fbpx

Steve Buscemi’s Dreamy Eyes om nakenmodeller, nya skivan och att vara nykär i sitt band

Foto: Nanna Han

Jag träffar Steve Buscemi’s Dreamy Eyes i ett gammalt skyddsrum på Liljeholmen i Stockholm, som på senare år byggts om till en replokal. Belägrat precis under tunnelbanespåren hör jag tågen komma och gå under intervjun. Väggarna i replokalen har de fått dekorera själva med illustrationer och affischer, och på golvet står en oöppnad kartong med de första exemplaren av debutskivan Sweetie. Det känns lite högtidligt när lådan öppnas. Bandet plockar försiktigt upp varsin skiva och inspekterar dem med en öm blick.

Elias: Har jag sagt att den här skivan kommer att finnas med på massa nakenbilder? Min kompis som är cowboy i Kalifornien har en flickvän som diggar vår musik, och hon är nakenmodell för SuicideGirls, så nästa gång hon tar bilder är tanken att vår skiva ska finnas med i bakgrunden.

Att hålla sitt debutalbum i händerna för första gången är inte något man gör varje dag. Jag frågar om det känns som att hålla ett barn, och bandet skrattar lite till svar.

Tilde: Ja, det är lite därför skivan heter Sweetie, för att den är vår bebis. Men också för att sweetie kan användas som ett nedsättande ord, när folk catcallar en eller vill utöva härskartekniker. Vi sjunger lite om det där i vissa av låtarna.

Foto: Ellen Algren

Steve Buscemi’s Dreamy Eyes består av Elias Mahfoud, Siri Sjöberg, Tilde Hansen och Edvin Arleskär, och de har spelat tillsammans sen 2015. De skapar drömmande och medryckande indie-pop, influerade av bland annat Future Islands, Foals och Local Natives. Efter några singlar och EPn Four Waters släppte de debutalbumet Sweetie den 14/2.

Albumet Sweetie släpptes ju nu i fredags. Vad handlar det om? 
Elias: Den handlar väl mycket om hur det är att vara ungdom och leva i den här världen som vi gör. Den är väldigt mycket från våra perspektiv, hur vi upplever saker runt omkring oss. Det kan vara vardagliga saker, till exempel som att söka en praktikplats någonstans, men det kan också vara saknad av personer runt omkring sig. Det är inte superdjupa saker vi går igenom på skivan, det är väl mer observationer av vår samtid. 

Vad vill ni att folk ska känna när de hör skivan? 
Siri: Att den är bra, haha.
Tilde: Att de blir peppade. Att man kommer igång och blir glad!
Elias: Vi har haft väldigt kul när vi gjorde den här plattan, och fått väldigt många fina minnen. Jag hoppas att det här är en platta som folk kan ha i bakgrunden när de gör någonting kul med sina vänner.
Edvin: Jag tycker att det är en förfest-skiva.
Tilde: Exakt! Förfest, när man står och gör sig iordning tillsammans.

”Vi kom fram till när vi började skriva att albumet skulle vara riktigt peppigt. Vi bara ’Vi kan hålla i valpar på omslaget’, den känslan.”

Hur brukar det gå till när ni skriver musik?
Elias: När vi började skriva albumet så tänkte vi att vi skulle skriva en låt per rep. Antingen så kommer någon med en idé, eller så jammar vi fram något i stunden. Det är bara en låt på skivan, Distances, där det fanns ett skelett innan, och en mer färdigställd idé. Allt annat är mer i stunden, tillsammans. Det är det som är nice, att vi läser av varandra. Det är väldigt kollaborativt och organiskt.
Tilde: Texten skrivs ju också ganska ofta i replokalen medan vi skriver musiken. Det blir ganska snabba texter, ofta är det till en början bara ljud. Siri är väldigt bra på att sjunga med låtsas-språk, och ofta blir det något ord eller så som kommer fram, som resten av texten byggs kring. Vi går inte hem så mycket och skriver nya grejer var för sig, utan vi skriver allting tillsammans.

Att de är vana vid att arbeta med varandra märks i hur stämningen är under intervjun. Det finns en etablerad och varm jargong bandet emellan, de skrattar, pratar i mun på varandra och avslutar andras meningar. En trygghet, en familjär stämning, som grundas i att man vet var man har varandra. 

Foto: Nanna Han

Hur kom det sig att ni bildades?
Tilde: Jag och Siri har spelat i band sen vi var typ 14, så splittrades vårt förra band för att de andra flyttade iväg. Det gick kanske ett och ett halvt år, så blev vi trötta på att inte spela i band längre. Då skrev jag på Twitter, där jag hade Elias som sociala medier-bekant, att jag ville starta ett band. Han svarade då “Jag vill spela i band med er, jag känner en trummis som heter Edvin”. Sen träffades vi, jag och Siri bodde tillsammans, så Elias kom hem till oss och så jammade vi lite.
Siri: Jag var jättenervös för att Elias skulle komma hem till oss, att det skulle finnas en man i huset. En karl, liksom! Elias åt och drack ingenting och det tyckte jag blev jättestelt för jag ville verkligen, verkligen bjuda på någonting. Jag fick veta efteråt att det var Ramadan då, och det var därför som han inte åt något.
Elias: Men sen andra gången jag kom hem till er så åt vi ju gnocchi! Du frågade om jag tyckte om pasta, och jag bara “I love pasta!”
Tilde: Sen skulle vi träffa Edvin. Alla gick på Popaganda va? Vi träffade honom lite snabbt bara. Han hade tappat sin plånbok och skulle på dejt, så han sprang mest runt.

