fbpx
Foto: Emanuele Maniscalco

Loaver: ”Jag har nog ett stort behov av att inte tänka för mycket på hur och vad jag gör”

Albumaktuella Loaver, eller Linnea Hall som hon egentligen heter, har sedan den självbetitlade debut-EP:n skapat ett namn för sig själv med sin mörka, experimentella och komplexa popmusik. Nu följer hon upp debuten från 2019 med sin första fullängdare som soloartist, Fern. Ett album där hon försökt bearbeta de händelsefulla år hon nu lägger bakom sig. Vi ringde upp Linnea en kall oktoberkväll för att prata om vad som lett fram till debutalbumet. 

Runt om i Europa pågår ännu en bister och oönskad nedstängning. Kulturen, konsten och livescenerna, som redan tagit mer stryk än de tycks förtjäna, står nu en tuff framtid till mötes. I sin lägenhet i Malmö sitter Linnea Hall, alias Loaver, som vi nu också lärt känna henne som. Kluster B-sångaren som nyss är hemkommen från vardagens arbetssysslor kan inte undvika att nämna sin oro kring kulturens bittra framtid när vi frågar hur det är med henne.

– Det är väl bra med mig egentligen, men det är mycket som händer i världen. Det är såklart tråkigt att kulturlivet och musiken står stilla livemässigt, men det går ju inte att göra något åt. För min del är det just nu en spelning i Italien nästa helg som ligger och vibrerar. Mitt ena flyg blev inställt och jag fick boka om biljetten till kvällen innan, men nu befarar jag att den kanske också kommer att ställas in. Det är i så fall releasekonserten som blir inställd. Men vi får se… Än lever hoppet.

Att släppa sitt album utan releasefest är någonting de flesta nu börjat vänja sig vid. Kanske känns det extra tröttsamt när det handlar om ens första fullängdare som soloartist. Men som Linnea själv säger så finns det ingenting man kan göra åt saken. Men corona eller inte, skivan kommer oavsett att släppas.

Hur känns det att släppa debutalbum?
– Det känns kul och lite pirrigt. Jag känner redan för att spela in nytt, men så är det ju alltid när släppet kommer långt efter att man spelat in allting. Mest av allt ser jag fram emot att kunna få spela.

Känns det extra speciellt för att det är ditt första album som soloartist?
– Ja det gör det ju, nu när du säger det. Jag har faktiskt inte tänkt på det så mycket. Jag insåg liksom nu i stunden när du sa det att visst ja, jag ska ju släppa debutalbum. Det känns mer naket eller blottande på nåt sätt när det är ens egen musik, sen har vi ju släppt med Kluster B det här året, så det känns lite som en våg som fortsätter.

”Jag använder nog musik mycket som ett slags terapi, den är väldigt viktig för mig på det sättet.”

Är det något speciellt som hänt i ditt liv sedan ditt senaste släpp som inspirerat skivan?
– Det finns nog inget enkelt svar på den frågan. Skivan är en blandning av låtar, flera av dem skrevs i samband med att vi skulle spela på Operafestivalen, Festa dell’opera, i Brescia 2018, så vissa kommer därifrån och andra skrev jag i ett enda svep i juni när jag fick för mig att flytta till Italien. Då hade jag ingen annan syssla och fick äntligen tid för musiken, men det var också mycket som hände samtidigt: ett nytt land, en ny omgivning och många saker avslutades, andra påbörjades. Sen fick jag väl en liten livskris mitt i det hela. Jag skrev mycket då, och det hjälpte nog mig att på något sätt att hantera läget liksom. Jag använder nog musik mycket som ett slags terapi, den är väldigt viktig för mig på det sättet.

Linnea fortsätter med att förklara hur det kom sig att hon valde att flytta till och börja skriva musik i ett helt annat land.

– Jag flyttade till Italien för att jag länge hade varit i ett distansförhållande med Emanuele [Maniscalco], som också spelar på skivan och har varit med mycket i hela processen. Det var väl mest därför. Plus att jag då precis hade avslutat psykologprogrammet Lund och det var läge att testa något nytt. Sen har Italien varit som ett andra hem för mig i flera år. Så jag testade helt enkelt att flytta dit.

Linnea har sedan länge varit sångare i det Malmöbaserade indiebandet Kluster B. Ett band som ofta kännetecknas av deras något stökiga och genreöverskridande experimentella indiepop. Tidigare i år släppte bandet sitt andra album ”b”, men för Linnea kom detta som sagt bara bli ett av två album som hon skulle släppa i år. 

Hur känns det att spela solo i jämförelse med att spela i ett band?
– Oj, det är en bra fråga. Man kan väl säga att båda är utmanande, på olika sätt. Sen har jag ju spelat Loaver mycket med Emanuele och ibland har vi haft med oss andra gästartister. Jag tycker om grupprocessen och att skapa tillsammans. Men i soloprojektet får jag förstås utrymme att bestämma mer själv och det får lov att vara lite mer intimt, avskalat och sårbart. På det sättet är det ju läskigare också. Men också utmanande, på ett roligt sätt.

