Teater Pumla om nya pjäsen, relationer och djärvhet
Det är ruggigt och kallt i Stockholms Vasastan denna dag. Vädret är nästan typiskt för en intervju och bidrar med en mysig stämning. Ingången har en stor orange skylt. Vi går ner i källarlokalen och en trappa ner möts vi av svartmålade, blanka väggar. Färgen är nästintill precis färdigtorkad. Det finns en stor scen med scenografi på plats, en mönstrad soffa, ett klädräcke och egengjorda flygplansstolar. På scen sminkar sig Teater Pumlas sex skådespelare och förbereder sig inför ljus- och ljudrep. Snart är det premiär och det är taggad, men avslappnad och lätt, stämning.
Scenen vi träffas på är den nybyggda teaterscenen PIK. Och ja, ett sidospår men, efter en pandemi som resulterat i flera nedlagda scener och ett kulturliv i svajning – visst är det fantastiskt att höra om en ny teaterscen i Stockholm som får hyras av frigrupper! På fredag, på PIK, har frigruppen nypremiär med sin föreställning Origo – en studie i tvivel.
Allting började när John Anderberg, Mathilda Björkman, Mary Stenvall och Sara Fletcher-Sandersjöö lärde känna varandra genom ett studentspex. De pluggade till läkare och psykologer och förutom John hade ingen hållit på med skådespeleri professionellt. Under studentspexet föll de alla för scenens samt kollektivets magi. Sedan tog studierna slut.
– När vi slutade plugga så fick vi inte vara med i spexen längre. Vi tänkte fan vad tråkigt att inte få stå på scen längre, så då bestämde vi oss helt enkelt för att själva göra så att vi får stå på scen, säger Mary.
Snabbt efter studietiden bestämde de sig för att göra teatern till ett livslångt projekt som inte skulle avslutas. De märkte att de fyra kompletterade varandra och att det fanns ett “go” i konstellationen, vilket drev dem ytterligare. 2020 skapade de därför frigruppen Teater Pumla. Efter att ha spånat och testat olika idéer, som innebar alltifrån att improvisera scener till att skriva helt egna, blev de kära i några nyskapade karaktärer och det landade i föreställningen Origo. Första gången de satte upp den var 2021 tillsammans med skådespelarna Olle Eriksson och Andreas Garsten på Teaterverket. Nu efter det outhärdliga P-ordet (pandemi) har de hunnit söka kulturstöd och sätter upp den igen tillsammans med en av Riksteaterns dramaturger, Alexander Charlamov, som regissör.
Under förarbetet av föreställningen fann de temat relationer intressant. De många konflikter som uppstår i alla sorters relationer, både kärleks- och vänskaps-, innehöll många berättelser och frågor. Föreställningen Origo, som betyder skärningspunkt, handlar just därför om 3 tjejkompisar och deras respektive partners, problem och liv.
– Det känns överhuvudtaget jättesvårt att ha en partner och relationer generellt. Hur har man en lång relation? Jag har ingen aning om det och därför försöker vi porträttera olika relationer. Hur gör man om man inser lite för sent att den här relationen inte fungerar? Det är en sorts satir över relationer som pågått för länge. Genom dem berör vi teman som hot och våld och inställsamhet. Det är sensuellt och kul, och framförallt djärvt, berättar Mathilda och Sara.
Denna djärvhet och sensualitet är något som återkommer när de berättar. Processen från skissbord till scen liknar den vid en devisingprocess, där John beskriver deras arbetssätt som att “vi gör och sedan tänker vi efter”. Föreställningen blandar därför stumfilmsscener, musik skriven av John, drömliknande händelser och de experimenterar med alla möjliga teatrala element. Samtidigt beskrivs föreställningen som naturalistisk och verklighetstrogen. Handlingen förs av karaktärernas samtal och det som sker på scen. De berättar att komedin, men även allvaret, uppstår i de vardagliga momenten.
