Thuna om Dantes Inferno, genreövergången och att bevara sin självständighet som artist
Thuna är tillbaka med sitt åttonde projekt sedan 2016. Över åren har Henrik Thunander lyckats bygga upp en lojal fanbase, helt självständigt från skivbolag, genom att ge Sverige hård punk-rap à la Night Lovell och $uicideboy$. Sedan dess har rapparen långsamt övergått till ett mer punkigt sound från och med 2018 års album Kul att du fick träffa mig utan att kompromissa på den råa DIY-känsla som fanns på hans tidiga plattor. I takt med skiftet i sound började Thuna turnera mer och mer och hade en vårturné inbokad när pandemin inträffade. Sedan dess har han hunnit släppa en skiva och starta bandet Ulrikedal.
I början av vårt möte på Zoom berättar Henrik att han är bakis från gårdagens online-festival Låt Live Leva, som KULT självfallet tune:ade in till.
Hur kändes spelningen?
– Jag hade så jävla kul. Jag har ju velat köra med den här setupen ganska länge. Både med bas, två gitarrer och sång. Det var så jävla kul, faktiskt. Annars har jag kört gitarr, sång och DJ. Även fast det inte var publik var det giget det roligaste jag haft. Konstigt nog, haha.
Du spelade bas live också, det har du väl inte heller gjort innan?
– Nej, det har jag inte gjort. Så det var ju nytt och spännande. Men man har ju bara fyra strängar att ha koll på, så det var på vissa sätt lite enklare.
Jag måste fråga om sista låten! 10 000, fast med band. Berätta, hur hände det?
– Vi satt hemma och filade på hur vi skulle få ihop giget. Först var vi inne på att avsluta med Det löser sig. Men eftersom det inte var någon publik så skulle det inte bli den där goa allsångskänslan. Så började Martin [Nybleus] och Olle [Hellekant] spela ackorden, och jag jammade fram hur man skulle kunna sjunga låten. Det var så jävla kul, då tänkte vi att vi måste göra det här. Plus att det alltid är lite kul att “driva” med sina hits. Sen körde vi gitarrsolot också, vilket var så jävla kul. Hade jag haft publik hade jag ju kört riktiga version av 10 000 också. Men man måste göra något speciellt för att någon ska komma ihåg ett onlinegig. Annars tittar man ju bara på en skärm.
Berätta om Ulrikedal, ditt projekt med en av Olle Hellekant från spelningen.
– Efter att jag släppte min platta 2020, Leva låta dö, så visste jag inte hur jag skulle ta Thuna-projektet vidare. Noll inspiration. Men jag ville inte heller starta ett nytt projekt. Och jag har alltid velat göra alternativ rock. Så hade jag och Olle skrivit lite musik som inte passade till Thuna. Så vi startade ett band. Vilket var otroligt kul. Också att jag inte skrivit med någon annan innan. Det var en sån jävla upplevelse för mig.
Ni hade bra kemi?
– Ja, verkligen. Och gillar samma saker. Och har stor tillit till varandra. Det är det som känns så skönt. Olle är ju bättre än mig på att spela gitarr, liksom. Ofta var det så att jag inte kunde komma fram med en gitarrgrej, då fick Olle sitta och komma fram med något, så kunde jag göra samma sak med texterna. Och när jag tyckte något var bra, då tyckte Olle det var bra. Det finns väl något komiskt med det, att jag jobbat med musik i tre år och inte upptäckt att det är kul att skriva med andra.
Vi börjar prata om den nya skivan, Thunas åttonde projekt. På Dantes Inferno, som släpps den 23:e april, har artisten, som producerat alla sina album helt själv, fulländat övergången – ljudbilden på samtliga 8 låtar är grundad i vanliga trummor, bas, gitarrer och ibland syntar. Borta är det kaxiga rappandet om festande, tjejer och hjärtekross, som nu ersatts med mörk, King Krule-esque sång.
Och nu kör du bara rock! Ingen rap alls på varken Leva låta dö eller Dantes inferno. Bara sång, trummor, gitarr och bas. Indierock. Berätta om övergången.
– Det som fick mig att vilja rappa var ju den här energin av en desperat 19-åring jag hade inom mig. Som bara ville hävda sig och så. I takt med att jag fått bekräftelse har det ebbat ut mer och mer. Kan inte föreställa mig att skriva en låttext som 10 000 idag. Det skulle bara kännas fake och oäkta. Jag vill nästan hävda att de sista raplåtarna jag gjorde var otroligt forcerade från min sida. Sen tycker jag i och för sig att de låter ganska bra. Men det var inte så kul att skriva. Det fanns väl en del av mig som kände att jag måste fortsätta låta så. Men så känner jag inte alls nu.
Det har bara varit naturligt att övergå i soundet? Du känner inte alls för att rappa längre?
– Ja, exakt så är det. Ens musiksmak förändras ju. För typ ett år sen hittade jag den östeuropeiska postpunkscenen och blev totalkär. Jag följer alla de där ryska postpunklistorna på Spotify.
