fbpx
Foto: Peter Toggeth/Mikel Cee Karlsson

José González om att skriva nytt på gamla språk, att skapa nära naturen och planeten som vår lilla dal

José González, den Göteborgsbaserade musikern och låtskrivaren, tog indiescenen med storm redan efter att hans första album Veneer släpptes 2003. Året därpå vann han en Grammis för årets nykomling och har fortsatt mata massorna med sin röst och musik. Med ett unikt sound som lagt hans namn på allas läppar, uppslitande och sentimental gitarr som för tankarna till folkmusik och en röst med en otrolig förmåga att beröra så har han behållit sin status under en väldigt lång tid. Hans musik är som balsam för själen, och nu släpper han sitt fjärde album Local Valley precis i tid för att ta lyssnarna genom hösten.


Jag träffar José över Zoom, det är tidig förmiddag och jag sätter mig vid mitt fönster för att få in lite ljus. Det är tyst utomhus, det enda som hörs när jag sätter fönstret på glänt är musik från grannens köksfönster. När jag går in i samtalet möts jag av trädkronor och ett leende ansikte. José promenerar runt i Slottsskogen i Göteborg, det är en fin morgon. Runt om hörs prat, prasslandet av träd och några barn som leker en bit ifrån. 

Berätta om titeln Local Valley. Syftar den på en fysisk plats eller vad innebär den för dig?
– Ja, jag kan börja med att erkänna att jag delvis tänkte på en fysisk plats, även om det inte är den främsta anledningen. Eftersom vi spelade in i vårt sommarhus i södra Bohuslän så kändes det som min lokala dal där jag hängde och skrev och lyssnade på fågelkvitter. Men jag tänkte nog ännu mer på några olika grejer. En är att eftersom jag tänker på mänskligheten när jag sjunger vissa texter, till exempel Visions, så refererar jag till vår planet. Vår lilla dal ute i ett väldigt stort och kallt universum. Så det syftar också på planeten Jorden, vår gröna dal. Sen finns ju låten Valle Local, där tänker jag mer som en metafor för hur olika klaner har fastnat i en trång lokal dal där de inte kommer överens och inte lyssnar på varandra. Där, om man bara samarbetade, hade man kunnat hitta finare platser om man bara tar sig upp för berget och ner för backen. 

Det finns flera spår på både svenska och spanska på albumet, vad fick dig att släppa låtar på andra språk än engelska nu?
– Det är något jag försökt göra då och då, framförallt med förra soloskivan 2015 där jag testade ett par låtar men fastnade. Sen när jag bytte till engelska flöt det på. Anledningen nu är nog att jag testade igen och att det funkade utan problem. Jag kan bara gissa varför det kändes så mycket enklare nu, men jag tror delvis att det har att göra med att jag blivit farsa och pratade spanska med min dotter tills hon började prata svenska. Då ville hon inte prata mer spanska. Jag mjukade upp språket via henne och att jag har blivit farsa i sig har gjort mig mindre brydd kring hur jag uppfattas. Jag har också mindre tid, så när jag sätter mig ner är det bara att göra saker, det finns ingen tid för att skjuta upp och prokrastinera. Innan när något känns lite motigt kunde jag lämna det och fortsätta någon annan gång när jag kände mig mer inspirerad, men nu har jag börjat vänja mig vid att bara göra saker direkt. 

Hur skiljer det sig att skriva på de olika språken? Brukar låtarna ta olika riktningar beroende på vilket språk?
– Ja precis, delvis då. Nu blev det ju så att de låtarna jag skrev på svenska och spanska…

José pausar, jag hör folk som springer och hejar på varandra i bakgrunden. Det rasslar i gruset. ”Nu kom det ett litet lopp här”, skrattar han innan han fortsätter sin mening.

– De låtarna jag skrev på svenska och spanska blev väldigt olika varje låt för sig, det är musiken som leder texten. Så brukar det alltid vara i mitt skapande. Med varje språk så finns det olika rimmande ordpar som leder mig in i olika vägar. Det gör att språket ändå har någon slags riktning, låten Swing skrev jag till exempel på svenska först, men då kändes den lite för lekfull och för buskis tyckte min tjej. Den hette ”sväng dina lurviga kompis”, den blev på något sätt lite bättre på engelska.