– Det vi hoppas på är att man ska känna igen sig i alla karaktärer. Alla karaktärer är som en mosaik av folk alla nog har träffat. Man ska kunna skratta, sätta skrattet i halsen och sedan fundera över sitt eget liv, säger Sara.
Tillägget en studie i tvivel är med då de specifikt valt att djupdyka i tvivlet. Det är alltifrån självtvivel, till tvivel i relationen, till tvivel på andra personer. Publiken ska engageras till att ifrågasätta och tänka själva.
Blandningen av läkare, psykologer och teater är inte ofta som man ser. Naturvetenskap och konst är inte den vanligaste av kombinationer. De berättar att en av svårigheterna är schemapusslet där Mary och Sara jobbar dygnets alla timmar. Men annars ser de denna yrkesmässiga kombo som enbart en styrka. Genom de många situationer som uppstår i livet – både som yrkesverksam och privatperson – finns det mycket “stoff”, som John uttrycker det, att kunna bygga bra och relaterbar teater på. Sedan vill de noga poängtera att handlingen aldrig baseras på någon viss specifik person, utan det är personliga erfarenheter och frågor som bygger skapandet. Men, flera av deras möten i yrket driver också på relevansen av att dramatisera temat relationer. Dessutom har de märkt hur mycket yrkesrollen och teatern delar med varandra.
– Allting jag lärt mig genom teatern, att improvisera, vara kreativ och gå in i en roll, har jag dessutom haft hjälp i mitt jobb som läkare, berättar Mary.
Sara fyller i:
– I exempelvis läkaryrket tar det lång tid innan man faktiskt får en roll. Man brukar räkna att om man vill bli läkare och tar det snabbaste spåret, brukar det ta 14 år innan man är färdig specialist. Under den tiden hoppar man runt på olika ställen och är ny på jobbet flera gånger. Det är då bra att kunna anpassa sig precis som i teatern.
De var fyra som grundade gruppen och sedan genom audition tillkom Olle och Andreas till föreställningen. De båda är frilansande skådespelare med teaterutbildning.
– Mitt första intryck var fan vad de bara kör och gör sin grej, vad kul! Det är så många sammanhang där folk försöker vara nästa person på Dramaten. Medan här berättas det på ett eget sätt och utan ursäkter om teman som exempelvis ångest. Många fastnar i vad andra vill ha eller vad man borde göra för att bli “det här”. Här görs istället det som ni tycker folk ska se och det ni saknar att andra inte gör, säger Olle.
Jag frågar om Olle och Andreas, som frilansande skådespelare, kan se en skillnad på hur Teater Pumla arbetar i jämförelse med andra projekt eller det som blivit lärt på de teaterskolor de gått på. De berättar att det experimentella och mer fria sättet gruppen har att jobba på öppnar för ett annat skapande och konstnärskap.
– När man pluggar med andra på samma skola så har man samma idé av hur skådespeleri ska gå till. Här är det en helt annan värld mot vad jag är van vid och tillsammans med det jag har lärt mig från utbildningen blir det extra spännande. Det är liksom inte det ingrodda teater-akademiska sättet av såhär ska det göras, säger Andreas.
På frågan om hur de ser på framtiden utbrister Mary skämtsamt “Vi ska bygga ett imperium” och alla skrattar. Men samtidigt märks det att det inte bara ett skämt. De vill fortsätta söka pengar för att göra bra teater i olika format. En av de saker de spånar på är en skolturné – kanske med Riksteatern? undrar jag – där just temat relationer skulle passa bra in. Ledstjärnan för framtiden är att bibehålla djärvheten.
“Sedan är det mycket vi inte vill spoila…”, säger Mary och det märks att det bubblar av många konkreta idéer på framtida föreställningar. Men, det får bli en cliffhanger och vi får helt enkelt vänta och se.
Origo – en studie i tvivel har nypremiär den 20/1 och kör sedan fyra föreställningar till, fram till 28/1.
