fbpx
Bild: Argentina 1985 / Amazon Studios-La Unión de los Ríos-Kenya Films-Infinity Hill-Ph Lina Etchesuri

”En självklarhet att göra den här filmen på vårt språk eftersom den handlar om vår historia”

Katarsis, cigaretter, sorg och tragikomedi. Nu är skådespelaren Ricardo Darín aktuell med Santiago Mitres domstolsdrama Argentina 1985 och för honom är skildring av hemlandets historia alltid en personlig sak. Edward Langert pratar med honom om språkets integritet, demokrati och om en skådespelares val.

Solen vilar försiktigt över Buenos Aires bostadskvarter, kyrkor, torg och avlägsna pampasslätter under den tidiga morgonen. Det är åttiotal, klädd i klanderfri kostym beger sig åklagare Julio César Strassera (Darín) mot sitt kontor längs de sorglösa gatorna. Argentina är ett land i trög återhämtning från den sista militärdiktaturen 1976–1983. Landets president Raúl Alfonsín är en folkvald sådan med mandat att leda ett land som officiellt är en demokratisk republik, men ekonomin är hårt sargad efter åratal av misskötsel och korruption. Skuldkrisen i Latinamerika är en tickande bomb och när Mexiko 1982 meddelar att man inte kan betala räntorna på utlandsskulden är krisen ett faktum. Argentina befinner sig samtidigt i ett posttraumatisk tillstånd. En officiell kommission för att utreda brotten begångna under juntan är upprättad, men än har ingen har ställts till svars. Förföljelserna, kidnappningarna, morden och den statligt sanktionerade terrorn under diktaturen har fastnat i landets undermedvetna. Militärledningens erkännande är svagt, det sporadiska våldet och repressionerna mot politiska motståndare under guerra sucia (smutsiga kriget) har trubbigt lämnats under kategorin ”kriget mot gerillan”. Förhoppningen om att föra generallöjtnant Videla eller hans officerare inför civil domstol grusas i ett kollektivt tvivel.

I Strasseras egna undermedvetna vilar en egen personlig besvikelse. Att han inte protesterade nog under diktaturen utan att han istället hamnade i skuggan, som en ringa mutter i ett föga fungerande rättsväsende utan makt att stå emot Juntans dekret. Ännu omedveten om vad ödet har planerat för honom fördriver han tiden på sitt kontor, motvilligt inställd till all auktoritet inklusive sin sin chef och ständigt med en cigarett i munnen.

– När vi på den tiden gick på läkarbesök mottogs vi av en doktor med cigarett i munnen, berättar Ricardo med ett varmt skratt. Alla rökte, på restaurangen, på bio, på flyget för guds skull. En cigarett i munnen är en autenticitetsmarkör för den tidseran.

En kollega från GöteborgsOperan, där jag också arbetar, hjälper mig att översätta intervjun med Ricardo från London. Det är fortfarande förmiddag, alla dricker kaffe. Ricardo Alberto Darín, 65, har skådespelat i film och TV- produktioner sedan han var sexton år. Efter genombrottet i Fabián Bielinskys brottsdrama Nueve reinas vid millenieskiftet har han befäst sin position som Argentinas skådespelarmonark genom huvudroller i Brudens son (2001), Juan José Campanellas Oscarsvinnande Hemligheten i deras ögon (2009), Wild Tales (2014) och i Asghar Farhadis mysterium Todos lo saben (2018) tillsammans med Javier Bardem och Penélope Cruz. I Madrid 2013 spelade han Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap mot Valeria Bertuccelli och återigen 2015 med Érica Rivas på Cuatro Elementos Espacio Teatral i Mar del Plata. Han har förmånen att vara selektiv, kunna välja projekt utefter vad som är intressant och vad som känns meningsfullt att göra. Intervjun med Alejandro Fantino på América TV, i vilken Ricardo redogjorde varför han tackade nej till att spela en mexikansk knarkkung mot Denzel Washington i Man on Fire (2004), har blivit del av latinamerikansk populärhistoria.

– De gånger jag avvisat sådana förslag, och det har inte varit för många gånger om jag ska säga sanningen, har det inte varit på grund av de varit på engelska. Det är inte fråga om språk utan handlar om att filmerna och karaktärerna som jag ombetts spela inte varit intressanta.

Bild: Ricardo Darín / AFP/ Getty Images

Ricardo föredrar att tala spanska, ger ett stillsamt och vänligt intryck under vårt samtal. Han, jag och vår översättare befinner oss vardera på olika platser vilket rent tekniskt gör arrangemanget knöligt, men helt nödvändigt.

Vad betyder (vad är) språk för dig?

