“Man kan vara hoppfull och optimistisk utan att vara naiv.”

Om rum kunde tala skulle rummet jag kliver in i bekräfta att jag befinner mig på ett anrikt bokförlag i Stockholms innerstad. Mintgrönt, vitt, guld, snirklande väggdetaljer och marmor (eller marmorliknande detaljer, så insatt i olika typer av sten är jag inte). Lite en manifestation av det upphöjda och snofsiga som borgerlighet generellt sett associeras med, en spännande motsättning till de jag ska prata med: Jonas Sjöstedt och Jessica Nordh. De två som tidigare var partiledare för Vänsterpartiet samt pressekreterare för partiledaren själv.

Jonas memoarer Allt kommer att bli bra har precis landat i bokhandlarna. Memoaren karaktäriseras av dess växelvisa berättande, där Jonas och Jessica kompletterar varandra i skrivandet om Jonas tid i politiken. Dagarna kantas av fotograferingar, signeringar och intervjuer likt denna – där få kan hålla sig från att ställa brännande frågor om vem Jonas tycker ska ta över Socialdemokraternas partiledarpost. Har ni snubblat in på denna intervju med förhoppningar om smaskiga gissningar så har ni kommit fel! Jag vill prata om allt annat än det.

Boken började där så många av våra texter börjar – i anteckningsappen på mobilen. Under de sju år som Jessica och Jonas jobbade tillsammans förde hon noggrant och ocensurerat dagbok över allt som hände och sades. I sprinten mellan riksdagen och hämtningen på förskola i Huddinge klottrades rader och tankar ner i telefonen, tankar som sedan blev till en bok.

– Jag skrev mycket om saker som man inte kunde berätta om när man var där och då. Sådant som man inte kunde få läsa om i media, för det var saker vi inte kunde säga. Allt det där har jag skrivit ner, och sen när det blev klart att Jonas skulle sluta så tänkte jag att det kanske var synd att det där bara blev en skrivbordsprodukt ändå. 

Anteckningarna blev till ett mejl som landade hos Jonas veckan före han flyttade till Hanoi, där hans fru jobbar som ambassadör. Jonas plan var aldrig att skriva någon memoar, men läsningen av Jessicas texter väckte minnen hos honom – en återupplevelse av allt som de gjort och allt som har hänt – och han började fundera på om inte han skulle kunna skriva andra halvan. För Jonas var det alltid självklart att både hans och Jessicas texter skulle vara med, att de (i passande enlighet med den socialistiska andan) skulle skriva boken tillsammans. Resultatet är en memoar med två röster som talar, där Jonas och Jessicas perspektiv går omlott, fyller i, fördjupar. Ett drag som fångar upp det faktum att livet alltid pågår med andra omkring, människor som också ser och upplever. När Jonas landade i Hanoi började skrivprocessen på riktigt och boken utvecklades från att vara en resumé över allt som har hänt till att behandla hela hans politiska liv.

– Det är ju inte bara om vad jag gjort i politiken, utan det är också vad som händer i Sverige. Vad är det för stämningar som finns i landet, vad möter vi för människor, sådana saker.

Jessica tar vid:

– Jag är så förvånad också att du var så ärlig i allting. En del saker tänkte jag att du kanske inte skulle vilja ha med, för det är sådant som du har berättat för mig i förtroende. Typ en gång så satt vi och åt falafel innan en partiledardebatt och så berättade Jonas för mig om hur han och hans fru träffades. Det skrev jag om i boken, att det tog ganska lång tid innan hon sa “Jag älskar dig” tillbaka. Allt det där lät ju du bara stå.

Var det ett enkelt val att låta allting stå kvar?
Jonas: Det är ju inte en privat bok i meningen att den handlar om min familj eller så, men det kanske är en personlig bok ibland. Ett av skälen till att jag tvekade inför memoarkonceptet är att jag ibland tycker att de är lite slätstrukna eller självrättfärdigande. Lite som att “Jag blev vald till elevrådsordförande i sexan och sen har det bara gått uppåt”. Det är ju inte så livet är, utan det är också motgångar och tvivel och svåra beslut och människor som blir sjuka och framgångar och glädje. Så jag tänkte att om vi ska göra det här så ska jag göra det som jag upplevde det, som vi upplevde det. 

