Hasselakollektivet: Med makten som medel
Ida Ali-Lindqvist berättar för Nicole Jonsson Wallin om boken Jag är visst någonting, som skildrar hennes år på behandlingshemmet Hassela i Hälsingland. Ett samtal om makt, svensk narkotikapolitik och baksidan av en pedagogik som skulle hjälpa unga.
En vinterdag i mitten av nittiotalet svänger en bil in på en smal grusväg, vidare till en bondgård med tre röda hus och ett stall. I bilen sitter Ida Ali-Lindqvist tillsammans med sina föräldrar och en kontaktperson. De har kört från Östersund till Hasselakollektivet Franshammar i Hälsingland, det som kommer att bli Ida Ali-Lindqvists nya hem de närmaste två åren.
– Under bilfärden började jag inse vad jag hade ställt till med. Jag tänkte: hur kan jag utsätta min familj för det här? Varför har jag inte lyckats må bättre?
I boken Jag är visst någonting (2021) skildrar journalisten och samtalsterapeuten Ida Ali-Lindqvist sina år på det omtalade behandlingshemmet Hassela. Ett kollektiv som inte enbart skulle rädda unga från missbruk, kriminalitet och utanförskap utan om-utbilda ungdomarna till ett ’’vanligt’’ liv. Pedagogiken utgick från disciplin, solidaritet och hårt arbete, men övergick i pennalism, psykisk nedbrytning och kränkningar. Dessutom har Hasselas grundare K-A Westerbergs nolltoleransprincip kommit att påverka svensk narkotikapolitik, och gör det än idag. Hur blev det så?
Om man strulade kunde man hamna på Hassela, det kände folk till. Men få visste, och vet, vad det egentligen innebar att bo där. Ida Ali-Lindqvist berättar att hon hade mått dåligt en längre tid och ville komma ifrån det. Hassela var det enda som erbjöds henne och antingen kunde hon åka dit frivilligt eller placeras med LVU.
– Så jag åkte och tänkte att Hassela nog skulle kunna få mig att må bättre.
– Ett av mina första intryck var att alla ungdomar på Hassela var så jäkla skötsamma. De utförde sina uppgifter på gården och bakade bullar i köket. Jag möttes av en robotliknande perfektion, och jag tyckte att det var skönt.
Väskan hon har med sig vänds uppochner på kökssoffan i hallen. När hennes mamma frågar vad personalen håller på med får hon svaret att de söker efter droger eller vapen. En rutin, så gör de med alla. I sin roman beskriver Ida Ali-Lindqvist om de avgörande åren mellan sjutton- och tjugoårsåldern. Det som till en början verkade lovande visade sig präglas av stränga regler gällande vilka kläder hon fick bära och vem hon fick och inte fick prata med. En dag får hon i uppgift att göra rent en traktor utvändigt för att sedan, efter sex timmars slitsamt arbete, bli hånad inför gruppen för att inte ha ifrågasatt uppgiften. Hon blir tvungen att bära en grå mössa med kaninöron på, dumstrutmössan, som den kallas.
“Jämte den socialistiska andan och välpolerade ytan pågick en strukturell pennalism, där människor utsattes för förnedring och skam.”
K-A Westerbergs socialistiska anda genomsyrar Hasselas pedagogik. Ida Ali-Lindqvist är tydlig med att bokens syfte inte är att svartmåla denna pedagogik. Men Hassela levde inte upp till det som förespråkades. Jämte den socialistiska andan och välpolerade ytan pågick en strukturell pennalism, där människor utsattes för förnedring och skam.
– Hassela hjälpte mig att sätta ord på det som länge varit viktigt för mig. Därför blev det ett knytnävsslag i magen när jag förstod att jag diskvalificerades från den sociala kontexten om jag kritiserade Hassela.
Hur har Hassela påverkat dig politiskt?
– När det kommer till att tänka utifrån ett socialistiskt perspektiv har Hassela haft stor betydelse för mig. Jag minns att K-A brukade säga: för att leva i ett samhälle som finns för alla, behöver det finnas möjligheter för alla att växa och utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. Lyckas vi med det får vi ett samhälle som i lägre utsträckning stänger ute människor. Hassela drev den idén väldigt starkt, samtidigt slog de ner de utsatta.
Ida Ali-Lindqvist drar paralleller till en sekt, där ett är-du-inte-med-oss-så-är-du-emot-oss-tankesätt drev på den sociala kontroll som rådde på kollektivet.