Albumomslaget till Local Valley, illustrerat av Hannele Fernström.

González partner är illustratören och designern Hannele Fernström, som även illustrerat omslaget till albumet. Omslaget som visar en dalgång fylld med djur och växter, och blir en metafor för det stora i det lilla, jorden som är vår lokala dal som vi måste vårda. Låten Honey Honey är tillägnad henne.

Berätta om covern på Lalehs En stund på jorden, vad fastnade du för i den låten?
– Låten i sig tycker jag är fantastisk och väldigt fin, väldigt rörande. Laleh skriver med tankarna på sin mamma som gått bort, och vad som fick mig att känna att den passade på skivan var att jag tyckte att skivan behövde djup. Jag hade väldigt många låtar som var ambitiösa och storsinta, som Visions och El Invento, men för att de skulle funka kände jag att jag behövde ha lite personligare låtar och mer melankoli. Då blev det En stund på jorden och Line of Fire som kändes naturliga att ha med mot slutet av skivan. Jag kan också nämna att valet av covern framförallt är med tanke på min ambition att skapa låtar som visar på mitt intresse för humanism. När man till exempel tittar på kyrkomusik och sakral musik så är det ju väldigt ofta en gud i tanken, det har ofta varit kyrkans och religionens roll att hjälpa oss människor förbi såna svåra stunder som döden. Där kände jag själv att det finns ett – kanske inte jättestort tomrum – men ett tomrum för sekulär humanistisk musik som berör de svåra ämnena. 

En femtedel av Josés inkomst går till välgörenhet och efter bara ett kort samtal med honom blir det tydligt hur jordnära och ödmjuk han är. Hans val av välgörenhetsorganisationer inspireras av effektiv altruism, en social rörelse världen runt som använder evidens och kritiskt tänkande för att hitta de effektivaste sätten att förändra världen. 

Använder du musik som ett sätt att kommunicera med dig själv eller med andra?
– Intressant, på något sätt är det ju att kommunicera med mig själv då jag inte exakt vet vad jag ska skriva när jag sätter mig. Det blir ju som någon slags övning att förmedla vad jag tänker på och vad jag tycker känns viktigt att tänka på, där är det ju en intern kommunikation. När jag skriver och spelar in så har jag mig själv som lyssnare först, jag ska vara nöjd med det jag hör. Jag ska se mig själv som den som lyssnar och framför allt den som spelar de här låtarna kanske 10-20 år framåt. Det är med mig det börjar då, sen efter låten börjar ta form och blir färdig handlar det mer om att få den att platsa på skivan. Fundera på hur den kommer uppfattas, men inte nödvändigtvis för att behaga alla utan att vara lyhörd för att se hur den kan uppfattas och se om jag behåller vissa saker som skaver eller ändrar. Väljer mina strider.

Foto: Olle Kirchmeier

Gitarr och sång i kombination är väldigt bärande i din musik, vad börjar du med när du skriver en ny låt?
– Det är alltid gitarr med ett undantag, och det är Lilla G på den här skivan. Den började jag med genom att nynna melodin och skriva texten till min dotter. Annars är det alltid gitarriff och ackord, och sen lite melodier och enstaka ord. Så småningom sätter jag mig ner med ett tomt vitt papper och försöker ta på mig poethatten. 

Har skaparprocessen av musiken förändrats under åren?
– Den har varit väldigt lik, den har alltid varit som jag beskrev den tidigare. Jag har lärt mig trix på vägen, så processen är ju mer harmonisk nu. Förr kunde jag bli väldigt frustrerad och i frustrationen skjuta upp framförallt textskrivandet. Processen nu är mer lugn och metodisk, stundvis då. På den här skivan har jag tillåtit mig själv att pröva trummaskiner och producera, mer lekfullt och lättsamt jämfört med förr. 