Har ni något klassiskt band-bråk som ni vill dela med er av?
Edvin: Försöker du splittra oss nu?
Tilde: Det finns väl alltid såna saker… Alltså när det kommer till val, att man får kompromissa. Men det brukar ändå gå ganska bra. I alla band finns det någon konflikt som kommer dyka upp, jag tycker att vi har varit väldigt bra på att prata igenom saker och ting, och komma på kompromisserna.
Siri: Det känns som att vår grupp har haft en klassisk gruppdynamik-ruljans. Man träffas, det blir harmoni, sen uppstår en konflikt, och sen så blir det harmoni igen, och så går det runt sådär. Särskilt när man ses eller hörs varje dag. Det blir tillslut så att det inte alltid kan vara harmoni, så är det ju. De två första åren som vi spelade så tror jag att vi skrev på Facebook varje dag. Chatten var aldrig tyst. 
Tilde: Det var som att vara nykär!
Edvin: Man ligger under täcket med mobilen och fnissar.
Tilde: Sen blir man lite mer van, varm i kläderna. Vi var väl 20-21 när vi började, så det är ju snart 5 år sedan. Man blir ju också äldre och man kanske gör andra grejer och sådär. Det blir att andra saker måste få utrymme. 

Nu när du pratar om att göra andra grejer, så som jag har förstått det så hade ni en liten paus efter EPn Four Waters. Vad gjorde ni då?
Tilde: Allt annat som man inte hinner med. Då tog vi bara en total paus från bandet och gjorde allt annat som vi gör med våra liv. Jag tror att det var en ganska välbehövlig paus, också för att samla på sig ny energi och kreativitet. Det var som att vi repade och inte kom på några nya låtar. Bara spelade samma låtar om och om igen.
Elias: Sen så var ju stuket på låtarna lite mörkare då än vad man kommer höra på den nya plattan. Man kunde verkligen höra i musiken att vi alla mådde dåligt. Vi tog ju en paus från musiken men fortsatte ändå att hänga, så det var ju inte så att vi hatade varandra. 

Foto: Ellen Algren

Vad har ni för starka minnen från er musikkarriär hittills?
Elias: Umeå Open
Siri: Och Luleå, vill jag bara säga. Det var typ 15 pers i publiken, men de var taggade!
Tilde: Man har ju haft några sådana spelningar, när man har varit orolig för om det kommer komma någon. Men vi sagt att vi bara ska göra vårt bästa av det, och så har det blivit så himla roligt. Luleå var ju så. Det var inte så många i publiken, men de som kom var otroligt peppade. Folk hade också mycket fint att säga efteråt. Det är ju alltid roligt när folk kommer fram och pratar efteråt, man blir så himla glad. 
Siri: När man spelar i band, speciellt vi som spelar i indiegenren, så träffar man väldigt mycket andra band när man åker runt. Man delar massa tips med varandra, och så blir man som ett community runt i hela Sverige med olika band. Det tycker jag är härligt. 

Men är att spela live det som ni tycker är absolut roligast?
Tilde: Jag tror nog det. När man spelar live så får man känslan av att man verkligen spelar tillsammans, och att man får visa det man har gjort tillsammans utanför replokalen för andra. 
Elias: Men också att bara observera publiken, det var därför jag nämnde Umeå. När vi spelade på Umeå Open var det första gången man fick en bild av publiken, och faktiskt fick se dem. Folk dansade omkring och hånglade. Det tycker jag också är kul, det som händer en period efter spelningarna, att folk pratar om dem. “Fan vad jag älskade när jag såg er då, det var då jag träffade den här personen”.
Tilde: Ja precis, att det blir en mötesplats. Jag tänkte på det, man har ju själv gått, och går, på många spelningar, och det är så kul att vara på båda sidor. Att man får chans att stå på scen också, för man vet ju själv hur det är och vad man tycker när man ser ett bra band. Sen vet jag inte om folk tycker att vi är bra eller inte, någon har kanske haft en hemsk upplevelse under någon av våra spelningar. Men jag hoppas att vi är rätt safe.

”Nu är det bara att släppa albumet, fira det, spela det, ha kul. Let’s get this party started!”

Vad gör Steve Buscemi’s Dreamy Eyes år 2025?
Elias: Vi har väl småbarn då!
Tilde: Föräldrar hela bunten.
Edvin: Ja, blir spydda på och leker i någon lekpark.
Elias: Men vad gör vi 2025? Förhoppningsvis är vi på turne, spelar tillsammans och har släppt ett nytt album.
Tilde: Kanske spelat på lite nya ställen

Vad är drömstället att spela på då?
Siri: New York.
Tilde: Ja, jag skulle vilja spela i USA, det vore roligt. 
Elias: Jag har ju ändå upplevt min dröm att få spela i Vaxholm, så vi kan stryka det från listan. 

Steve Buscemi’s Dreamy Eyes åker nu ut på turné i England, Danmark och Sverige. De svenska städer som besöks är Stockholm 28/2, Malmö 20/3 och Växjö 18/4.

/

Intervju: Steve Buscemi’s Dreamy Eyes