Jag kommer aldrig vara någons best man

Idag kom jag ut till min pappa. Det gick bra, som förväntat. Inget mer med det egentligen, allt är precis som innan. Ändå har jag byggt upp så mycket nervositet inför den här stunden, och det TROTS att jag var 99,9% säker på att jag skulle få ett ”Jaha, okej”, följt av ett ”Jag misstänkte det” som svar, vilket var exakt det jag fick. Varför är det så?

Jag skriver inte det här för min egen skull, för jag känner inte att jag borde behöva det. Men just därför skriver jag det här. Ingen ska behöva skämmas för att den föredrar någon före någon annan. Jag är generell nu, för det är så lite fokus det hade lagts på denna fråga i en problemfri värld. Om jag med min nyfunna erfarenhet av det upphaussade jippot att komma ut kan försäkra åtminstone en annan människa att det inte behöver vara så farligt som det verkar, ja, då är det värt det. Om jag med mina reflektioner kring att inte vara heterosexuell får åtminstone en annan människa att känna igen sig och känna sig mindre ensam, då låter jag dokumentet “Personlig text” gladeligen lämna mitt Google Drive-bibliotek.

Så, varför väntade jag så länge? Just för att det har blivit ett så upphaussat jippo. Jag har länge känt att det inte är en stor grej, men allt jag läst och sett i mitt liv har gjort att det bara byggts och byggts spänning inför det STORA TILLKÄNNAGIVANDET! För jag vill inte placeras i något fack jag inte känner mig hemma i. Och visserligen visste jag att min familj inte skulle göra det, men kanske kommer resten av världen att göra det. Jag förstår varför dessa fack finns, men det betyder inte att jag har någon sympati för dem. Jag är ingen annan än mig själv, liksom. Inte den som gillar killar. Inte den som gillar Rupaul’s Drag Race. Inte den som är besatt av Eurovision. Det råkar bara vara så. Men att jag har dessa intressen har gjort mig osäker. Inte på den jag är, utan på hur andra kommer välja att se mig som. Själv har jag inte kunnat identifiera mig med någon av de (icke)nyanserade stereotyperna som finns i mediesfären, för de existerar egentligen endast för att utomstående ska få en övergripande bild om vem du är för dem. Men egentligen är stereotyper bara djävulens påfund för att få folk att känna sig vilse. Det har drivit mig till att alltid försöka bevisa att jag är mer än min sexualitet. Inte genom hur jag klär mig eller mina intressen, det har jag aldrig riktigt brytt mig om vad andra tänker om – snarare genom hur jag är som person. Och nu vet jag vad ni tänker: ”Om de inte gillar dig för den du är, är det bara att säga to the left, to the left”, men det visste jag på förhand att det inte skulle hända. Det handlar inte om det, för att skoningslöst citera Beyoncé är något jag absolut inte är rädd för.

Det handlar om rädslan för förändring. Att öppna sig själv innebär att du är helt oskyddad, ovetandes om vad som komma skall – vilket är skälet till varför jag inte riktigt sagt det till alla mina vänner. Well, EXTRA! EXTRA! THIS JUST IN. Delvis är det på grund av att jag antar att de redan vet, delvis på grund av denna rädsla. Att veta att andra vet en sanning om dig själv som du under dina tidiga år har föraktat har förmågan att sätta griller i ditt huvud om exakt ALLT, som ofta är helt obefogade. Oavsett om du är så pass lyckligt lottad att ingen verkar bry sig ett dyft, kommer dina älskade försvarsmekanismer ändå se till att övertyga dig om att any minor inconvenience bottnar sig i din sexualitet – då beror det åtminstone inte på det enda som hade varit värre: din personlighet. Hur bra vänner man än tror sig ha går det inte att förutspå, påverka eller vara 100% säker på deras inställning gentemot din sexuella läggning. Tyvärr, säger jag som certifierat kontrollfreak. Det är skrämmande, men även betryggande på samma gång, för du kommer alltid ha någonting att skylla på.

