fbpx
Foton: Märta Tishner

Seher Yilmaz sätter rasism i svensk kontext


Seher Yilmaz, statsvetare och kommunikatör, har nu blivit författare med sitt nya verk Vad jag pratar om när jag pratar om rasism. Inför bokens utgivning fick KULT möjligheten att prata med Yilmaz. Hon lät glad och peppad inför boksläppet, men också redo att släppa ut sitt stora projekt  till världen. Vi pratar om vad det innebär att skapa ett tillgängligare språk om rasism i Sverige, den antirasistiska kampen och innebörden av förebilder.


Boken är, som Yilmaz själv beskriver den, fylld med personliga reflektioner som hämtar fakta från forskning om ojämlikheter. Den tar upp frågor som rör rasism, klass, kön och det samhälleliga behovet av att förstå ojämlika samhällsstrukturer.

– Jag skulle beskriva boken som en blandning av mina egna erfarenheter av att utsättas för saker som jag inte alltid har ord för, har kunnat erkänna för mig själv eller erfarenheter som jag trodde var mitt fel. Så jag har skrivit om mina egna erfarenheter, men har satt dem i en samhällskontext och en forskningskontext för att understryka att det inte är mitt fel eller något som påverkat endast mig, utan att det är något större det handlar om.

Även om det finns mängder med böcker om rasism är få av dem satta i svensk kontext. Det vill Seher Yilmaz ändra på. Hon vill också ge plats åt svenska begrepp för olika händelser och göra orden mindre farliga, så att vi vågar använda dem. Detta för att understryka att rasism finns i Sverige idag, även när det inte diskuteras eller finns rätt begrepp för det. 

– Många som växer upp, du och jag och andra unga – speciellt nu – är så vana att läsa texter på engelska, där det finns uttryck för allting men som också inte är så krångliga. När man ska prata om rasism på svenska så saknar vi många ord. Jag tycker till exempel att säga “icke-vit” inte är optimalt, för då är vi en negation i relation till något annat. Försöker man vara spetsig och sätta ord så känns det som att vårt samhälle inte är riktigt redo heller, det blir istället dålig stämning. Försök till exempel att vara på en arbetsplats och säga att det skett en rasistiskt händelse där, då kommer det bli väldigt stelt. Därför tvingas jag att byta ut vissa ord, för att göra de mindre “farliga”.

Anledningen enligt Yilmaz till varför dessa begrepp anses farliga, eller varför det är svårt att prata om rasism, är på grund av att vi i Sverige inte vågar ta i frågan på ett strukturellt plan. Istället fastnar vi i individuella personers erfarenheter utan att se det som ett mönster.

– Oftast upplever jag att samtal om rasism är väldigt individfokuserat, som lätt går att förminska eftersom det är en persons upplevelse medan en annan inte upplevde det på samma vis. Som att någon persons icke-vita kompis säger att vithetsnormen inte är ett problem, då är problemet borta. Det vi fokuserar på då är bara en nivå, då ser vi inte att detta egentligen är ett samhällsmönster.

”När man ska prata om rasism på svenska så saknar vi många ord.”

Medan rasism inte är ett nytt samhällsproblem krävs det att vi ger plats åt frågan och kämpar för att antirasism ska legitimeras. Annars är det lätt att tappa fokuset. Förändringar sker men sedan kommer även bakslagen. Det är en konstant rörelse fram och tillbaka. Den skiftningen är något som Seher Yilmaz upplevt själv.

– Under de år jag har jobbat med frågorna professionellt så har jag upplevt en slags pendelrörelse. Från början upplevde jag att jag kunde säga vissa saker utan att vara jätteförsiktig, till exempel att vithetsnormen är ett problem och sedan föra en diskussion kring det. Men för några år sedan kom det en backlash, det bildades en rörelse emot detta, då var det plötsligt ett problem att säga “vithetsnorm” för att det kategoriserade människor och det går inte, menades det då. Vissa tider är det enklare att prata om saker, andra är det svårare.

Även om rasism är en samhällsstruktur som traditionellt sett är trög och svår att förändra, så har individen drivkraft. Jag frågar henne: Vad kan varje individ göra för den antirasistiska kampen?

– Det första steget är att erkänna att rasism existerar för att samtalet inte konstant ska föras tillbaka till frågan om det finns eller inte. Idag finns det tillräckligt med kunskap som belägger att det är ett problem. Erkänn att vi står där vi står. Sedan kan vi gå vidare till att prata om vad vi nu kan göra. Är man inte övertygad, läs på! Kunskapen finns där ute. Fundera också på din plats i alla sammanhang, och försök se vad som bibehåller strukturerna. Våga fråga, vad menar du? Varför är något på detta sättet? Kan vi tänka på ett annat sätt? Så att man inte låter systemet fortsätta. 

Något som också återkommer i Yilmaz egna erfarenheter är hur klass och kön påverkar den form av rasism som en person utsätts för. Olika strukturella hierarkier relaterar till varandra och påverkar en individs plats i samhället. Något som Yilmaz kallar för “samvariation” istället för intersektionalitet. Det är ännu ett ord från Yilmaz egna ordlista, som utgörs av ord hon anser vara mer tillgängliga och “bekväma”. Därför är det viktigt att förstå hur dessa olika mönster samverkar men också att vi måste kämpa mot dem tillsammans. Annars finns det risk för att perspektiv förloras och en egentligen inte kommer någon vart ändå. Som det står i boken: “Vilka är det som kan välja mellan hudfärg och etnicitet och klass?”

I Vad jag pratar om när jag pratar om rasism skriver Yilmaz också om att representation är en viktig fråga och att den representation som finns idag inte räcker till: “Ökad representation på riktigt skulle innebära att den som tog plats varken behövde agera förebild eller bli ett kvitto på att rasism inte längre finns.” Vad har representationen och förebilder för signifikans för att förändra samhällsnormer?

– Det är superviktigt att förebilder finns, och ju bredare representationen blir i samhällsskikten, desto fler förebilder. Men min rädsla är att fokus på förebilder gör att vi inte kan prata om det system som gör att det blir svårare för vissa. Mantrat blir ”om en kan så kan ju alla”. Men ser man på samhällsnivån så är det massa förutsättningar som skiljer sig åt, önskan om att lyfta den fantastiska personen skymmer sikten.

Lite som “the good immigrant”? 
– Ja precis, för grejen med förebilder är att de inte är lösningen på rasism. Jag tror inte att det är förebilder som löser ett system.

Är du färdig med detta ämnet eller har du fler saker du vill förmedla?
– Jag har skrivit om rasismen på en systematisk nivå och berättat om mina personliga erfarenheter. Här lyfter jag inte saker om vad som sker i din eller min vardag, det är klart att det finns mer saker att prata om men det kanske inte heller är jag som ska prata om dem. Det finns andra som har saker att berätta också. Det jag har gjort är en problemetablering, för att visa att rasism inte är en känsla, utan fakta. Jag har däremot inte presenterat lösningarna. Men jag tror att ett första steg är att vi slutar misstänkliggöra dem som lyfter problemet och slutar göra de som lyfter problemet till problemet. Detta är vår utgångspunkt nu. Det är den jag försöker bidra med.


Vad jag pratar om när jag pratar om rasism utkom 20/8 på Natur & Kultur.

/

Intervju: Seher Yilmaz