fbpx
Foton: Peter Ash Lee

Japanese Breakfast om nya albumet, skrivandet och känslan av mellanförskap

Det är mitten av april. Dagen styrs av aprilvädrets humörsvängningar, kaffekokaren jobbar långsamt, internetuppkopplingen utmanar alla förhoppningar. Jag slår mig ner i köket och vita skåpsluckor skymtar i bakgrunden när Zoom-kameran fångar in ett trött, D-vitaminberövat ansikte. Två minuter senare dyker Michelle Zauner, som står bakom Japanese Breakfast, upp i rutan. 


Zauner sitter i ett litet, gult rum. Hon tar några klunkar av vad som ser ut att vara iste medan hon med en skarp blick fokuserar på skärmen. Solljuset strilar in genom fönstret och lyser upp en grå soffa som trycker mot väggen. Ovanför hänger en rad tavlor, nedanför skymtar två ihoprullade yogamattor. När vi talas vid befinner sig Zauner fem dagar från releasedagen för sin memoar Crying in H Mart – redo att addera ännu en titel till meritlistan. 

Sedan hon släppte sitt första album under Japanese Breakfast, Psychopomp, har hon utforskat ett flertal roller – som musiker, regissör och numera också författare. I Zauners värld är kreativiteten sammanlänkad, även om de olika uttrycksformerna kräver olika tillvägagångssätt.

– Jag känner att skrivandet av musiken är mer intuitivt, medan skrivandet av boken är mer analytiskt… Och tar mycket längre tid! Berättar hon med ett skratt.

Utöver den stundande memoaren, som är baserad på en essä hon skrivit för New Yorker, väntar ännu ett verk på att se dagens ljus: albumet Jubilee, som är det tredje i raden. Zauner berättar att hon ser fram emot att fokusera på albumet när boken väl är ute – just nu upptar bokreleasen en stor del av hennes mentala utrymme.

Som jag förstått det handlar boken om förlusten av din mor, men också om ditt halvkoreanska arv och kopplingen mellan mat och identitet – hur kändes det att utforska det här i skrivandet?

Zauner tänker efter en stund.

– Det var… lärorikt. Jag känner att jag lärde mig mycket om mig själv, och om min mor. Det var en väldigt hjälpsam övning för att lära mig att förstå de här sakerna som jag aldrig riktigt frågat mig själv före min mors bortgång.

Var det något särskilt som du känner att du lärde dig?
– Hmm… Jag antar att jag lärde mig att människor är flerdimensionella. Att skriva en memoar tvingar dig verkligen att förstå alla dessa olika sidor av människor. Det är uppenbart subjektivt och genom min lins, men jag har verkligen försökt att porträttera människor rättvist. Även om jag känt ilska eller förakt angående någonting så har jag försökt att förstå det, förstå varifrån dessa handlingar kom från och porträttera dem på ett rättvist sätt. Jag tror att det är en väldigt viktig grej i litteraturen, och något som gör litteratur intressant. Så jag tror att bara genom att göra det och utöva det så hjälpte det mig att förlåta mig själv, och förlåta många andra människor och gå vidare in på ett större plan.

Vad upplevde du var den största skillnaden med att skriva i ett längre format?
– Jag har aldrig känt mig så dum, tror jag. De flesta människor kan skriva. Det finns kanske någon nivå i musiken där det känns lite mystiskt för många människor, för att det kräver en uppsättning färdigheter som inte alla har – men de flesta människor vet hur man skriver. 

“Jag vet vart jag vill vara”, utvecklar Zauner och sträcker upp handen under huvudet – “men jag är här”, säger hon och sänker den avsevärt. “Jag kan inte riktigt komma upp hit” berättar hon medan hon sträcker upp handen igen. “Så jag har brottats en del med det, om det låter vettigt”.

Zauner berättar att memoaren lärde henne mycket om skrivandets hantverk och väckte en lust för vidare utforskande – genom att hon fått ett bättre grepp om den typen av skrivande känns det också lockande att applicera det på något annat. Nyfikenheten och drivet som präglar hennes arbete är påtagligt och viljan att ständigt utvecklas och göra nytt genomsyrar samtalet. Samtidigt märks också viljan att inte bara göra nytt, utan att också göra bättre. Det blir tydligt att drivet medför press och förväntningar; att kreativiteten är fri men också kontrollerad, en pil som vilar på en båge tydligt spänd i en enda riktning: framåt.

Jag läste i en tidigare intervju att du hade funderat på vad artister vanligtvis gör på sitt tredje album och att du kände en viss press kring det. Vad är det som känns speciellt eller annorlunda med just det tredje albumet?
– Jag gör det här en del, som ett fan av musik men också som professionell, att jag funderar på hur gamla artister var när de släppte en viss skiva, var de befann sig i sin karriär… för att se lite hur jag ligger till, säger hon med ett skratt.

