fbpx
illustration: Daria Spitza

Jag och mina kristna queerkids

För några veckor sen satt jag och grät i ett samlingsrum. Vår nya präst hade precis pratat om HBTQ-frågor och kyrkan. Dragit en tidslinje. Förklarat begrepp. Jag kunde inte riktigt förstå varför jag grät, allt bara darrade. Det rörde upp saker jag knappt visste fanns inom mig. Eller; jag visste att de fanns där men inte hur jag skulle förhålla mig till dem, det var för många frågor med för få svar.

I flera år tryckte jag bort frågorna, på samma sätt som jag försökte att inte tänka så mycket på religion i största allmänhet. När en kille på en dejt för lite mer än ett år sen frågade om jag var religiös var det första gången jag svarade “ja” på den frågan, i alla fall utan en massa förtydliganden och ett skämtsamt “men jag är inte dum i huvudet för det”. Det tog sin tid. Ett jävla tag faktiskt. Även om jag tillbringat flera kvällar i veckan i kyrkan sen jag var 15 tog det lång tid innan jag vågade stå för det. Jag hade hört om den katolska kyrkans inställning till abort och homosexuella, om att svenska kyrkan inte började viga samkönade förrän 2009 (och ändå var bland de första kyrkorna i världen att göra det), och “helt ärligt nu, du kan väl ändå inte tro mer på en bok som skrevs för tvåtusen år sen än på vetenskapen?” Andras fördomar blev min egen förvirring och jag började fundera på vad jag egentligen gett mig in på.  

Istället för att springa därifrån gav jag mig fan på att förstå. Jag började gräva lite i Bibeln, ställa frågor om vetenskapen, undersöka rimligheten i att Svenska Kyrkan går med i Prideparaden. Fick en del svar men ännu fler frågor. Några saker fick jag dock klart för mig: det går att vara kristen och ändå tro på evolutionsteorin och Big Bang. Att tolka skapelseberättelsen som en liknelse ses nästan som en självklarhet idag. Jag fick veta att Svenska Kyrkan har en HBTQ-certifiering, Regnbågsnyckeln, som är framtagen för att göra kyrkan till en plats där alla, på riktigt alla, är välkomna. Jag fick en broschyr med tagline “överlevnadsguide för kristna queerkids” och ville gråta. Jag skrev ett arbete om kristendomens syn på homosexualitet i skolan och läste för första gången bitarna ur Bibeln som används som bevis för att homosexualitet är fel. Ordet frustration räcker inte på långa vägar för att beskriva det jag kände. Texterna handlar inte om kärleksfulla relationer mellan människor av samma kön, de handlar om pedofili, våldtäkt och övergrepp. Det står inte i Bibeln att homosexualitet är fel. Det är inte religionen som säger att det är fel, det är människorna som har använt och tolkat religionen för att legitimera sin homofobi och sitt kvinnohat. Att det är de tolkningarna som har fått spela roll, medan den faktiska huvudpersonen är en normbrytande ung man som predikar respekt för alla människor — det gör mig så förbannad. Snacka om att missa poängen. 

Jag fick svar på mina frågor, argument att slänga i ansiktet på fördomsfulla ateister. Ändå vet jag fortfarande inte hur jag ska bete mig kring religion ibland. Jag känner att jag har så mycket att bevisa i relation till min tro. Jag vill ställa mig på en stol och skrika “Ja jag är kristen men jag tror på evolutionsteorin ändå och jag vill ligga med hon den där tjejen som sitter där” bara för att visa att det går. Mycket gör mig (fortfarande) pissförbannad. Kyrkans och kristendomens historia och samtiden gör mig förbannad. Att människor tolkar religionen för att rättfärdiga att deras ignorans, det sårar mig varenda dag. Kyrkan som för mig är så fylld av kärlek, värme och en känsla av hemma, att det är samma organisation som använt samma bok för att förtrycka, förnedra, förminska, och misshandla människor. Att det är den tolkningen och övertygelsen som var grunden för lagar som jämförde homosexualitet med tidelag i Sverige på 1800-talet och att människor fortfarande idag använder samma övertygelse för att förtrycka HBTQ-personer och arbeta emot abort – det gör mig så förbannad och så fruktansvärt ledsen. Prideflaggan på väggen i kyrkans uppehållsrum tar inte bort de känslorna, även om jag älskar att den sitter där. 

Men den där kvällen i kyrkan när tårarna rann dämpades ilskan. Jag har landat lite. Svenska Kyrkan har förändrats, massor. Det är en av de mest liberala kristna organisationerna i världen och jag är stolt över att tillhöra den. Jag har insett att det faktiskt spelar större roll att jag känner mig accepterad och välkommen i kyrkan än vad kyrkan stod för i början av 1900-talet. 

Jag läste om den där broschyren som jag pratade om förut och det var en bit som fick mig att haja till. “Det är som att komma ut i två världar och en del upplever att de krockar”. Exakt så. Min upplevelse av att tala om för folk att jag är kristen är ofta ungefär lika laddad som att tala om för någon att jag är bisexuell. Jag känner mig ifrågasatt och dumförklarad när jag pratar om min tro, som om min förmåga att ta rationella beslut försvinner för att jag tror på Gud. Ska jag vara helt ärligt är jag faktiskt väldigt trött, otroligt himla astrött, på att människor som inte tror försöker tala om för mig vad, och vem, jag tror på. Som om jag inte ägnat de senaste fem åren åt att försöka lista ut det. Ni behöver inte förklara för mig. Jag hade inte kallat mig troende om jag inte var säker på att den Gud jag tror på accepterar alla människor i den här världen. Att tro är ett val. Om du på ett övertygande sätt kan bevisa för mig att Gud är ett svin så kommer jag gladeligen ta avstånd, för jag vill inte tro på en Gud som uppfyller alla fördomar du har om honom. Bilden av mig själv och kristendomen, bilden av vilka som är kristna, bilden av hur man ska vara som kristen, den krockar inte längre i mig. Och jag tänker inte längre ta ansvar för hur mycket den krockar i er. 

Så när jag satt där och grät i kyrkan var det en salig blandning av olika tårar. Det var arga tårar över all skit mänskligheten har utsatt sig själv för i religionens namn. Ledsna tårar över alla mina fellow queerkids som genom åren, och än idag, med kyrkans medel tryckts ner och hatats på. Rörda tårar över alla som nu kämpar för att göra upp med historien. Kanske var det lite lättnad också. Lättnaden att veta, att människor rakt ut sa: det är okej. Du är okej. Att jag satt i ett rum med ett tjugotal människor som precis analyserat Bibeln utifrån ett queerperspektiv gjorde mig lättad. Ibland behöver en bara få höra det, att det inte lindas in. Att någon säger det: “att du är som du är är okej”. 

När jag gick hem den kvällen kom jag att tänka på vad Sana sa i SKAM. Hon sa: hat kommer inte från religion, det kommer från rädsla”. Och eftersom jag inte kan formulera det bättre än så, tänker jag försöka hamra in de orden i er också. Hat kommer inte från religion, det kommer från rädsla

Jag och mina kristna queerkids