fbpx
Foto: Ola Kjelbye

Romandebuten där cykler styr berättelsen

På mitt skrivbord ligger en bok som lockar till sig förbipasserande kollegors uppmärksamhet. Omslaget av Nina Ulmaja föreställer en kvinna iklädd en snövit jacka mot en mörk natthimmel. Kvinnan vänder sig bort från åskådaren och tar in himlavalvet, som är målat med grova penseldrag. Titeln Cykler står i blodrött över hennes axel. Maja Tinnervalls debutroman har fått ett ansikte som perfekt speglar den ambivalens huvudkaraktären Tuss genomgår. Det är en experimentell roman om ensamhet, relationer och framförallt blod.


Maja Tinnervall, 29 år, är bosatt i Göteborg, staden där även Cykler utspelar sig. På frågan om vad hon gör förutom att skriva nämner hon ett deltidsjobb, men det är tydligt att kärleken till litteraturen är det största. Maja berättar att det aldrig funnits en tid då hon inte skrivit. Som för så många andra är identiteten som författare en egen ö i livet, skiljd från förvärvsarbetet. 

– Jag har egentligen aldrig strävat efter att skriva för att försörja mig. Att skriva skönlitterärt har varit min prioritering och det har krävt ett jobb vid sidan av. Det är en tillvaro som passar bra och får mig att må bra.

Med insikt om under vilka premisser skrivandet funkar som bäst har Maja hittat en balans i uppdelningen mellan arbete och författarskap. Första stoftet till boken fanns redan för några år sedan när hon gått ut Skurups skrivarlinje. Text, som skrevs utan tanke på att bli publicerad, tog under åren form till den roman som nu är Cykler. Maja beskriver samarbetet med förlaget Nirstedt/Litteratur som höjdpunkten under hela skrivprocessen. Få förunnat var redigeringsarbetet nästan obefintligt och fokus lades på att diskutera texten.

Omslag: Nina Ulmaja

I romanen följer vi Tuss som lever sitt liv efter olika cykler. Tio månader om året är hon i staden där hon lever för andra, två månader om året åker hon till landet för att njuta av total ensamhet. Mest utmärkande är att hon låter menscykeln styra. Hon omfamnar kroppens behov och låter den stödja henne i livsbesluten: Hur och när hon ska göra slut med sin kille, inledandet av en ny relation och, till och med, när hon kan träffa vänner. Det är en experimentell roman där menscykeln är drivande i berättelsen, och där de dramaturgiska kurvorna löper parallellt med hormonernas skiftningar i kroppen.

– Menscykeln har intresserat mig även utanför skrivandet. Det blev som en blixt från klar himmel att de kopplades ihop och jag tänkte “Herregud, det är ju såhär det ska vara!”. Då bestämde jag mig för att laborera med tre cykler, tre delar med mens, ägglossning och PMS som pelare. När det var en del av berättandet blev det en egen kreativ kraft.

Maja beskriver att idén om det cykliska i mensen är något hon har saknat i annan konst. Det får mig att reflektera över menskonst-debatten som nådde sin kulmen 2019. Bland annat var det då Liv Strömquist ställde ut konst i Stockholms tunnelbana och SD-styrda Sölvesborg beslutade att inte köpa in modern samtidskonst med hänvisning till just menskonst. Två exempel på bidragande element i debatten om kvinnors menstruation och dess plats i det offentliga rummet. Men i bägge fallen var det blodet som provocerade, inte hormoner och psykologi. Med Cykler lyfts ännu ett element in i samtidskonstens gestaltningen av mens. Möjligtvis kan bokens originella premisser elda på den ständigt pågående diskussionen om mens och dess plats i det offentliga rummet.

Det är mycket möjligt att mensens psykologi och tematiken kring det cykliska använts tidigare inom litteraturen. Oavsett har den inte tagit lika stor plats i tidigare nämnda menskonst-debatt. Det går därför att se Cykler som en ny del av menskonsten. Samtidigt är det en bok som kan provocera båda sidor av debatten. Att porträttera en kvinna styrd av sin kropp och med viss oförmåga att tänka rationellt under PMS-dagar kan sticka i ögon på feminister så väl som blåsa eld i glöden på konservativa debattörer. Maja är tydlig med att det inte finns något bakomliggande politiskt budskap, utan att det snarare är ett stilistiskt grepp samt ett försök att skriva det som hon själv har saknat.

– Det är medvetet att ha skrivit en karaktär som “är sin kropp”. Jag har låtit menscykeln inta en central roll genom Tuss. Hon funkar för att hon lever enligt sin cykel. Menscykeln är menat som en kraft och vägledning för henne.

”Jag har låtit menscykeln inta en central roll genom Tuss. Hon funkar för att hon lever enligt sin cykel”

I Majas resonemang blir jag påmind om hur det cykliska och vårt behov av det har ställts på sin spets under pandemi-året. Förlusten av rutiner och påtvingad ensamhet har behövts hanteras av hela befolkningen. Uppmaningar till regelbundna promenader, tips om att vidbehålla social kontakt med hjälp av digitala medel har varit svåra att följa för många. I samhället pratas det mycket om ensamhet då det blir ett problem när den är påtvingad. Här har vi då en roman om självvald isolering, bortkoppling från relationer och där kroppens behov sätts i första hand. Tuss finner tröst i att leva enligt cyklernas rörelser, och hon är trots allt inte ensam om det. Rutiner och ramar tvingar oss att upprätthålla vardagen, vilket människan mår bra av. Så varför inte vara lyhörd för kroppens behov och impulser när den varje månad genomgår dem mest mänskliga processen.

Varför sticker det ut att Maja Tinnervall skrivit en karaktär så styrd av sin mens? Kanske har hon bara lyckats sätta fingret på att vi kvinnor inte längre förstår våra kroppar, och att Tuss får gestalta det liv vi hade kunnat leva om vi låtit cyklerna styra. Många kvinnor får inte mens på grund av preventivmedel, för vissa är det en gudagåva och för andra en saknad. Tuss utstuderade livsstil är ett exempel på förlorad kunskap i ett samhälle där mens länge varit tabu och sedan blivit något vi kunnat välja bort. När Maja beskriver karaktären hon skapat och dennes förståelse för sin kropp känner jag en nyfikenhet. Denna ständigt pågående cykel som så tydligt påverkar oss har försummats. Vem är att döma någon för att hon är följsam kroppens behov, när det så tydligt är något vi kan må bra av. Det är onekligen så att Maja Tinnervall skrivit en roman som väcker tankar om hur vi kan leva våra liv.

/

Intervju: Maja Tinnervall