lista ut vad mina karaktärer skulle säga, så plockade jag upp min gitarr och lärde mig ett nytt ackord och bara spelade, det var renande och direkt så blev det en karriär, det var så bisarrt.”

Jag antar att du alltid var intresserad av att göra någon typ av konst?
– Jag försökte alltid finna någon typ av publik för min konst, med musik så var det den första gången som publiken kom till mig, ännu en till anledning till varför det kändes så organiskt och naturligt. Jag skrev min första låt och någon vill ha med den i en tv-show? Folk ringde och frågade var de kunde hitta låten och frågade om jag kunde skriva mer låtar och det hände aldrig med mitt manusförfattande eller målande, det var alltid jag som försökte sälja mitt verk. 

Han spinner vidare: “Jag har aldrig hört att det har hänt någon, jag har pratat med många musiker, läst många intervjuer och kollat på massor av dokumentärer. Jag tror att den berättelsen är djupgående unik”. I efterhand låter inte denna berättelse lika unik med tanke på hur många artister som idag når viral succé med hjälp av sociala medier, men för Joshua inträffade detta alltså redan 2004.

“Av alla kreativa saker jag testade på när jag växte upp som att måla, skriva och författa manus, så kändes musiken som hemma på direkten.”

Jag läste att du studerade konst på universitet, lever din passion för den visuella konsten kvar?
– Ja, jag går ofta till museum, men ända sedan jag plockade upp gitarren vid 30 års ålder har jag inte målat så mycket. När jag känner mig kreativ och att jag verkligen behöver uttrycka mig själv, fäster det sig som en blåsa i armen som jag bara måste få bort innan jag blir galen. Då försöker jag vanligtvis skriva en låt. Av alla kreativa saker jag testade på när jag växte upp som att måla, skriva, manusförfattande, så kändes musik som hemma på direkten. Många sa liksom “du trodde aldrig under dina 30 år att musik kanske mer är din grej än manusförfattande och målande?” Allt jag ville göra var att gå på konserter och köpa CD-skivor, jag brukade liksom stirra upp mot scenen och tänka “Inte nog med att jag aldrig kan vara en av dem, jag tror inte ens att jag skulle kunna hänga med nån av dem.” Så jag har liksom alltid haft en typ av “impostor syndrome”. Jag har alltid kunnat passa in överallt men jag har aldrig riktigt känt mig…

Hemma?
– Hemma… exakt.

Vi fortsätter med att prata om Sverige, vilket artisten talar väldigt gott om. Jag ställer frågan om han under sin tid här har snappat upp någon svensk musikinfluens:

– Några av de svenska artisterna jag nämnde innan [José Gonzáles, The Tallest Man On Earth och First Aid Kit] tycker jag är grymma. Man hör väldigt många covers här, mer än i USA. Det känns mer som en europeisk grej.

Menar du inspelade låtar då?
– Inspelade versioner av låtar man känner till, fast med en annan artist. Jag har gjort några själv i mitt liv men jag tänkte att jag är en låtskrivare och då ska jag skriva mina egna låtar. Men efter att varit här [i Stockholm] så pass mycket och hört så många covers hela tiden så hör man ibland något som man tycker låter coolt. Det fick mig nog att bli mer öppen till att göra covers vilket ledde till att jag gjorde ett cover-album.

Joshua berättar även om att han i samma veva började skriva musik med svenska producenter.

– Att se hur de jobbade var intressant och expanderade mitt sinne. Jag tror att det finns så många talangfulla människor som gör sina saker på sitt sätt och jag vill gärna exponera mig för olika typer av metoder för att uttrycka sig själv. Så det öppnade mina ögon till en helt annan värld, bara genom att se hur dessa personer jobbade. Jag är rätt säker på att det började med ABBA och Denniz Pop och sen Max Martin som verkligen visade vad pop är för hela världen. De flesta musiker vet inte ens vem Max Martin är och det tycker jag är så coolt att han inte bryr sig om att bli känd. När jag pratar med mina vänner i USA som inte håller på med musik så har dem ingen aning vem han är och då säger man “men här är fem album från förra året som han producerade” och då känner de igen musiken.

Och kan låtarna?
– Ja, han är verkligen ett galet geni. 

Har du något drömsamarbete?
– Ja, så många. Jag har inte skrivit tillsammans med folk särskilt mycket men Paul Simon vore coolt, jag skulle älska att skriva något med Bob Dylan eller Neil Young. Jag hade älskat att skriva något med George Harrison och Tom Petty. Jag tycker att det coolaste samarbetet genom tiderna är The Traveling Wilburys [bestående av Jeff Lynne, Roy Orbison, George Harrison, Bob Dylan och Tom Petty]. Om inte Orbison hade dött, hade det kunnat bli en rikedom av låtar från just de artisterna.

En sista fråga, vad händer nu för dig när plattan är ute?
– I januari 2022 startar min turné, just nu är världen inte riktigt öppen än. Jag antar att jag kommer skriva lite, leva lite och fylla upp brunnen med erfarenheter. Kanske kommer ett till album ut, vi får se. Resa lite, vart jag än kan, träffa min familj och vänner så mycket jag kan. Vara mänsklig istället för att vara i mitt hus helt ensam. 

Innan vi tar farväl nämner artisten hur glad han är över att vara i Sverige: “Jag älskar det här! Kan jag klara av vintrarna dock, det är en annan fråga. Jag växte upp på kalla platser, men inte på ställen där man inte ser solen på sex månader.” Jag tackar honom för en trevlig intervju och han svarar “My pleasure”.

Joshua Radins nya album The Ghost and the Wall är ute nu.

Text: David Brignoli, @david_brignoli