Hon utvecklar:

– Det finns en viss bana, där den första plattan är lite naiv och helt och hållet den man är, för att man inte har några riktiga förväntningar. Eller så var det i mitt fall! Och för uppföljaren hade jag så mycket press på mig själv. Första albumet kändes bara som ren tur, jag var rädd att andra albumet skulle vara en sophomore slump. Inför det tredje albumet kändes det som att man kanske kunde slappna av lite, men man vill också presentera sitt mest ambitiösa och självsäkra album hittills – för vid det laget har man två album under bältet, som kanske gått ganska bra, och då vill man visa lite vad man går för. 

– Så jag ville göra något som var lite mer bombastiskt, lite mer teatraliskt. Jag tänkte på album som Björks Homogenic, och hur ambitiöst och bombastiskt det albumet är! Och album som Summerteeth av Wilco. De har nått en nivå av mogenhet, och vet vilka de är – de opererar liksom på sin toppnivå, och visar upp det. Ett annat tredje album är Teen Dream av Beach House, där alla trådar som man började få grepp om från det första och andra albumet verkligen knyts samman. Det var vad jag var ute efter med det tredje albumet! 

Hur var din process för att åstadkomma detta?
– Riktigt hårt arbete, antar jag! 

Zauner utvecklar och berättar att Jubilee, utöver hårt arbete, också innehåller många fler kollaboratörer – till skillnad från föregången Soft Sounds from Another Planet, som på grund av hennes nervositet blev ett väldigt avskilt projekt. 

– Jag skrev och producerade några låtar med Jack Tatum. Jag gjorde mycket mer förproduktion tidigt, testade olika arrangemang, tog in dem, spenderade mer tid med dem. Jag träffade också flera duktiga musiker, som till exempel Adam Schatz som spelar saxofon och som introducerade oss till ett underbart nätverk med personer som spelar blåsinstrument. Sedan Molly Germer som spelar violin och som introducerade oss till ett större nätverk av personer som spelar stråkinstrument. Så det var helt enkelt mer intrument, fler kollaboratörer! Vi ville testa allt och addera mer och mer. Jag ville också pusha mig själv som kompositör, jag tog en del musiklektioner och gjorde en hel del preliminärt arbete innan jag gick in i projektet.

Zauner berättar att hennes största influenser för albumet varit bland andra Kate Bush, Randy Newman, Björk och Beach Boys. Influenserna vittnar om ljudbilden som genomsyrar den nya plattan: Japanese Breakfasts syntdoftande, shoegaze-osande indiepop har på nya albumet fått en luftigare, studsigare ljudbild. Kärnelementen är kvar, identiteten intakt – men målbilden om ett mer bombastiskt album hörs definitivt mellan syntarna och stråkarna. 

På frågan om vilken låt som var svårast att skriva svarar hon Slide Tackle. “It was a real bitch” säger hon lättsamt och berättar att hon inte riktigt visste vad låten ville bli. Hon nämner att låten kändes för straightforward, att de blev tvungna att förvränga ljudbilden och låta den bli konstigare och konstigare under tidens gång för att den skulle hitta rätt. Några sekunder senare fryser skärmen och en skrattande Japanese Breakfast fångas på bild. När vi är tillbaka igen ler hon och säger att det måste vara milen mellan oss som ger sig tillkänna, medan hon sträcker ut armarna och visar avståndet. Denna koncentrerade, men samtidigt öppna och varma framtoning, genomsyrar hennes närvaro. Trots fokuset som Zauner så ofta behöver uppbåda och pressen som det stundtals leder till, har hon hela tiden nära till skratt och skämt. 

Den första låten på ditt första album heter In Heaven – när jag lyssnade igenom Jubilee upptäckte jag att det innehåller en låt som heter In Hell. Finns det ett samband? 
– Ja! Jag tror att In Hell kanske är den mest förkrossande låten som jag någonsin skrivit. Det handlar om samma hund. På In Heaven går den hunden runt i min mammas sovrum, på In Hell måste jag avliva henne. Så de känns som motsvarigheter på det sättet. 

Vad tror du att det var som gjorde In Hell till den mest förödande låten att skriva?
– Jag tror att det helt enkelt handlar om dödens verklighet, och det fruktansvärda sätt som den verkligheten faktiskt ser ut på. Det kliniska sättet. Den låten handlar bokstavligen om att jämföra att avliva min hund med att trösta min mamma medan jag ger henne lugnande. 

Zauner frustar till. Hon kollar upp och skrattar, rynkar lite på ögonbrynen när hon med en skämtsam ton konstaterar: 

– Det är ganska tuffa grejer att trycka in en liten poplåt. 