Molchat Doma.
– Ja, de är ju störst. Det är så kul, jag vet ju inte vad många av mina favoritband heter för att namnen är på ryska. Jag tänkte att om jag kombinerar mina Thuna-grejer med det här så kommer det låta ganska fett.
Med rappen så känns det som att du separerade Thuna och Henrik. Gör du det mindre nu?
– Ja.
Det är inte lika mycket alter ego?
– I början var det typ att jag ville vara någon annan än mig själv. Med mognad och så… jag tror det har att göra med min personlighet. Det finns säkert något element av att jag accepterar mig själv mer nu. Och därmed också tycker att det är intressant att skriva om saker som har med mig att göra.
Ja. Jag minns när du spelade på HudikKalaset och recensionen du fick av GAFFA. Recensionen sa “precis som Yung Lean så vet man inte hur man ska tolka Thuna” och att du landade “någonstans mellan Migos, Nirvana och Kent”. Hur reagerar när du får höra den här typen av eloge?
– Jag tycker han har rätt och förstår mitt artisteri fullt ut. Sen vet jag inte om jag anser att jag ser ut som en skolskjutare, det skrev han ju också. Men det känns som han fattade. Att jag landar mellan Migos, Nirvana och Kent är den fetaste komplimangen jag fått. Så mångsidig och mångfacetterad i mina inspirationskällor vill jag uppfattas. Det gör mig glad. Jag måste bara säga, en så sjuk grej som hände igår. Samma recensent som i Hudik intervjuade mig innan Låt Live Leva.
”Saker för mig är bara intressanta om de till viss del uppfattas som alternativt. Jag vill fylla ett hål. Det är en stor motivation i mitt skapande.”
När du började rappa 2017 såg ju internationell rap och svensk rap ganska annorlunda ut. Jag minns när du började calla ut rappare för att köpa streams, pratade om kreddigheten i att vara independent. Det fanns en scen med dig, TV FEH, Papi Santana, som du arbetat med. Hur känner du om den svenska rap-utvecklingen?
– Jag lyssnar inte så mycket på gangsterrap. Om man inte känner starkt för någonting eller förstår det fullt ut så ska man inte uttala sig om det konstnärliga uttrycket. Det finns väl säkert någon töntig sida i mig på det sättet. Saker för mig är bara intressanta om de till viss del uppfattas som alternativt. Jag vill fylla ett hål. Det är en stor motivation i mitt skapande. Och jag kände när rap började bli stort att jag tappade motivationen för det. Det kan man säkert tycka är töntigt, men jag är bara ärlig nu.
Låter ju som en David Bowie-type move.
– Men då är jag också påverkad av vad som är populärt, bara det att jag väljer att inte göra det. Du förstår vad jag menar.
Är det inte mer dygd som kreatör att göra det än motsatsen?
– Ja, det är det ju. Det vill jag ändå säga.
Men det sa du ju på Gjort det själv. Om en annan artist backas av ett skivbolag påverkar det den artistens konst negativt, jämfört med din, för att du gör allt själv. Sen sa du kanske det som Thuna, och inte som Henrik.
– Jag vet inte riktigt om jag ställer mig så idag. Så här, jag står väl för att när jag släppte den så kände jag så, men jag tror inte jag är lika pojkigt arg nu.
När jag frågar om han ha någon favorit i den svenska musikscenen just nu pausar han och tar betänketid. Henrik känns inte så kalkylerad i sina svar, utan ganska ärlig och inte så dramatisk som man skulle kunna tro efter att ha hört musik.
– Solen, gillar jag. Deras nya låt, Mitt nya liv. Tears alltså.
Har du någon svensk artist du gärna skulle samarbeta med?
– Jag tar tillfället i akt och reachar ut till någon… ja, vem hade det varit? Det kanske är svårt att få till, för de är ett band. Men Beverly Kills.
Vem vet, mannen? Det är intressant, liksom, vad är nästa trend? Gangsterrappen är stor nu. Du ger mig exempel på svenska indieband jag inte har koll på. Har du en hunch att indiescenen bubblar?
– Jag märker att det börjar hända grejer. Alltså jag ser ju på folk som börjar följa mig och sånt. Det är många kids som är unga som postar bilder på Joy Division och Nirvana. Det har väl folk gjort ett tag nu. Men jag litar ganska mycket på min hunch. Över vad jag gillar. Musikmässigt tror jag att jag kan vara tidig på bollen.
Och det var han 2017. Inte bara det, Thunas musik möttes också ofta av kontrovers och kritik, inte minst i två videor från Dyngbaggegalan. Kanske har den typen av kontroverser till och med hjälpt artisten bygga en fanbase. Och gjort honom orädd att utvecklas.
Vi snackade om dygder och värderingar som artist. Att playa det safe hade ju varit att stanna i samma stil. Men nu har du bytt stil. Inga features. Det verkar som att du inte är rädd. Det känns som det kommer inifrån och att du accepterar din konst för vad det är.
