Jag sökte ett 9500 år gammalt träd men fann mina 15 minuter i rampljuset

Få ord från 1900-talet har visat sig vara så profetiska för vår tid som Andy Warhols framtidsspaning:

“In the future, everyone will be world-famous for 15 minutes.”

I en värld där vi visar upp varje aspekt av våra liv för vänner och främlingar på trendiga appar, i en tid där alla är fixerade vid att synas klingar citatet starkt av sanning. Många längtar efter sina 15 minuter, en kvart i rampljuset. Att synas är att finnas, så vi regisserar våra egna, retuscherade världar, reducerar våra liv till vita, fräscha föreställningar. Mångas vandring mot berömmelsens flyktiga kick går genom spexiga Talang-auditions, virala Facebookinlägg eller framgångsrika TikToks. Min egen resa mot kvartens strålkastare började dock på ett annat sätt. På en roadtrip mot Fulufjället.

Det var en tidig lördagsmorgon i Sveriges friska september och likt ett par praliner i Forrest Gumps chokladask samsades jag och tre vänner om utrymme i en röd, trång Suzuki. Bilen må ha varit liten men den var fylld av förväntan. Skriksjungandes på Jonas Gardells schlagerballad, Det finns en väg lämnade vi Närkeslätten bakom oss med blicken fäst mot Dalarna. Destinationen var Old Tjikko, en tanig gran på Fulufjället, oerhört intetsägande på alla sätt, men med ett rotsystem på 9500 år, vilket gör den till världens äldsta träd. Åtta timmar, ett turiststopp i fina Rättvik och ett antal Pitbull-låtar senare kunde vi checka in på vårt boende. Det var ett fint litet stughotell vars tomma parkeringsplats vittnade om att högsäsongen var över. Ett sånt där litet mysigt ställe som gått i arv i flera led och vars filmutbud endast består av svenska naturdokumentärer om deprimerade renar och Grease 2. 

Strax efter att vi bäddat våra sängar och inspekterat filmhyllan begav vi oss upp mot fjället. Väl där passerade vi erfarna äventyrare i varma vinterjackor, fodrade kängor och rejäla mössor. Själv vandrade vi runt på fjället som dumdristiga frat boys i kepsar och tunna skaljackor med badlakan över axlarna och Ica-kassar i händerna. Med mina New Balance-sneakers på fötterna såg jag ut som en gående klyscha direkt hämtad ur en rap av Skogsfönk. Naivt irrade vi omkring längs med hobbysnickrade trappor och följde bleka, vindpinade träskyltar i hopp om att nå vår destination innan det började skymma.

Efter en halvtimmes vilsen promenad genom fuktig fjällmark såg vi silhuetten av en liten gran. Det enda som skvallrade om att detta var den mytomspunna furan vi sökte efter var en liten intetsägande skylt signerad Old Tjikko i blek spritpenna. Innanför ett anonymt, vitt rep på marken stod hon. Den spinkigaste granen jag någonsin lagt ögonen på. Världens äldsta träd: Old Tjikko. Hennes enda sällskap var två unga män som stod och fotade ett par 100 meter bort. Grabbarna gick fram till trädet för att ta närbilder och hälsade på oss på fin (aningen otippad) brittisk engelska. Sa att de var fotografer. Rimligt. Skulle göra en reklamfilm. Kul. Om tvål. Oväntat. Frågade om vi ville vara med. En sån här chans får man bara en gång i livet! 

Smått chockade radade vi upp oss framför trädet som en dålig covergrupp av Arvingarna för att intervjuas av ett par brittiska fotografer till en reklamfilm om tvål. På bruten “No I don’t think så”-engelska svarade vi på deras frågor om hur trädet såg ut (“In swedish we would call it spinkigt”), vad trädet hade upplevt under sina 9500 år på jorden (“A lot”)  och vad vi trodde det tyckte om världspolitiken (“I think it voted remain”). Innan våra vägar skildes åt fick jag knappa in min mailadress med stelfrusna fingrar i fotografens iPhone. Engelsmännen lämnade oss och jag själv vände mig om för att ta en lång, sista blick på Old Tjikko i all hennes sneda majestät.

Sedan denna dråpliga interaktion på fjällets blåsiga topp har jag frenetiskt uppdaterat min mailinkorg i hopp om att se den där tvålreklamen poppa upp. No such luck. Så det här är helt enkelt en efterlysning, en enkel fråga: Är det någon som har sett tvålreklamen jag är med i? Tanken av att det existerar en PR-video för ett litet tvålmakeri där jag dansar som en intoxikerad julfirare runt en gammal gran fyller mig med hopp. Delvis för att jag sedan barnsben har drömt om att bli vår generations ansikte för grandoftande rengöringsmedel. Men också för möjligheten den symboliserar. Möjligheten att få synas. 

Jag tror att många går runt med denna blåögda längtan. Drivet efter att bli sedd får vilsna bartenders att vallfärda till Mexikanska paradishotell och skickar tondöva sångare till Idol-auditions. Att stirra in i kändisskapets strålkastare av berömmelse, om än bara för en kvart, blir ett kvitto på att man spelar roll i det stora hela. Ett bevis på att man är mer än bara en ständigt krympande procent av världens globala befolkning. Ett bevis på att man gjort ett avtryck. Att synas är att finnas.

När jag vände mig om för att ta min sista blick på Old Tjikko såg jag inte bara ett gammalt träd, jag såg mig själv. För när allt kommer till kritan så är vi väl alla bara skeva granar ensamma på våra individualistiska fjälltoppar. Bräckliga växter som längtar efter att få spela huvudrollen i en tvålreklam. Om än bara för en kvart.