Jag har en fallenhet för fascistisk arkitektur
Jag har en fallenhet för fascistisk arkitektur. Skrolla min instagram, snegla på kolonnerna jag klottrar i marginaler eller bara ta in faktumet att jag haft Mussolinis ”Palazzo della Civilità Italiana” som bakgrundsbild i tre år och du borde vara övertygad. Allt som går rakt emot mina politiska värderingar verkar tillfredsställa mina estetiska perfekt. Det är inte utan att det skaver lite i mig. För att uppmuntra SD och Mattias Karlsson som vill främja klassiska arkitektoniska skönhetsideal (DN 2/1) är ju egentligen inte vad jag vill. Så vad är det jag faller för i den fascistiska arkitekturen? Varför kan jag inte bara uppskatta typ, nya Slussen och Guldbron?
En teori är att det är visionen jag fastnar för. Att folk vill något omvälvande, inte bara förändra Stockholms infrastruktur, motion för motion. Fascisterna i Italien hade en vision, om än skev, där arkitekturen bara var en liten komponent i det stora hela. Tänk kanske på folkhemmet om det känns bättre. Jag vill inte dra några paralleller, bara fånga in förändringsviljan som går ner i minsta detalj, ner i folkhemmets nya ergonomiska diskbänksmått. Eller tänk på den socialistiska rörelsen i USA just nu. När jag läste om ”Green New Deal” och såg glöden hos Alexandria Ocasio-Cortez framför Vita huset framkallade det liknande känslor som att stå under marmorkolonner. I ”Green New Deal” samsas åtgärder mot ekonomisk ojämlikhet, sociala orättvisor och rasism med mer konkreta förslag för att tackla klimatkrisen. Även här finns alltså det breda, visionära tillvägagångssättet. Den inspirerande insikten att olika problem hänger samman, och viljan lösa allihopa.
Skribenten Joel Halldorf påpekar i en krönika efter branden i Notre-dame (Expressen 16/04/19) att ingen bygger saker tillsammans längre: ”Inte ens välfärdsstaten, 1900-talets katedral, snickrar vi längre på ihop.” Nu gäller inte min fallenhet katedraler, men det kollektiva i skapandet är nog ändå en nyckel till min fascination. Jag vill ogärna beundra det fascistiska kollektivet, utan det känns lättare att jämföra med typ Bloomsburygruppen. En stimulerande kreativ gemenskap, där medlemmarna jobbar med och för något större än jaget. Visserligen är jag starkt färgad av min romantiserade dröm om att få ingå i ett kollektiv (allra helst få vara Virginia Woolf), men det ligger nog ändå något mer allmängiltigt och samtidsspeglande i mitt bejakande av skapande som distanserar sig från individualismen.
Kanske dras jag inte bara till skapande bortom individen utan även bortom människan. Forskaren Thordis Arrhenius skriver om hur italiensk-fascistisk arkitektur utmärker sig genom att inte använda metaforik utifrån den mänskliga kroppen, utan snarare ett formspråk bortom oss själva. De mänskliga skulpturer som ändå ingår t.ex. i Palazzo, Mussolinis praktbygge tillika min bakgrundsbild, har övermänskliga proportioner. När jag står jämte skulpturernas knäskålar och bågarna välver sig över mig tappar jag perspektivet, glömmer min kropp och kapitulerar för kolossen. Det känns lite som den kosmologiska kallsup krönikören Andrev Walden brukar skriva om, den när man plötsligt får syn på rymden och dess vidd. Ska vi kalla det en arkitektonisk awe? Begreppet awe (vördnad, sublimitet, gåshud) kopplas ibland till religion, så kanske är den fascistiska arkitekturen mitt religiösa substitut som mainstream-ateist?
”Nazisterna byggde för evigheten” säger den unga guiden som visar bunkern från andra världskriget och jag slås av min arkitektoniska awe igen. Evigheten. Är det där svaret ligger? Väggarna i betong är fyra meter tjocka och präglas av kulhål såväl som graffiti och jag låter handen löpa över den kalla ytan. Vilket av Sveriges arkitektkontor säger att de vill bygga för evigheten? Wingårdh? White? Tror inte att det står i detaljplanen för nya Slussen i alla fall. I strävan mot evigheten finns ofta en blick bakåt i tiden. Den mussolinska arkitekturen rekonstruerar det romerska arvet och nazistbunkern var inspirerad av renässanstänkare som Da Vinci. Förutom genom oförstörbara betongblock och historiska blinkningar verkar en ytterligare väg till evigheten vara matematiken. Nästan all arkitektur jag faller för spelar på den universella geometrin, den där estetiska harmonin som inte förändras om miljoner år, och som passar perfekt som bakgrundsbild i en evighet.
Rita Kristola Wiklund