– Språk är ett av de mest kraftfulla verktygen vi har i känslomässiga termer och jag tror att det är anledningen till att det genererar den påverkan det genererar. Jag tror att det är väldigt svårt för en skådespelare att tänka på ett annat språk. När en skådespelare repeterar en text på ett språk som inte är hans eget märker jag att hans tal och hans tanke inte samspelar, och det gillar jag inte. Det är anledningen till att de förslag, från Hollywood, jag har fått hittills inte har varit övertygande. För oss var det en självklarhet att göra den här filmen på vårt språk eftersom den handlar om vår historia.

Omringade av toppadvokater infinner sig motvilligt Juntans nio huvudmän inför den civila domstolen. Skamlöst iförda uniformer uttrycker de ingen ånger och erkänner inte heller för den delen tribunalens legitimitet. Känsla och atmosfär präglar Santiago Mitres film som hade premiär på filmfestivalen i Venedig under september. Rättegången mot juntan i Argentina 1985 blev ett historiskt paradigmskifte. Aldrig förr hade högt uppsatta militärer ställts inför en civil domstol istället för krigsdomstol (i Sverige avskaffat 1948). Den otacksamma uppgiften landar på Julio Strasseras knä, hur ska han egentligen klara av ett så otacksamt och farligt uppdrag?

Vem är Julio César Strassera? Din karaktär, huvudåklagare vid Juicio a las Juntas.

– Jag tror att han var en ärlig man, säger Ricardo. En man tyngd av skuld över att han inte kunde göra mer för rättvisa under militärdiktaturen i Argentina och som därav till en början inte ansåg sig lämplig att ta sig an uppgiften att leda rättsprocessen mot Juntan efter demokratiseringsprocessen. Strassera är inte den självklara protagonisten, men det är hans mod och driv som gör att rättegången kan fortsätta. Han tror på det juridiska arbetet, han berörs av vittnesmålen och han är medveten om sitt ansvar i en stor historisk händelse för landet.

Vid Stresseras sida inställer sig den unge Luis Moreno-Ocampo (spelad av Juan Pedro Lanzani), som kommer från en medaljerad familj med band till militären. Hans farbror är högt uppsatt i armén och hans mor går i samma kyrkoförsamling som generallöjtnant Videla. Trots konflikten tar han sig, utan andra frivilliga, an uppdraget vid Strasseras sida som andre åklagare.

Under vårt samtal till London får vi ett ögonblick med Pedro Lanzani, 32, artist och skådespelare sedan barnsben. Känd i Argentina från barnprogrammet Casi Ángeles, mig veterligen lika populärt som Blue Water High eller Flyg 29 saknas. Vi såg honom även i rollen som den våldsbenägne Alejandro i Pablo Traperos tunga brottsdrama Klanen (2015). Nu ser vi honom som denna unga, överambitiösa jurist utan erfarenhet som trotsar sin bakgrund och tar vatten över huvudet inför ett uppdrag ingen tror det omaka paret kan vinna.

– Det här är en berättelse om vårt land, säger Pedro. Åklagare Moreno-Ocampo är inte bara en karaktär utan en person som finns på riktigt. Att återskapa och skildra rättegångsprocessen mot Juntan, men även den juridiska arbetet bakom kulisserna, i en dramatisering snarare än en dokumentär är svårt. Det krävde att vi studerades rättegången, materialet och gjorde tonvis research. Jag har stor respekt för mannen som jag spelar.

Hur skall en tid av diktatur återspeglas? Hur skall vi tala om saken? Vad som störde mig särskilt under mediebevakningen av det italienska valet var den nästintill kroniska viljan att förenkla men även förlöjliga landets historia. Det fanns en klar ovilja att acceptera eller försöka förstå varför italienarna fortfarande är splittrade i synen på Benito Mussolini och fascismens arv i Italien. Bristen på analys lyste starkt i de reportage av utvalda scener med italienska politiker som bråkar i Camera dei Deputati ackompanjerat med cirkusmusik. Försedda med en sådan svartvit förenkling blev valresultatet obegripligt.

Santiago Mitre utelämnar oss tack och lov aldrig till tarvliga förenklingar av det slaget. Det som sägs i Argentina 1985 är menat att tas på allvar. Det kan väcka tårar, ilska, stundvis glädje och av tragikomedin ett motvilligt skratt, men aldrig löje. Han intresserar sig för motsägelser och obekväma sanningar, hans fascister är människor.

Scenen i vilken Luis Moreno-Ocampo möter förargade familjemedlemmar, som stödjer militären i rättegången (som dag för dag följs från varje TV-skärm i hela landet) på ett mingel väcker tankar. Är Juicio a las Juntas ett kapitel som orsakar splittring? 

