Foton: Press

Silvana Imam om Shakespeare, skaparrollen och det nya minialbumet HAMLET

Vid detta läge behöver Silvana Imam knappast en introduktion. Hon är rapparen, skådespelaren och pionjären som på sätt och vis har förkroppsligat svensk hiphop under det tidiga 10-talet. Musikkarriären tog fart på riktigt någon gång under 2013 i samband med debuten Rekviem, och sedan dess har Silvana alltid vistats i hiphopens finrum. Hon har inte låtit sig begränsas av etiketten “rappare” heller – förra året spelade hon systern i Isabella Carbonells film Dogborn, och nu i år har hon spelat huvudrollen i Sunil Munshis tolkning av den klassiska Shakespeare-pjäsen Hamlet. Svensk hiphop har under de senaste åren både tagit sig till hyperlokala underjordsscener som aldrig når mainstreamen, men också framförts i nya format där rappen blandats med scenkonst i Sveriges finaste salonger. Jag tar ett samtal med Silvana Imam om Hamlet – projektet där scenkonst möter hiphop.


Om jag förstår det rätt är det ditt nya minialbum HAMLET som du framför på scen under pjäsen.
– Precis så är det. Hela plattan blir som Hamlets inre monologer som kommer i olika platser i pjäsen.

Varför just Hamlet?
– Det var Sunil Munshis idé. Han kontaktade mig kring rollen, och det slog mig på en gång. Jag känner igen mig i Hamlet – jag har empati och sympati för honom. Han ser genom dimridån, lögnerna och falskheterna i samhället, så jag kunde relatera på ett visst sätt, och jag tror att många andra också gör det. Jag tror att de klassiska pjäserna är klassiska av en anledning – det ryms bred mänsklighet i dem. Sunils adaption är också väldigt samtida.

På vilket sätt är den samtida?
– Adaptationen tar upp mycket av det som händer i samhället idag. En fråga som ställs i pjäsen är: Vad är priset på maktbegär? Det finns en idé om dessa legendariska pjäser, att de ligger långt ifrån oss. Men när vi läser dem så förstår vi att sensmoralen i dem är mer aktuell än någonsin. Vi pratar om saker som girighet, svek och mod, men också djup kärlek. Jag tror att Shakespeare förstod sig på människan på ett djupt sätt. Han förstod att vi har en osund relation till makt, och det syns tydligt i Sunils adaption.

Silvana berättar vidare om att flera av problemen som mänskligheten brottas med idag härstammar från en maktlystenhet som kostar. Klimatproblemen, sexismen, rasismen med mera; alla dessa problem och ismer härstammar från detta maktbegär. Och vår relation till maktstrukturerna kommer att bli mänsklighetens död. Hon fortsätter:

– Jag tror att Claudius, som spelas av Peter Andersson, är ett extremt exempel på hur vi alla upprätthåller dessa maktstrukturer som vi dansar med.

När jag frågar Silvana om vad de vill få sagt med pjäsen svarar hon rappt:

– Men har jag inte precis sagt alla de grejerna? Jag vill inte skriva folk på näsan. Jag tycker att det är viktigt att lämna utrymme för egen tolkning, speciellt med teater.

Sedan förtydligar hon:

– Konst behöver inte besvara frågor. Konst ska, enligt mig, synliggöra olika beteenden. Det är dock inte konstens ansvar att lösa saker eller besvara dem.

Hur är din relation till Hamlet, och till Shakespeare i stort?
– När jag fick rollen så började jag dyka i vem Shakespeare och Hamlet var, och hur det var för dem på den tiden. Hamlet är den första manliga karaktären som psykologiseras. Han är antimacho; snarare mer feminin än de andra. Han vill inte vara kung, och hans relation till makt är snarare anti. Han har inte porträtterats eller skrivits som de andra stora, manliga figurerna. Jag tyckte att det var spännande och coolt av Shakespeare att skriva honom så.

Ser du paralleller mellan dig och Hamlet?
– Den frågan får du svara på. Jag ser massa, men det är betraktaren som ska besvara det.

När Silvana pratar om albumets sista spår, Död, knyter det an till temat om likheterna mellan henne och Shakespeares klassiska protagonist på ett snyggt sätt:

– Spår åtta skrev jag på min balkong en natt på 15-20 minuter. Den har ingenting med pjäsen att göra, men jag kände att jag behövde skriva den för att smälta hela processen. Jag behövde kanalisera allt jag hade läst och varit med om under repetitionerna, och det kokades ner till ett spår som heter Död.

Skådespeleriet började Silvana Imam med i och med att hon blivit frågad av Isabella Carbonell att provspela på Dogborn. Det var via den vägen som hon kom in på konstformen. Men det finns en väsentlig skillnad mellan skådespeleri och rap, enligt Silvana:

– Under skådespeleriet lånar jag ut min kropp till någon annan, men i rappen är det jag, hundra procent.

Hur har det varit att kombinera två så vitt skilda grejer?
– Spännande och väldigt givande, men också tufft. Hamlet är ju en plågad figur, så jag har verkligen behövt gå in i hans hjärna, vilket har varit påfrestande ibland. När jag spelar låtarna känner jag mig mest som hemma, för även om det är Hamlets perspektiv på låtarna, så är det Silvanas ord.

“Jag har aldrig passat in i något fack, så jag tror att det har gjort mig mer fri.”

Hur har övergången varit från rap till skådespeleri, och från en gatukonstform till konstens finrum?
– Du vet ju vad jag har rappat om, så Hamlet är inte så långt från det. Sen ser jag mig själv som en fri själ – jag är en kreatör och boxar inte in mig själv. Jag tänker inte: “Nu är jag en rappare på en scen”, utan ser mig själv snarare som en renässansmänniska som provar olika saker. Vilken form uttrycket tar beror på sammanhanget, känner jag. Jag har alltid uppfattats som någonting, men så är jag något annat. Jag är blond, men jag är arab. Jag har passerat som heterosexuell, men är lesbisk. Jag har aldrig passat in i något fack, så jag tror att det har gjort mig mer fri.

Hamlet har samlat på sig överlag positiva recensioner, och det finns en stark idé bakom Hamlet; en tes som har sin grund i något lika samtida som det är klassiskt. Och så får man höra en av Sveriges mest rutinerade pennor hämta medeltiden till 20-talet, över beats producerade av Nisj, en av Sveriges bästa producenter – ja, det är ett spännande projekt. Det säger också en del om rappens plats i samhället idag, om förväntningarna vi har på en rappare, och om huruvida en kan bryta sig fri från dessa. Det tycks Silvana Imam ha gjort, både på Hamlet, men även på annat håll i sin konstnärliga karriär.