fbpx
Foto: Modernista Group AB

”Jag är tämligen säker på att majoriteten av de som faktiskt hade kunnat skapa beständig konst idag inte gör det”

Lite sen är jag när jag möter Kristofer Andersson för vår intervju. Jag har sprungit förbi honom tidigare under bokmässan, strosandes runt med en stor barnvagn och tonade solglasögon, inomhus. Solglasögonen är med idag också. Själv kallar han sig för elitist, och utstrålar allt förutom ängslighet.

Kristofer Andersson är krönikör, poddare och förlagschef. Men intervjun ska handla om statlig finansiering av konst. När jag slår på diktafonen introducerar han sig som renässanskulturman. 

Varför jag valde att intervjua just dig om det här ämnet var att jag vet att du var aktiv i debatten kring kommunpoeten i Tranemo, framförallt mot Carolin…

Dahlman? Vad var det hon blev så jävla sur för att jag kallade henne? Galaxhjärna! Det tycker inte jag var så taskigt, det är lite som att kalla någon blåbär.

Den referensen förstår jag nog inte.

– Det är lite såhär högstadie-diss eller tecknad serie-diss. 

Debatten kring Jimmy Alm – känd som kommunpoeten – var förvirrad. De flesta med insyn i kulturpolitik förstod att debatten egentligen inte handlade om huruvida en enskild poet skulle få använda skattepengar redan öronmärkta för kultur. Den egentliga frågan var hur mycket av de pengarna som överhuvudtaget skulle existera från första början. Sedan dess har debatten i princip stagnerat. 

”Det är ju det här som kallas kulturkriget. Vänstern räds allting som ens andas konservatism, och högern har fått för sig att menskonst är ett definierande kulturuttryck i vår tid”

Tycker du debatten om kommunpoeten har påverkat debatten kring kultur och offentliga medel i stort?

– Nej, av det enkla skälet att vi inte har någon riktig debatt om kultur och offentliga medel i stort. Den dyker bara upp som någon pseudodebatt då och då. I det här fallet hade borgerligheten hittat någonting de kunde störa sig på som de kunde kasta in under begreppet ”skatteslöseri”. Vi är ett land på tio miljoner invånare, vilket innebär att det för de allra flesta inte finns en marknad att kunna försörja sig på. Den debatten är ju död, så i stället har vi de här populistiska diskussionerna. Högern blir irriterad på någonting, vänstern å sin sida sitter och gnäller på sverigedemokrater i folkdräkt. Det är ju det här som kallas kulturkriget. Vänstern räds allting som ens andas konservatism, och högern har fått för sig att menskonst är ett definierande kulturuttryck i vår tid. Inget av det stämmer ju riktigt. 

Vad är problemet med vår nuvarande finansieringsmodell?

– Jag är ingen jätteexpert på exakt alla delar av hur kulturen finansieras, det skiljer sig inom alla genrer, men det jag vet är gemensamt är att vi bara pratar om stöd hela tiden. Om man tar filmbranschen som exempel, så ägnar regissörer och filmskapare 90%  av sin vakna tid åt att söka statligt stöd. Det räcker aldrig till mer än att man själv är jävligt fattig, och om har tur kan göra klart sin film under tiden. 

Han kisar mot taklampan, och vänder kroppen bort med huvudet fortfarande riktat mot mig. 

– Sedan tycker jag kanske inte att staten har ett ansvar att se till att man ska bli medelklass oavsett vilken konst man gör. Vi har ett rätt oöverstigligt problem med att vi befinner oss i ett land där publiken inte finns. Det är därför jag också tycker att den i Sverige väldigt provinsiella skräcken för allting som är lite konstigt är jävligt problematisk.  Man kan tycka att det är gnälligt och alla behöver naturligtvis inte sitta och kolla på Bas Jan Aders gråtvideor på fredagskvällarna, men på något sätt har vi lyckats kombinera det faktum att vi är få med att nästan alla har ett ingrott kulturförakt i sig. Det är inte en bra grogrund, det öppnar också för väldigt populistiska debatter, som den om kommunpoeten. 

Jag frustar till vid tanken på att staten skulle göra alla konstnärer till medelklass. Det rimmar illa med min romantiska syn på konstnären som en spjuver – någon som hankar sig fram och lever på kaffe och tabletter.