Är splittringen så självklar som vi kan föreställa oss, unga mot äldre? Höger mot vänster?

– Tja, jag kan inte säga alltför mycket gällande den frågan. Jag kan inte se in i alla mina landsmäns tankar eller se in i deras hjärtan. Vad jag vet var Moreno-Ocampo och delar av hans familj helt enkelt inte på samma sida, det fanns en spricka mellan dem gällande det förflutna. Givetvis handlade det om politik men vad som blev tydligt för mig i den här berättelsen, under inspelningen, var att rättsprocessen handlade om grundläggande respekt för människan. De grymma brott som oskyldiga människor utsatts för behövde undersökas och erkännas. Min karaktär är en politisk person men inte en politiker, han är en åklagare.

Bild: Argentina 1985 / Amazon Studios-La Unión de los Ríos-Kenya Films-Infinity Hill-Ph Lina Etchesuri

När vi åter talar med Ricardo vet värmen inga gränser när han berättar om arbetet med Pedro och resten av teamet under inspelning.

– Hur det gick att Jobba med Pedro? Mycket bra, vi kommer väldigt bra överens med hela teamet och speciellt med Pedro som är en fantastisk skådespelare, fin kollega och en ännu bättre person.

Likt Eliot Ness tvingas Moreno-Ocampo och Strassera vara selektiva i skapandet av sitt juridiska team (If you’re afraid of getting a rotten apple, don’t go to the barrel. Get it off the tree). Eftersom människorättsjurister enkelt kan misskrediteras som kommunister av militären handplockas en grupp unga jurister utan erfarenhet eller politisk färg. Tillsammans står de inför uppgiften att inom fem månader samla in, dokumentera och strukturera över 800 vittnesmål från juntans brott runtom i landet. De behöver bevisa att det politiska våldet var koordinerat, men även att den politiska ledningen var medvetna om vad som skedde.

– Moreno Campo och alla de unga juristerna offrade sin egen säkerhet och riskerade sina liv, och sina familjers, när de blev en del av åklagarteamet. Det här var den viktigaste rättegången i Argentinas moderna historia. När idén för filmen lades fram kände vi alla att tiden var inne, säger Ricardo.

Någonting inuti mig brister när en kvinna under en vittnesscen återberättar om hur hon behandlats av en grupp militärer. Ensam, slumpmässigt utvald, hjälplös och gravid. Det hon skildrar är så våldsamt, så fel, så oheligt och så ovärdig. Att detta kunde tillåtas i ett land så rikt på kultur, musik, litteratur, kärlek och värme är den eviga motsägelsen. Det fysiska våldet blir aldrig visuellt som i Hemligheten i deras ögon, utan ligger just i det som återberättas. Personliga skildringar av polisbrutalitet, förnedring, misshandel, ren stöld, tortyr och kidnappning. Män, kvinnor, barn, släktingar och vänner är fortfarande försvunna. Förtvivlade anhöriga undrar var deras älskade är. Mellan 9,000 och 30,000 människor antingen mördades eller försvann under det smutsiga kriget i Argentina.

Under Ricardos och mitt samtal dyker ständigt nya notiser upp på telefonen om nyheter från Iran. Studenter attackeras av kravallpolis när de demonstrerar mot den islamistiska regimen samtidigt som kvinnor riskerar sina liv när de lyfter slöjan från håret. Demokrati, rättvisa och mänskliga rättigheter står under hot och inskränks över hela världen. Vad är det som får människor att dras till dessa auktoritära ledare? Vad är det de erbjuder och vad tar dem?

– Ja, tyvärr finner den här berättelsen en aktuell publik över hela världen. I alla delar av världen utsätts människor för våld, förföljelser, utnyttjas i människohandel och i sexuellt våld. Människorättsorganisationer arbetar i motvind och under hot, men jag förblir hoppfull om den kommande generationen och att de ska finna styrka och enas i respekten för människan. Det måste jag, ingen av dem ska behöva växa upp i en diktatur.

Trots mordhot i brev, telefonsamtal och pistolkulor lämnade i hemmet har det juridiska arbetet burit frukt. Tillsammans har Strasseras grupp presenterat 16 volymer av dokumenterat bevismaterial inför domstolen och över trehundra personer associerade till diktaturen åtalas. Hans sista anförande i salen blir Santiago Mitres försiktiga al fine, dramaturgin blir här ett stilistiskt hommage till den argentinska filmindustrins guldålder under 30-talet och orden ”nunca mas” den katarsis som vi väntat på.

Edward Langert

/

Intervju: Ricardo Darín