Tycker du att det är lätt att dra gränsen mellan privat och offentlig?
Jonas: Jag tycker inte att det är så svårt. Jag tycker också att massmedier i Sverige är ganska respektfulla. Om man själv inte bjuder in till det privata så respekterar man som regel det. Det klart att det finns områden när det gäller exempelvis min familj som jag tycker är mitt eget. Men jag tycker inte att det har varit en svår gränsdragning. 

När Jonas kom till Hanoi och behövde sitta i karantän använde han tiden för att skriva ikapp Jessica. Efter det började de arbeta med texten på heltid. Ett intensivt arbete där tidsskillnaden mellan Sverige och Vietnam utnyttjades till fullo – Jonas skrev på sina dagar, när det var natt i Sverige, och när han själv gick och lade sig steg Jessica upp för att arbeta med texten. En metod som flutit på i tider där distans är den nya normen. Deras långa erfarenhet som kollegor var såklart också en bidragande faktor till det smärtfria samarbetet.

Jonas: Vi är ju vana att jobba ihop med mycket stress och snabba beslut. Och vi är också vana vid att tycka olika och jämka ihop oss. Tidigare har jag haft sista ordet, för det är ändå jag som har varit partiordförande, men nu har vi fått kompromissa oss fram när vi tyckt olika.

Han fortsätter:

– Ibland upplevde vi också situationer lite olika och då får det stå så. Jag tror att boken hade blivit mycket tråkigare om jag hade skrivit den helt själv.

Arbetsprocessen gav även förståelse och tid för eftertanke. När de skrev igenom och bearbetade den tid som de jobbat ihop kunde Jessica se att hon fick mer insikt i Jonas som person, och att hon kunde förstå hans handlingar bättre. Jonas berättar också hur skrivprocessen hjälpte honom att klarna tanken och se mer sakligt på det som skett. Han började se spår i historien, exempelvis att Socialdemokraterna under hela hans partiledartid hade en agenda att röra sig högerut och alliera sig med borgerligheten. Detta resulterade i en lång kamp över flera år där Vänsterpartiet försökte dra med Socialdemokraterna vänsterut, men utan större framgång.

Angående att se saker annorlunda i efterhand: Tror ni att det hade blivit en annan bok om ni hade skrivit den om tio år?
Jonas: Absolut, dels hade den ju varit mindre aktuell helt enkelt, mindre intressant. Man läser alltid historia i skedet av det samhälle som finns nu. Bara det faktum att Stefan Löfven avgick två dagar före vi började marknadsföra boken gör att den ses på ett annat sätt, därför att den är också ett bokslut över en tid då han var statsminister. Så är det med historia, man ser inte på historien på samma sätt utan man ändrar syn på den beroende på var man själv är någonstans. Jag tror att man ska skriva medan det är färskt, när man fortfarande är i tiden.

Jessica: Det klart att timingen betyder mycket. Vi har haft ganska mycket tur, ur ett rent författarmässigt perspektiv, för att det finns en dramaturgi i den här historien. Jonas har problem i början, ställs inför olika utmaningar och sen allt eftersom så går det bättre för partiet. Vi börjar hitta hur vi ska göra för att nå ut, vi börjar ordna stora möten som det kommer mycket folk på, får fler medlemmar och det börjar gå bättre. Sen kommer ändå dramatiken igen mot slutet när vi ställer ultimatum mot regeringen i LAS-frågan, vilket gör att det blir en spänning in i det sista. Om jag får avslöja hur det slutar så slutar det ju ganska bra ändå. Jonas får väldigt bra betyg för sista partiledardebatten och ett bra opinionsläge. Så det är klart att det var rätt läge att komma ut med boken nu.

Både Jonas och Jessica har liv fulla av skrivande bakom sig. Innan pressekreterarjobbet var Jessica journalist och hennes kärlek för skrivandet har alltid varit stor. 

– Det är väldigt härligt att få gå in i ett universum som du själv skapar och utveckla drömmarna. Det är också ett ganska fritt arbete där du själv kan välja dina tider. Det är något konstnärligt i det som tilltalar mig väldigt mycket.