”Jag är tämligen säker på att majoriteten av de som faktiskt hade kunnat skapa beständig konst idag inte gör det, för att de inte känner att det hör hemma i kulturen”

Mycket bra kultur, upplever jag, kommer ändå ur någon typ av misär?

– Jag är inte egentligen ett fan av att staten ska gå in med jättemycket pengar till enskilda konstnärer. Däremot tror jag att man ska erbjuda plattformar för människor att ens börja. Om man ska dra det till sin spets så är det ju den här diskussionen om att det inte finns någon replokal. Jag är tämligen säker på att majoriteten av de som faktiskt hade kunnat skapa beständig konst idag inte gör det, för att de inte känner att det hör hemma i kulturen. Är det någonting jag lärt mig av kulturvärlden så är det att maktlinjerna är väldigt sällan tydligt utmärkta. Däremot så blir det ofta för de som träder över de så kallade röda linjerna tydligt att man är utanför. 

Kristofer Andersson pratar mycket, fort och har ett yvigt kroppsspråk. Ibland gör han en avstickare och slutar inte prata förrän luften bokstavligen tar slut. Det är inte alltid enkelt att hänga med i resonemangen, men han får mycket sagt. Han ger ett intryck av att vara frustrerad över status quo, och någon som för egen maskin försöker dra en samlad kulturdebatt i en annan riktning än den upplevda. 

När vi pratar om röda linjer i kultur-Sverige stannar han upp vid författarskolan Biskops-Arnö. 

Du snuddar ju vid Biskops-Arnö. Där var det en debatt tidigt 10-tal utifrån en konflikt som uppstod bland eleverna som handlade om kulturellt kapital, utifrån texter av Lidija Praizovic. Behöver det pratas mer om kulturellt kapital?

– Jag kan inte tänka mig något mer olidligt än att människor med kulturellt kapital skulle sitta i tidningen och erkänna att de har kulturellt kapital. Jag är väl likadan, jag kanske också hade varit tvungen att skriva den texten isåfall. Kulturellt kapital som det ser ut Sverige idag är liktydigt med bildning, och bildning är någonting som fortfarande är förbehållet en viss klass. Det är snarare det som inte pratas om.  

Vad blir konsekvenserna av det?

– Konsekvensen av att man aldrig pratar om det, både klass och kulturellt kapital, är ju att makten består. Den klass som idag har makten kan föra över den till sina avkommor eftersom de tenderar att gifta sig och ligga med varandra och skapar barn som går på samma eller liknande utbildningar som sedermera gifter sig och ligger med varandra. Det blir en extremt sluten värld. Jag vet att den svenska kulturvärlden gärna ser på sig själv som ett bultande socialt samvete, men det finns en stor bjälke i det egna ögat som de antingen inte vill kännas vid, eller inte ser. 

”Om man med menskonst menar konst som stör någon så tycker jag naturligtvis att vi borde ha mer konst av det slaget”

Jag tolkar det som att du kanske eftersöker mer subversivitet i kulturen?

– Jag är nog subversiv för subversivitetens skull ibland. Vi har en rätt torftig syn på vad kultur är. Kultur i den offentliga debatten är oftast i Sverige liktydigt med den senaste stora romanen på Albert Bonniers. Det är inte särskilt vidsynt, det är reaktionärt och konservativt från alla håll. Om man med menskonst menar konst som stör någon så tycker jag naturligtvis att vi borde ha mer konst av det slaget. 

Efter intervjun behöver jag sova en lång stund. Ingen har under mässhelgen gjort större intryck på mig.

För att vara public service-anställd tycker jag att Kristofer Andersson vågar vara uppfriskande politisk. Min sista fråga riggar jag, för att få ett svar om i vilken politisk riktning han vill knuffa kulturdebatten. Självklart får jag inte det. Jag rår inte på naturkraften Kristofer Andersson. 

Har du några önskemål på den nya kulturministern som ska tillsättas nu efter valet?

– Mitt enda krav på nästa kulturminister är att den kan svara på frågan ”Vilken är din favoritdiktsamling, och varför?”

/

Intervju: Kristofer Andersson