– När jag var ärlig och berättade om mina upplevelser, när jag gjorde just det som Hassela förespråkade blev jag utfryst och isolerad. I terapi brukar man tala om den bristande illusionen som bland det mest smärtsamma vi kan vara med om.
Medan boken skrevs har hon undersökt Hasselas politiska inflytande i Sverige och hur pedagogiken kunde bli så framgångsrik. Ja, hur blev det så?
– I min mening har den lagstiftning som finns i Sverige haft som främsta intresse att bevara den nolltoleransprincip som Hassela varit delaktig i, stället för att faktiskt hjälpa människor. Hassela bedrev en pedagogik som saknar evidens och stöd från forskning. Ändå fick det fortgå och dessutom styra svensk narkotikapolitik. Det är paraplybegreppet “nolltolerans mot narkotika” som får förödande konsekvenser. Där människor som lever med beroendeproblematik inte får rätt vård, utan försätts i skam.
Idag är Ida Ali-Lindqvist medveten om den makt hon har så till vida att hennes texter publiceras i tidningar och hennes bok nått ut till allmänheten. Hon poängterar att makt är något att vara aktsam om.
– Jag har sett vad maktmissbruk gör med människor.
Vad tänker du på när du hör ordet makt?
– För mig är makt livsnödvändigt när det kommer till att ha makt över sitt eget liv. Det finns en strävan hos alla att besitta någon form av makt. Men rent känslomässigt och utifrån ett kapitalistiskt perspektiv förknippar jag ordet med något korrumperat och farligt. Är man inte medveten om sin maktposition och inte har koll på sina tillkortakommanden, utsätts andra människor för fara och förtryck. Det gäller även mig. Jag accepterar inte att någon utnyttjar sin maktposition.
Har du själv ryggat för att ha makt?
– Jag valde att lämna mitt jobb inom beroendevården för att jag inte ville ha makt över andra människor på det sättet. Jag hade rätt att säga: nu måste du packa dina väskor och dra. Nu ska du lämna ett urinprov. Nu ska du öppna munnen så att jag kan kontrollera att subutexen är svald. Det finns en gräns för vad jag kan utsätta människor för, trots att det tillhör arbetet.
Är det det som är skillnaden på makt och auktoritet? Finns det makt som kan förvärvas på ett konstruktivt sätt?
– Definitivt. Begreppet makt är svårt på det sättet. Jag har lång erfarenhet av att utbilda arbetsplatser inom normkritik och makt, tidigare på RFSL och numera på Amphi. Att ha makt över sitt eget liv och vilka val man gör, eller att kunna ta del av samhällets resurser i form av likvärdig vård till exempel, är också en livsviktig form av makt som enligt mig är villkorad för minoritetsgrupper i vårt samhälle.
Har tilliten till andra människor skadats på grund av Hassela?
– Jag har inte undvikit att skapa nära band i mina relationer. Hassela har inte gjort det svårare för mig att lita på människor. Det som har varit svårt och som jag tagit hjälp av i form av terapi är rätten till mina egna känslor. Jag drabbades av PTSD på grund av att ständigt leva med garden uppe. Jag har också svårt att lita på myndigheter. Det beror inte enbart på Hassela, det har även att göra med att jag har en politisk analys.
Behandlingshemmet stängdes 2018 efter att tillståndet dragits in. Varför agerade inte externa instanser tidigare? Ida Ali-Lindqvist berättar att utomstående förblindades av det Hassela hade skapat.
– Det var inte en låst institution med lyckta dörrar. Vi idrottade, tog emot besök och uppförde oss väl. Vi gjorde rätt för oss utan att vara förmer. Så när socialsekreterare hälsade på var det självklart att de imponerades. Jag förstår Hasselas framgång, det erbjöds en lösning som både högern och vänstern var rörande överens om. En plats där hårdare tag mötte socialism och solidaritet.
Hassela sa sig förbättra den sociala funktionen för 82 procent. Det vill säga att 82 procent av de ungdomar som bott på Hassela klarade sig. Ida Ali-Lindqvist ställer sig frågande till det resultatet. Dels saknas det forskning, dels beror det på att flera människor som bodde på Hassela samtidigt som henne inte lever idag. Andra som hon haft kontakt med vittnar om ett liv präglat av ångest och trauma efter Hassela. Ida Ali-Lindqvist resonerar sig fram till att hon klarat sig, men det är inte tack vare Hassela utan på grund av de förutsättningar hon haft som gjort ett annat liv möjligt.