Jonas har tidigare skrivit några deckare, men under åren som partiledare blev det mindre tid över till skönlitterärt författande. Det blev i stället en hel del debattartiklar, men han saknade tid för att riktigt gräva i skrivandet – att helt uppslukas av texten och omsorgsfullt plocka med bokstäverna.

– Jag tycker att skrivandet klarnar tanken. Du är tvungen att tänka om och om igen, ta fram strukturer och sätta dig och läsa på. Det är ju att fördjupa sin egen förståelse och kunskap för saker. Man blir lite klokare av att skriva, i bästa fall. Sen är det ju mycket svårare att skriva skönlitterärt, tycker jag, men också mer utmanande och roligare.

Att låta någon annan läsa det man har skrivit, och med det öppna upp sig för kritik och avvisanden, är den delen av processen där självförtroendet verkligen behöver ta över. När Jessica skrev de anteckningar som boken utvecklats ifrån skrev hon mest för sig själv och för sitt minnes skull. Då var skrivandet ett avbrott i vardagen och ett utlopp för en kreativitet som inte kunde hållas tyglad. Men när hon började överväga att släppa in Jonas i texten och visa den för honom kändes det obekvämt och läskigt. När den första tröskeln var överstigen och manuset skulle bearbetas fanns det dock ingen rädsla kvar.

– Vi var ganska obarmhärtiga och lyfte ur både varandras och våra egna texter, för att boken blev för lång. Vi lyfte ut ett par hundra sidor säkert, och det är ju redan en ganska rejäl bok. Det tror jag är jätteviktigt att kunna göra, att man inte blir så kär i det man har skrivit att man måste ha med det till varje pris. 

– Det är lätt att det låser sig om man tänker att det ska vara bra från början. Min erfarenhet av texter är att de sällan är bra från början. Det kan hända någon enstaka gång att man bara har en text undermedvetet och tömmer hjärnan rakt ner, men normalt sätt är ju skrivande ett arbete. Det kanske låter lite fyrkantigt – men det är ju idé, planering, arbete, och sen arbeta om och sen arbeta om och sen ta kritik och sen arbeta om. Det är ju ofta då jag tycker att texter blir bättre. Och att man också vågar skära, göra om i sina texter. Det är ju någonting bra i det, därför att den första texten måste inte vara lysande. Det kan du bygga ut efter hand. 

Har ni haft några stora litteraturupplevelser?
Jessica: När vi hållit på med boken intensivt och jag var trött på skrivandet så läste jag Sofia Dahléns Patient. Jag blev helt indragen i språket och känslan, och hur hon vågar behandla texten på ett sådant kreativt sätt. När jag slog ihop boken så tog jag mig upp från soffan och kände att nu vill jag skriva mer. Litteraturen kan vara så inspirerande och snarare ge kraft och vilja saker. En annan upplevelse tycker jag var Ali Esbatis bok om Utöya, Man kan fly en galning men inte gömma sig från ett samhälle. Jag tycker att det finns paralleller att dra mellan den och vår bok då båda böckerna berättar om ett levnadsöde, i vårt fall handlar det om Jonas, och kopplar det till förändringar i samhället och lyckas väva samman det personliga ödet med dessa förändringar. Om man pratar om inspirerande litteratur tycker jag inte heller att man kan komma förbi Yahya Hassans dikter. Jag tycker det är så fascinerande hur han lyckas berätta en historia genom dikter och hur han lyckas skapa en spänning i dem. Jag hade aldrig varit med om det förut.

Är det ofta till litteraturen som du hämtar kraft när du blir skrivtrött?
– Absolut. Det sägs ju att för att bli en bra skribent så ska man våga låta sig inspireras och det tror jag är väldigt viktigt. Man ska läsa mycket, och sen lägga ifrån sig böckerna och skriva på sitt eget sätt. 

Jonas starkaste litteraturupplevelser återfinns i ungdomen, när han för första gången upptäckte böckers kraft och hur de kan öppna nya dörrar i ens medvetna. En bok han beskriver som viktig för detta var Motståndets estetik av Peter Weiss – en bok som också var som bensin på hans historieintresse. Just nu läser han Lydia Sandgrens Samlade verk, där han låter sig själv kastas tillbaka och återuppleva 70-talets Göteborg. Annars är det främst naturen som är hans inspirationskälla när det kommer till det egna skrivandet.