– Jag ska vara ärlig. Ibland har jag ju gjort saker som känns som the safe choice. Spela på gamla meriter och sånt. Men det som har hänt är att när jag gjort det i en liten utsträckning så vrids det liksom i magen på mig. Jag säger verkligen inte det här för pretentiöshetspoäng men det är legit, jag mår inte bra av det. Att bry sig om statistik. Tänka ‘vilken låt hade gett mycket streams?’.
Kan du ge exempel?
– Det tydligaste exemplet är väl att jag hade med någon raplåt på en platta som jag ville bara skulle vara rock.
Men det är ju rimligt. Om din publik gillar och känner dig som rap-Henrik, eller rap-Thuna, så är det väl rimligt att du vill tillfredsställa dem. Vissa säger att publiken inte har rätt att kräva något av artister, men i någon mån hade inte du varit där du är om det inte var för dina fans. Så det måste väl också kännas givande?
– Men det blir väl sämre, om man tänker så, tycker jag. I min erfarenhet blir min musik och karriär sämre då.
För du har ju en väldigt lojal fanbase.
– Ja. Och de blir ju sura också. Jag fick ett meddelande igår. Men jag får många positiva också. Men med låten jag släppte igår, Spybar & Kola, leder det ju till att folk skriver: “så jävla hemskt låt. Vad hände med de bra låtarna? Jag har tatuerat in Thuna på min fot?”.
Hur känns det?
– Det är ju inte kul. Men jag är dum i huvudet om jag inte förstod att det skulle hända. Men sånt händer. Så är det ju. Men alltså, det känns viktigare att göra det jag vill.
Jag frågar om han känner att han tappade momentum på grund av pandemin, med tanke på den dynamiska liveupplevesen kring Thuna med hårda rap-moshpits men också lugna gitarrlåtar. Han verkar inte speciellt uppgiven, och berättar att han faktiskt mår bättre psykiskt av pandemin, och att det hjälpt honom låtskrivarmässigt.
– Jag har ju alltid gjort musik så här. Det enda jag kan göra är att skriva och släppa musik.
Jag säger att artister som kan gå flera år utan att släppa musik, medan intresset för deras nya musik växer, såklart är i en position av extrem lyx. Henrik svarar att det är en position han vill nå. Trots flera merchsläpp, musikvideor och regelbundna Instagram-lives med sina fans, inklusive en exklusiv online-live spelning med Jubel, verkar pandemin inte ha stressat Henrik till den grad att han känner extra press.
Känner du att du har behövt kompensera mer visuellt för att du inte kan spela live? Dina videor och omslag verkar ha ökat i kvalitet.
– Det är för att jag har mer pengar, bror. Det är allt. Jag kan göra mer med det. Har anlitat en dedikerad videoinspelare och grafisk designer för att jobba på det. Det är därför det ser fetare ut. Det är allt.
Kan du leva på musiken nu?
– Ja.
Var tar du ställning i att ‘inte få nog betalt för streaming-debatten’?
– Grejen är att jag har så svårt att relatera till det problemet eftersom jag mixar, mastrar själv. Hela kakan blir ju min. Nu har jag ju managementbolaget Jubel som tar en väldigt mycket mindre del än vad major labels gör. Så jag är inte bitter alls.
Han pausar.
– Jag förstår att de stora majorbolagen och artisterna kan vara bittra över streaminggrejen. Men ibland ser jag vissa independent artister som har gjort sin come-up via Spotify och ska klanka på att det inte är tillräckligt betalt. Fan, du hade ju inte jobbat med musik om det inte hade varit så här. Det är klart det finns förbättringsmöjligheter och att Spotify i vissa situationer är giriga. Men sluta vara så bitter. Om du nu tycker du inte får tillräckligt betalt för musiken, gör mer av arbetet som ligger bakom musiken som att mixtra och mastra.
Efter en kort diskussion fram och tillbaka där vi diskuterar de olika perspektiven, avslutar han:
– Men vad kan man ha för förväntningar egentligen? Alltså, såhär, fan, jag hade gjort musik om jag fick noll betalt. Det är den inställningen man ska ha om man ska hålla på med det här. Eller, ja det finns väl något bra att det finns dem som gör det för pengarna för då framstår man själv som en mycket mer äkta artist. Men jag vet inte. Jag är inte helt klar heller i var jag står i det här. Men jag är glad att jag får göra musik och att få folk att lyssna på det.
Är första kapitlet av hans karriär ett tecken på att kontroverser kan hjälpa en, så länge man är äkta? Eller ett tecken på en ny generation av unga, självständiga artister vars fans uppskattar dem för deras äkthet? En sak står säker: att Thuna är en talangfull artist, med en hel del kött på benen, som under inga omständigheter tänker cloutchasea. Med nya albumet startar Thuna sitt nästa kapitel.
Det nya projektet Dantes Inferno släpps på fredag, den 23:e april.