Jag förstår det! Början av din karriär med Japanese Breakfast var ganska fylld av mörker, och sorg var ett återkommande ämne i många av de intervjuer som du gjorde på den tiden. Jag läste dock häromdan att du sa att du känner dig ganska klar med det – att efter två album och en bok om sorg så känner du dig redo att embrace feeling. Vad betyder det för dig?
– Jag tror att Soft Sounds handlade väldigt mycket om dissociation, om att inte vara helt inne i sig själv och undvika känslor. Om att skydda sin mentala hälsa, på ett sätt. Jag tror att de sex år som passerat sedan min mor dog… Jag har utforskat det. Ganska ordentligt. Jag börjar bli redo att utforska en annan del av mitt liv. Och jag kände att glädje var ett väldigt oväntat tema för mig som blivit känd för att skriva om dessa mörkare ämnen. Och också oväntat för den här genren generellt. 

Kände du att skrivandet ändrades när du började röra dig in till andra ämnen och sorgen inte var lika nära i tiden?
– Jag skulle vilja hoppas att jag bara blir bättre på det och att jag har en djupare förståelse för hantverket. Låtarna har blivit mognare, och det handlar om att dra från olika saker i ens liv. Ibland är det mer gripande att utforska delar av det mänskliga tillståndet genom fiktiva historier, och ibland har det mer påverkan när det är verklighetsförankrat. Det tycker jag är väldigt kul med albumet, man kan verkligen flyta fram och tillbaka mellan dessa två.

För att spinna tillbaka lite till essän, och det skönlitterära skrivandet: Tror du att du väljer olika teman beroende på formen du skriver i? 
– Ja, jag tror det. Jag känner att när man skriver prosa så måste temat vara lite mer specifikt och genomarbetat. Att skriva musik är lite mer intrycksbaserat. Man kan ha fragment av känslor, och det välkomnar fler tolkningar på ett sätt. Medan jag känner att man behöver vägleda någon lite mer in i temat, för att det ska vara lika effektfullt, när det kommer till skrivande i längre format och prosa. 

Jag kan tänka mig det – jag funderar också på ditt val av ämne till boken. Det är personligt. Och jag kan tänka mig att just utforskandet av kulturarv och identitet kräver att du vägleder läsaren lite mer. 
– Ja, och jag tror inte att jag är jätteintresserad av att skriva en låt om det, jag tror att jag aldrig skulle göra det.

När jag läste din essä kunde jag känna igen mig i kopplingen till mat och identitet – hur maten överför identitet, på ett så simpelt vis. Det fick mig att tänka på en svensk term som heter mellanförskap, som lite slarvigt kan översättas till inbetweenship. Det beskriver ett slags tillstånd av att vara mellan kulturer och identiteter – är det något som du tänker på?
– Ja, det är den enda upplevelsen jag någonsin haft. Jag vet inte om jag tänker på det aktivt hela tiden, men jag känner definitivt så. Jag tror att jag aldrig känt mig helt amerikansk, och aldrig känt mig helt koreansk. Jag tror att många säkert känner så. Och en sak som detta får mig att tänka på är att många jag träffat som är mixed-race och många som har barn som är mixed-race säger att “jag vill aldrig att mina barn ska känna sig halvt koreanska och halvt amerikanska, jag vill att de ska känna sig helt koreanska, och helt amerikanska.” Och jag tror att den idén är väldigt bra, men så mycket av min egen identitet är baserad på just känslan av att aldrig riktigt höra till det ena eller andra. Jag känner mig väldigt rotad i att vara mittemellan, att vara hälften. Det är en stor del av min upplevelse och en stor del av min identitet. Så det resonerar med mig, absolut. 

Hur har du hittat ro i den känslan?
– Ja, jag tror att det är mycket det som konst handlar om. Jag tror att det var en stor anledning till varför jag fann mig själv letandes efter känslan av tillhörighet, och till slut listade ut att jag inte riktigt har ett hem någonstans. Jag har ett hem i konsten och i den här världen som jag byggt för mig själv. Jag har aldrig känt att jag hör hemma någonstans mer än på scenen, eller framförandes mitt arbete på något sätt. Jag har skapat det utrymmet för mig själv. Att vara utan känslan samhörighet, och mellan känslor av samhörighet, har verkligen drivit mig till att att skapa det för mig själv. Och mer än jag känner mig amerikansk, eller koreansk, så känner jag mig som en konstnär. Det är det jag identifierar mig mest med. 

Japanese Breakfasts tredje album Jubilee släpps idag, den 4:e juni.

/

Japanese Breakfast om nya albumet, skrivandet och känslan av mellanförskap