– Det är dit jag går och tänker och får idéer. Så var det både i politiken och i skrivandet. Att man skriver och tänker och skriver och tänker, och då är naturen fantastisk. I Sverige är det ett bekymmer att politiken förstör ens språk, för politiken har sitt eget torftiga språk och det är väldigt lite gestaltande. Man måste försöka bekämpa sitt politiska språk för att kunna skriva en annan typ av bok. 

Var det svårt att hitta tillbaka till det gestaltande språket?
Jonas: Det är ett arbete att hitta tillbaka dit och våga skriva annorlunda. 

Jessica:  För mig var det en sorg när jag jobbade politiskt att inte få skriva skönlitterärt i vardagen. Jag tror att jag började föra de här anteckningarna för att jag i saknaden efter det kände jag att “Jag är en skrivande människa, jag behöver få utlopp för det”. Därför behövde jag egentligen inte hitta tillbaka till det, för jag gjorde det i smyg hela tiden. 

Jessicas önskan att få måla med språkets penseldrag märks av i boken där återberättandet kantas av rader som ramar in och ger läsaren den utomståendes beskådande ögon. Rader som vid första läsning känns diskreta, men som placerar blicken vid rätt saker. En betraktelse om saknaden av flygplanens kondensmoln på himlen under mars 2020 sätter en stämning i ett annars hektiskt politiskt sammanhang. Över årens gång läggs pusselbitarna och resultatet är en talande memoar om hur det faktiskt är att jobba inom politiken.

Något som framträder i boken är det otroligt stressiga och tunga livet som politiker. Behöver man vara en hoppfull människa för att orka med att jobba med politik?
Jessica: Ja, det tror jag, för politik är ju i grunden hopp och visioner. Om man inte trodde att man skulle kunna ändra samhället så att det blev bättre så skulle man nog inte vilja jobba med politik. 

Jonas: Man måste se möjligheter att göra saker och vara kreativ på ett sätt också. För mig hänger de sakerna absolut ihop. Man kan vara hoppfull och optimistisk utan att vara naiv. Man kan se alla svårigheter, man kan se de förfärliga scenerna på Kabuls flygplats och klimatförändringar och allt det, och ändå se möjligheten att göra saker. Det är där någonstans jag tror man är mest konstruktiv eller aktiv. 

Den hoppfulla inställningen hos dess författare speglas även i boken. Kollegor bråkar, medarbetare går in i väggen (Jonas är inte långt ifrån det själv) och övriga partier rör sig mot en allt mer högerextrem anti-invandringsretorik. Men Jonas och Jessica fokuserar på att förändra, att utveckla både Sverige och partiet över tiden som går. De blickar bakåt för att se sammanhang och lära sig av historien, men grundarbetet är alltid framåt, vidare.

Det är en ganska lång tidsperiod som skildras i boken. Vad skiljer sig nu från då?
Jessica: Jag tycker att det har blivit roligare. Det har blivit mer tillåtande och jag tror att mycket av det ligger i Jonas jobb i paritet. Man ska få vara som man vill och komma som man är. Innan jag började jobba med Jonas så kommer jag ihåg ett tal som han höll där han sa ungefär: “Man kan bo i hyresrätt, man kan vara skogsägare, man kan heta Jessica, man kan heta José, man kan ändå vara vänsterpartist”. Det har jag tagit med mig genom åren, och jag tycker att det mer och mer har blivit så.

Om vi ser till titeln också. Frågat av en ängslig 22-åring: Kommer allt att bli bra?
Jonas: Allt det fina vi ser runt omkring oss är människans verk. Vi är ett samhälle och vi är fria och vi har en enorm kunskap att rätta till det som inte är bra, och göra allting bra. I det ligger ju ett budskap om hopp. Orsaken till att vi valde den titeln är för att vi upplevde att allt mer av politiken spelar på människors rädsla och ilska. Inte minst efter flyktingkrisen 2015, att ju räddare och argare folk blev desto bättre tyckte en del politiska krafter att det var. Vi vill sprida ett helt annat budskap. Det går att lösa saker. Vi har gjort det många gånger förut, och vi har det i våra händer. Det är möjligt att göra. Men bara tillsammans, och bara om man tror att det går.

---

Allt kommer att bli bra utkom 27/8 på Albert Bonniers Förlag.