Det går alltid att intala sig själv om att du kan se förbi sexualitet, och bara se personen. Det är en egenskap som jag tror många i min öppna, PK-generation vill påstå sig inneha, men som väldigt få förmodligen faktiskt besitter, och det gäller alla. Det går inte att klandra någon för det. Det viktiga är snarare hur vi väljer att bearbeta informationen vi har om människor, och när vi väljer att ta hänsyn till den. När det handlar om nya sociala sammanhang är det naturligtvis ett hett ämne på tapeten, det är bara ett sätt för oss som individer att sondera terrängen. I andra sammanhang kan det vara svårt att låtsas som att du inte vet, det gäller helt enkelt att bibehålla ett sunt förhållningssätt till det, ungefär som med etnisk bakgrund. Acceptera skillnaden, men lägg ingen som helst värdering i den. Lättare sagt än gjort, absolut, men det är väl värt ett försök. Den fantastiska insikten om att det går att underhålla konversationer utan att adressera fikusen i rummet kommer att komma till er, jag lovar.

Vi är trots allt uppväxta med tankesättet om Kille x Tjej, Tjej x Kille och alla normer det medför. I förskolan var jag till exempel så övertygad om att jag ville att Linda skulle vara tillsammans med mig istället för med Oskar, fast jag egentligen bara ville att de skulle göra slut för skadeglädjens skull. Oskar hatade nämligen mig av någon anledning, och jag hatade honom tillbaka på grund av det och ville honom inget annat än allt det värsta. Men någonting djupt inuti mig hade kanske egentligen helt andra motiv; I was bored. Trots att jag inte reflekterade över det då, insåg jag ganska tidigt att det krävdes mindre ansträngning från mitt håll att bli kompis med tjejerna i klassen än med killarna. Kanske var det lågstadieinstinkten hos mina klasskompisar som redan då skvallrade om att jag var annorlunda på något sätt. Då var det i och för sig nog främst för att jag var ny i klassen, med andra intressen än ishockey och handboll (jag kan också ha råkat vara världens första Agnes–stan). Men känslan av alienation följde med till mellanstadiet, och det på en musikskola, där de flesta delade musikintresset som gjort att jag känt mig alienerad innan. Gradvis blev det bättre, men det gick inte att frångå den bittra eftersmaken.

För hur mycket killar än försöker visa tolerans och att de är bekväma med mig som person, kommer det aldrig att kännas som mer än ett sätt att få tjejer, eller de själva, att tycka att de är woke. Jag vet liksom att jag aldrig kommer bli en av boysen, men jag är i fred med den tanken nu. Antingen är jag dem exakt på spåren, eller så fick ni precis ett smärtsamt ärligt bevis på hur grillerna i mitt huvud kan se ut. Det är ett destruktivt sätt att tänka på, men om ni sätter er in i situationen inser ni att tanken inte är så långt borta. Kan vänskapsrelationen mellan en heterosexuell och en homosexuell man se likadan ut som mellan två heterosexuella? Svar nej. Kan vänskapsrelationen mellan en heterosexuell kvinna och en homosexuell man se likadan ut som mellan två heterosexuella kvinnor? Jag är tveksam, men inte finns det någon giftig maskulinitet där och fördärvar i alla fall. Den där fullständiga förståelsen är svår att uppnå av naturliga skäl, för vi har ändå levt på två olika sidor av myntet vi kallar normen. Och det är bara att acceptera självklarheten i att man hellre vänder sig åt håll med bättre insikt som kan utgå ifrån självupplevda erfarenheter än åt håll som endast försöker sätta sig in i situationen. Med det sagt kommer jag nog aldrig vara någons best man när bröllop efter bröllop avverkas om några år, i bästa fall står jag där i genomsvettig kostym med en plus 1 som jag dejtat i en månad eller två. Självklar på gästlistan är jag garanterat dock, designated GBF kallas det.

Så jag har varit rädd. Inte för min pappas reaktion, utan för att göra det hela officiellt för mig själv och därmed alla runt omkring mig. Var det i onödan? Absolut. Men denna onödiga oro är något som medkommer med den “psykiska åkomman” jag föddes med. Att vara attraherad av killar. Inte alla, såklart. Men det är svårt att förstå, jag fattar. Det enda jag, och förmodligen alla andra icke-heterosexuella människor vill, om inte annat, är att uppleva en tillvaro där den uppenbara skillnaden inte betyder något. Låt oss leva ett liv i ett vackert luftslott där sexualitet endast skiljer människor åt i samma mån som färgen på dina ögon. För trots att jag gladeligen är din brunögde best man, är det mer troligt att jag passar bättre som toastmaster istället. Då slipper jag i alla fall anordna svensexan.