Var det något speciellt som gjorde att du just nu ville göra ett album själv?
– Jag kände väl att det fanns en sida av mig som ville göra något mer avskalat och med andra influenser som jag inspireras av, och att få ge uttryck för det helt enkelt. Dels har jag ju studerat både klassisk musik och jazz, och sen gett mig in på mer experimentell musik, alternativ pop, rock, indie och underground. Jag ville fläta samman alla de inspirationskällorna hos mig och ta in mer av andra influenser som kan vara andra konstformer eller annan inspiration som litteratur eller konst. Det var vissa saker jag inte riktigt kände fick plats eller komma till utlopp tidigare.

Foto: Press

Hon fortsätter med att berätta var mycket av inspirationen till skivan kom från.

– De låtarna som skrevs till Operafestivalen skrev jag samtidigt som jag läste en kurs i drama, så då skrev jag mer konceptuellt utifrån det. Till exempel låten For Medea, som är någon slags mer modern tolkning av och dialog med Medea. Vi utgick från temat Mefistofeles så introt till låten Apart leker med introt till Arrigo Boitos L’altra notte in fondo al mare ur operan Mefistofeles. Så det finns kanske ett lite mörkare tema på den här skivan än vad jag tidigare släppt. Oftast är det väl så att man inspireras mycket av annan musik, men jag gillar verkligen att låta olika konstformer befrukta varandra. Kanske kommer det ifrån att jag när jag var liten och gick i bildklass. Jag minns att vi satt i nån källare och fick måla till klassisk musik, och att jag upplevde det som väldigt fridfullt… Jag kanske borde ta upp det igen. Fast i och för sig målar jag väl med musik nu istället.

Finns det någon låt på skivan som har en speciell betydelse för dig?
– De har betydelse på olika sätt, men Forget All About fick symbolisera hela den förändringen jag gick igenom när jag skrev skivan och som just då också speglade många avsked. Sen kraschade även Emanueles och mitt kärleksförhållande, så den låten fick nog en annan dimension i efterhand. Hela albumet blev någon självuppfyllande profetia, men det visste jag förstås inte då.

EP:n från förra året spelades in tillsammans med musikern Emanuele Maniscalco och producenten Giovanni Ferrario i Brescia i norra Italien. Loaver valde att spela in albumet Fern på samma plats, även denna gång med Emanuele men också ljudteknikern Carlo Poddighe. Staden som nu verkar ha blivit ett andra hem för Linnea har gjort ett stort avtryck på hennes skivsläpp.

– Det är så härligt att arbeta i Italien. Första EP:n spelade vi in i en liten studio nere i en källare där Giovanni dessutom hade spelat in sin första soloskiva om jag inte minns fel. Men det här albumet spelade vi in i en annan studio tillsammans med ljudteknikern Carlo. Han har många fina instrument i sin studio och det är en stark vardagsrumskänsla där. Sen är han också väldigt kreativ och skicklig på sitt.

”Sen tycker jag mycket om att utforska, testa och leka med kontraster. Hör jag ett ljud jag gillar vill jag på något sätt få in det.”

Musiken du gör både med Kluster B och som soloartist är ju väldigt experimentell, och leker väldigt mycket med form och stil. Vad är det som gjort att du velat göra denna typ av experimentell musik?
– Det är nog egentligen bara en blandning av musiken jag lyssnat på och studerat i mitt liv. Sen har det nog också att göra med min personlighet, och att jag inte vill låsas in i ett fack eller etiketteras. Jag har nog ett stort behov av att känna mig fri och att inte tänka för mycket på hur och vad jag gör. Sen tycker jag mycket om att utforska, testa och leka med kontraster. Hör jag ett ljud jag gillar vill jag på något sätt få in det. På Forget All About råkade jag till exempel bara sitta i studion och leka med fingrarna på kaffekoppen, så fick det bli ett litet rytminstrument på låten. Sådana saker tycker jag om att leka med, även om man kanske inte alltid uppfattar det som lyssnare. 

Känner du att det är en utmaning att finna sitt eget sätt att uttrycka sig på?
– Jag tänker nog inte att musiken ska vara unik på något sätt. Jag vill bara vara mig själv. Jag har väl mest känt att jag inte riktigt passar in, och då har det bara blivit att musiken låter som den gör. Sen kanske folk vill kategorisera mig på något sätt. Någon låt kanske hamnar i ett fack där den inte riktigt passar in. Jag har liksom bara låtit det få vara så som det är och att låtarna får låta på lite olika sätt. Det är nog egentligen bara olika sidor av mig och min musik och det jag gillar som pusslat ihop. Det bara blir och jag vet inte riktigt hur eller varför det blir så.

Förutom förberedelserna kring albumsläppet, vad har du annars haft för dig de senaste dagarna?
– De senaste dagarna har jag arbetat, men också förberett inför släppet och repat en del. Jag har även spelat in en ny låt med Loaver som sprang ur corona. Viruset spred sig även in i musiken. Sen har jag planerat inför en inspelning med Ljudvägg här i Malmö. Jag ska spela in några låtar till hans soloprojekt. Så jag har några olika bollar i luften, men det är kul och känns meningsfullt.

Slutligen: Vad betyder Loaver?
– Det är ett namn jag hittat på själv men som kommer ifrån “to loave” som är ett urbant uttryckt för att älska och hata något samtidigt.

Loavers debutalbum ”Fern” är ute nu.

/

Intervju: Loaver