Var det någon låt som var extra svår att påbörja/avsluta? 
– Ja, det är alltid vissa låtar som är lite krångliga på olika sätt och på den här skivan var det nog Visions. Jag själv tyckte att den blev väldigt bra i text och ackordföljd, men det var något som kändes för smörigt. Det är återigen en ambitiös låt och då kan det falla pladask, särskilt om jag tänker mig själv som lyssnare och om jag hade hört någon annan ge sig på den stilen av mänskliga anthems i stil med John Lennons Imagine. Jag hade en version där jag la på massa gitarrer och den blev nästan shoegaze i stilen. Jag märkte när spelade upp låten att det nästan blev en vattendelare för de jag visade den för. Antingen gillade dom soundet eller så gillade de det inte. Då valde jag att prova en väg med körsång och ganska sparsmakad produktion, så det var ju tack vare pandemin att jag kunde göra flera versioner av samma låt tills den kändes bra. 

José sätter sig ner på en bänk, bakom honom är det lummigt och grönt. Han lyfter blicken från mobilen en stund och nickar ett hej till någon som går förbi. Det susar i vinden i Slottsträdgården, samtidigt som det skramlar vid soptunnorna på min innergård. Jag blir smått avundsjuk på den blåa himlen och vårjackan, då det här börjat bli höst.

”Jag trodde förr att det handlade väldigt mycket om platsen. Nu har jag märkt att det handlar mer om att ha tid, sammanhängande tid; vecka efter vecka, månad efter månad.”

Finns det någon speciell plats du skapar bäst på? 
– Jag trodde förr att det handlade väldigt mycket om platsen. Nu har jag märkt att det handlar mer om att ha tid, sammanhängande tid; vecka efter vecka, månad efter månad. Det är viktigare än platsen, men det är för själva skrivandet då. För inspelningar är det viktigt att jag kan vara själv utan att någon hör mig, så det är antingen en ljudisolerad studio med en kaffekopp eller som den här gången då det har känts bättre än någonsin när jag har fått vara nära naturen. Det var skönt för omväxlingens skull att inte sitta i en ljudisolerad studio, utan i en stuga med utsikt över träd och berg. 

Fågelsång hörs på flera låtar, vart förs dina tankar av fågelsång? 
– Det är väldigt lugnande att höra fågelsång, framförallt när det inte är några rovdjur omkring och det är, vad ska man säga, det normala kvittret. För den här skivan kändes det som att det var en naturlig del av låtskrivandet när jag satt och hade fönstret öppet. Så det är många av mina demos som har fågelkvitter, jag har alltid gillat att jobba med ambiensen – antingen brus från kassettband eller ett sus i bakgrunden. Det skapar en närhet så att det inte blir för sterilt. 

Hur känns det att möta en livepublik nu igen efter pandemins uppehåll? 
– Det känns ju fantastiskt, vi gjorde några spelningar ganska tidigt i Spanien när de öppnade upp. Jag kan erkänna att jag hade dubbla känslor liksom, det är väldigt kul att komma igång och åka i väg med gubbarna som jag kallar dem. Men just då kändes det lite för tidigt, det blev som en slags transitionsfas i väntan på riktiga spelningar. Det var först häromveckan som jag spelade i Storbritannien och i Tyskland där det var utan restriktioner utöver testning och vaccinpass. Då kändes det som att: Nu är det på riktigt. Man behövde bara gå och stoppa en pinne i näsan, visa vaccinationpasset och sen kändes allt som vanligt. 

Vad blir nästa steg för dig? 
– Ja, det är skivsläpp nu på fredag. Dagen efter åker jag till USA, en blandning av familjeliv nu med två barn och släppa skiva och följa upp med turnéer. På längre sikt blir det att fortsätta lite som vanligt, ha mina cykler av skivsläpp och att skapa musik. Vara med familjen och läsa böcker som är min nya hobby.

Nu har José González påbörjat sina livespelningar i USA och ska därefter ta sig genom Europas alla berg och dalar. Hans fjärde album Local Valley finns ute att lyssna på nu.

/

José González om att skriva nytt på gamla språk och att skapa nära naturen